Helt riktigt, och det har jag varit klar över länge.
Jag skulle dock önskat att de använt begreppen "ensam" och "själv". Jag tycker det är stor skillnad. Ta tex orden självkänsla och självständighet, de har en positiv klang jämfört med ordet ensamhet.
Man kan också känna sig oerhört ensam fast man inte är själv.

Numera trivs jag väldigt bra med mig själv.
Före hjärntumören var jag väldigt social så det har verkligen ändrat sig.

En svår ensamhet tror jag är när man känner sig ensam tillsammans med andra människor.

Jag trivs jättebra att vara själv.

Jag orkar inte med människor i samma utsträckning som tidigare. Sedan jag kraschade 2022 blir jag väldigt trött och irritabel om det är mycket människor runt mig.

#1: Ja, ensam har fått en lite negativ klang tyvärr.

#2: och #3: Tror det är väldigt vanligt. För drygt 20 år sedan var jag ytterst nära att bli utbränd, och jag märker att mitt behov av "hjärnvila" har ökat sedan dess. Det var högt redan innan, men nu behöver jag det ännu mer. Har dock lärt mig känna igen när det börjar bli för mycket, och då försöker jag att dra ner på engagemangen så mycket jag kan.

Jag har inte sett videon (ännu), men jag instämmer i vad som sägs ovan, inklusive i att "vara själv" är en bra sammanfattning av "självvald ensamhet".

Minns när pandemin var över och vi, ett antal personer som umgås från och till, hade en "återföreningsfest". Jag, som normalt sett inte har svårt att delta i samtal, satt alldeles tyst och kände mig helt främmande medan de andra som hade familj pratade på, vana att göra så. Till slut var jag tvungen att förklara att jag var "överväldigad" av ordflödet (när jag nog hellre hade använt ordet "överbelastad") och jag möttes faktiskt av förståelse, vilket kändes bra. I det ögonblicket längtade jag hem till tystnaden och stillheten, även om jag väl blev lite mer social efter en och annan snaps. 😉 Men sällan har mitt behov av att få råda mig själv känts så tydligt som den gången.

Idag kan det gå hela veckor där mitt enda visuella umgänge" är om jag växlar några ord med en expedit i en affär och det räcker för mig. Däremot kan jag hålla kontakten med släkt och vänner per telefon och mejl, och det fungerar alldeles utmärkt. Och så finns ju "iFokus" där också, mitt enda andningshål på sociala medier.😊

#6: Videon är bara knappt fem minuter lång (har jag för mig), så den tar inte så lång tid att titta på. 😊

Faktum är att jag inte ändrade mitt umgänge särskilt mycket under pandemin. Många av de aktiviteter jag har nu hade jag inte då, och de jag hade sköttes oftast via telefon eller mail. Släkten och grannarna träffade jag någon gång ibland, men vi höll avstånd. Så för mig var det ingen större skillnad mot nu.

fast här pratas väl om människor som kan välja ensamhet, dvs människor som har ett socialt nätverk och kan välja ensamhet som återhämtning…

jag är helt övertygad om att en längre ej vald ensamhet, dvs utan socialt nätverk, utan familj och vänner, blir alla människor olyckliga och mår dåligt till slut… vi är flockdjur, det är jag övertygad om

#8: Det är inte fråga om att helt dra sig undan umgänge. Bara att man har behov av att vara för sig själv oftare än andra. För oss som har det här behovet är det väldigt utmattande att ständigt ha folk omkring oss, även om vi tycker det är trevligt att umgås.

#8: Ja, det handlar om självvald ensamhet. Det är redan bevisat att ofrivillig ensamhet är dåligt för hälsan. Men det pratas sällan om personer som faktiskt mår bra av att spendera majoriteten av sin tid ensamma. Därför är det bra att lyfta fram för det är lätt hänt att man tvingar sig ut på saker man egentligen inte orkar med bara för att man ska vara social, för människor är sociala och man behöver en "riktig" ursäkt för att inte umgås vid varje möjligt tillfälle. Att man behöver ensamtid är inte bra nog.

Jag tror att alla människor har ett behov av att vara ensam, själv, emellanåt. Mannen och jag är särbos och det passar oss perfekt. Vi träffas 3 dagar i veckan. Övriga dagar gör vi som vi vill utan att behöva anpassa oss till den andra. Däremot så hörs vi flera gånger/dag på mobilen. Och vi reser på semester tillsammans. Snart blir det 2 veckor på Mallorca. ⛱️😎☀️

#9 #10 japp, det är för mig inget konstigt alls att man behöver vara ensam ibland eller längre stunder, jag ville bara säga det jag sa - eftersom jag lider svårt av icke-vald ensamhet idag.

