Psykisk hälsa/ohälsa

Jag tror inte jag mår så bra...

2018-04-03 20:41 #0 av: [Blue_Lugia]

Jag vet inte vad som är fel på mig.
Mitt humör svänger något fruktansvärt och ibland får jag rena utbrott för minsta lilla, om grannen ovanför går för hårt med fötterna kan jag skrika åt honom att gå tystare och banka hårt i väggen.
Ibland håller aggressioen i sig en lång stund och jag kan börja kasta saker (vet inte hur mycket jag slagit sönder här hemma...) och det är värre vid mens.
Vissa dagar kan jag vara glad, men oftast känner jag mig avstängd. Varken glad, ledsen eller arg.
Mina hundar gör mig på bättre humör, men samtidigt blir den ena hunden rädd när mitt humör är som värst och jag skriker sådär. :(
Det kan svaja oerhört!
Djuren blev när det var som värst lidande och exempelvis hundarna fick inga långpromenader på flera veckor. Jag borde inte ha djur med tanke på hur jah är som person, det snällaste vore ju att omplacera allihop, men samtidigt mår jag sämre utan djur.
Den nya hunden är en skygg och känslig individ som haft det tufft, så därför kräver han lite annat än en "vanlig" hund.

Jag ville gärna ha en till hund, men när han flyttade hit i oktober förra året rasade alla rutiner för mig.
Jag levde på Findus färdiga rätter, gick knappt ut, slutade träna och hygienen ska vi inte prata om....
Dom senaste 6 veckorna har jag sakta börjat få rutiner igen, men jag klarar inte av ett arbete.
Att jobba 1 timme om dagen skulle kännas omöjligt just nu.

Nu tänker säkert vissa "Men herregud, ryck upp dig! Ta dig i kragen och gör något åt din situation, NU!!"
Problemet är att jag inte har motivation till något.
Och jag vågar inte söka hjälp då nya människor och tillit är otroligt svårt för mig men jag vet såklart att jag borde. Frågan är vart jag ska vända mig?
Hade någon frågat mig för 3 år sen om jag hade självmordstankar hade jag svarat "Nej, nej aldrig!"
Nu finns det två saker som skulle få mig att överväga beslutet; Att jab Blir vräkt då min ekonomi är i kris just nu (bara en tidsfråga innan allt är borta).
Det andra är att jag har ett förhöjt ögontryck som jag medicinerar med droppar.
Tänker att om jag skulle ha oturen att bli blind i framtiden finns ingen mening med att leva....
Hur ska man kunna vara lycklig utan syn?

Folk undrar säkert om jag är psykiskt sjuk, pga mina aggressionsproblem och att jag ser ut som "7 svåra år".
Och dom har nog rätt.
Har också "fantasier" om att jag misshandlar folk.
Som exempelvis om någon pratar kan jag tänka mig in i att jag springer ut i trappen och spöar upp henne/honom för att det enligt mig är störande...

Behöver reda ut vad jag lider av för mina medmänniskors och mina djurs skull o, inte annat.
Vart vände jag mig?

Anmäl
2018-04-03 20:55 #1 av: Maria

Har du ingen kontakt med vården? Är du sjukskriven? Hur försörjer du dig?

Så här ska du ju inte behöva må så om du inte redan har kontakt så skulle jag råda dig att söka vård.

/Maria

 

Anmäl
2018-04-03 20:57 #2 av: Aleya

Ja enklast hade väl varit psykiatrin men du måste nog gå via vc.

Sen är detta kanske hårt: men mår du så dåligt som du gör och djuren blir lidande så är det kanske bättre att omplacera än att vara egoistisk och tänka att du själv blir sämre utan dom.
Men dom har inget val förutom att stå ut med ditt beteende som inte låter schysst alls.

Sök hjälp. För du verkar i behov av det med det du skriver.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-04-03 21:02 #3 av: Sindri

Framförallt för din egen skull skall du söka hjälp. Du behöver sannolikt gå på utredning och ev. få en diagnos. Därifrån kan du få hjälp att leva ett betydligt bättre liv.

Förstår att det kan vara svårt att söka sig till vården och det är inte alltid man har tur och hamnar rätt. Men försök tänka att det finns massor med människor som är utbildade för att hjälpa dig tillrätta i livet. Som har ägnat åt av dyr utbildning för att det verkligen vill hjälpa. Vad vore deras liv värt om inte du och andra tog deras kunskap och erfarenhet i anspråk.
Det låter som om ditt humör fått dig att tänka låga tankar om dig själv, men du är bara en blomma som inte slagit ut än. Det finns säkert massor du kan hjälpa till med i samhället om du får rätt stöd och hjälp. Det finns terapi, medicin, kurser som kan hjälpa dig.

Ta hand om dig och ge dig själv ett bra liv. Det är du värd.

Anmäl
2018-04-03 21:20 #4 av: [Blue_Lugia]

#1 Nja, jag går hos en kurator, som ju såklart inte förstår, utan jag behöver något annat.

#2 Det är inte alls hårt, utan bekräftar bara det jag behöver höra. Det kommer vara svårt och jag kommer säkert vara ledsen första tiden, speciellt om man haft hund i 9 års tid