Underbart med en positiv och informativ video om hur bra den självvalda ensamheten kan vara för oss. 😄😍

Jag behöver också mycket ensamtid för att min hjärna och mina batterier ska få en chans att vila ut och laddas upp på nytt igen. Jag mår bra av att vara med andra människor med måtta, men jag mår allra bäst ensam hemma med min hund. 🥰

#13: Samma här, förutom att jag mår bäst hemma med min katt. 😊

Har haft några otroligt aktiva veckor den senaste tiden, och jag märkte i slutet av den gångna veckan att det började bli för mycket.

Hade sett fram emot att vara ledig fredag, lördag och söndag, men hade missat att jag hade lovat en kompis att hjälpa till att installera en skrivare. När jag kom hem därifrån var mina batterier nästan helt i botten, och jag hade inte ork att göra någonting alls.

Sov mer i natt än vad jag brukar kunna göra normalt, och hela dagen idag har jag tagit det väldigt lugnt och bara kopplat av. Så nu börjar batterierna åtminstone komma upp på halv laddning. Hoppas kunna fortsätta imorgon så att jag har lite mer ork till kommande vecka.

#14: Gud vad skönt. 😄

Jag planerade att bara ägna helgen åt mig själv och hunden för att spara energi inför veckan, men det blev lite socialt med andra hundägare i alla fall under våra tre timmar ute i solen. Det är vår, fint väder och helg så verkligen alla var ute! Det tog lite på krafterna, men det är inget som ett långt bad och ett par timmar i soffan med hunden framför en serie inte kan fixa. 😄

#15: Ja, det var verkligen skönt. 😊

Nej, det är lite lättare att "komma ifatt" om det inte har varit så många och långa aktiviteter. Jag har haft flera timmars aktivitet nästan varje dag de senaste veckorna och igår kände jag att det blev alldeles för mycket. Det kommer att vara en del nästa vecka också, men jag ska försöka att inte boka in något de dagar när jag inte har något planerat.

#16: Jösses, jag skulle vara helt däckad om jag var du. 😵

Jag hoppas du får chans till återhämtning både resten av helgen och under kommande tiden. 😄

#17: Har en del inplanerat de kommande veckorna, men inte lika mycket, och sedan lugnar det förhoppningsvis ner sig. 😩

#12: Ja, är ensamheten inte självvald är det inte så trevligt.

#10: Jag brukar säga ifrån att jag orkar inte, jag vill vara själv. Det får folk acceptera helt enkelt. Godtar de inte det, ja då är det deras problem inte mitt 😉

#20: Jag jobbar på att lära mig säga det så rakt och simpelt. 😄

Jag hade en gammal vän en gång i tiden som var sån och hon var helt fantastisk. Bland annat så sa hon till mig vid ett tillfälle att om vi ser varandra på håll ute med hundarna och hon viker av och går undan istället för att fortsätta åt mitt håll så behöver hon vara själv ute med hundarna. Hon orkar inte vara social och behöver egen tid, det handlar inte om att hon är arg på mig eller undviker mig specifikt.

Det funkade super. Jag önskar att alla kunde kommunicera så bra och tydligt, inklusive jag själv. 😄

#21: Ja, det är bra om man kan säga till på det sättet. Då undviker man en massa grubbel och sura miner. 👍

Jag är också som Carmarino. Väldigt social när jag är i såna sammanhang (typ den som undrar varför alla ska gå hem redan). Pratar (numera) också ofta med främmande människor ute och har lätt att få kontakt. Men i basen stort behov att vara ensam.

Jag har tyvärr också erfarenhet av ofrivillig ensamhet. Långvarig svår sjukdom gjorde att jag i princip förlorade alla vänner. Jag blev ju tråkig och "ville" aldrig göra nåt och den fysiska orken var närmast obefintlig.

Jag skulle vilja säga att vi som är så här klarar detta bättre än andra. Visst, det var hemskt när det hände och jag önskar att det varit annorlunda, men jag tog inte så mycket stryk av det ändå. Förlorade tron på mänskligheten ett tag kanske, men inte tron på mig själv. Har skaffat mig nytt umgänge även om mycket mindre än förut. Man får inte lika lätt vänner som äldre som när man var ung. Åren när jag var väldigt sjuk tror jag också internet och att jag blev intresserad av saker relaterade till det var min räddning. Mailinglistor (var vanligt då) och forum om såna ämnen gav ett socialt sammanhang, även om det sällan blev personligt.

Att ha intressen tror jag också är en faktor. Tycker mig har märkt att personer som är "ensammänniskor" ofta har många och/eller stora intressen som de gärna sysselsätter sig med och kanske vill ägna sig åt ensamma. Motpolen är människor där det sociala alltid är det primära, de kanske inte har så många intressen eller hobbyer och de de har är socialt betingade, kräver ett socialt sammanhang.

#23: Har alltid haft lätt att sysselsätta mig själv, och blev därför förvånad när jag hörde t.ex. kolleger säga att de "klättrar på väggarna efter några dagars semester", och att de inte vet vad de ska göra resten av semestern. Själv har jag mer problemet att få tiden att räcka till för allt jag vill göra. Som du skriver så är mina intressen oftast sådana som jag gör på egen hand. Det har alltid varit så, även om jag även har vissa aktiviteter som jag gör tillsammans med andra.

De flesta av vännerna från barn- och ungdomen har jag tappat kontakten med, för jag är dålig på att höra av mig. Har nu några få vänner som jag träffar lite då och då, men vi hörs inte av dagligen. När vi hörs av är det ofta via mail eller SMS. Ett fåtal träffar jag IRL någon gång i veckan eller ett par gånger i månaden.

Sedan har jag en del föreningsengagemang, och det är mestadels där jag har börjat känna att jag måste trappa ner. Även om det är väldigt trevligt när jag är på möten och liknande, så tar det också mycket energi. Har jag då inte möjlighet till återhämtning så sinar batterierna snabbt. Det är det som hänt de senaste veckorna, så jag ser fram emot sommaren när aktiviteterna gör uppehåll.

#23: Det är ju som med mig och mina akvarium. Jag påtar med dem och dokumenterar, läser in mig på olika arter och skriver ihop artbeskrivningar.

Jag mår superbra när jag får påta med mitt. Fast visst har jag ett bra umgänge, det är inte så stort, men desto mer kvalitativt 😊

Visserligen har vi ju kommit fram till att vi inte är asociala, men jag känner ändå att idag är vår dag - Asociala dagen. 😊

Asociala dagen skapades som en uppmärksamhet kring individers rätt att säga nej till socialt tvång och överdrivna sociala förväntningar. Initiativet startade i Sverige för att lyfta frågan om social trötthet och ge legitimitet åt behovet av ensamhet och återhämtning. Dagen har fått spridning genom sociala medier, där många känt igen sig i att det finns ett tryck att alltid vara tillgänglig och social.

https://temadagar.se/asociala-dagen/

#26: Underbart! 🥰

Det har jag redan "firat" idag genom att vara ute i en och en halv timme i skogen, bara vovven och jag.

#27: Har varit hemma och kopplat av. Pratade med min bror i telefon en stund, men för övrigt har jag inte varken träffat eller pratat med någon. 😊

Har dragit mitt strå till stacken genom att hålla mig på min kant idag.

Jag sitter ensam för det mesta, efter jag blivit dålig så har jag knappt någon ork att umgås med människor.
Jag kan inte ens följa med på hundpromenader längre, då jag går så sakta och bara får ont ännu mer.
Jag minns inte när telefonen ringde här sist, och jag använde själv telefonen sist någon dag innan midsommar och då var det jag som ringde till en släkting och bad om hjälp för att kunna storhandla.

Låter som jag hade det förut. Inte kul. Hoppas att det blir bättre för dig också! 🌹

En grej med att göra saker ensam är att det faktiskt kan vara mer socialt än att göra det ihop med något. Det gäller så klart bara sånt man gör ute, inte hemma i sin bostad.

Jag cyklar mycket, långturer på landet. Jag kommer nästan alltid i samspråk med folk där det finns såna och det är trevligt. Att jag har en lite ovanlig cykel gör väl att folk blir nyfikna på mig. Men jag är övertygad om att om vi varit flera hade inte främmande människor varit lika benägna att prata med oss. Jag gillar också att gå omkring och fota i stan. Samma där, folk blir nyfikna. En fotokompis tror jag hade haft avskräckande effekt. Samma om man går i skogen och stöter på andra. Hejar gör man väl alltid, men att stanna upp och prata faller sig mer naturligt om man är själv.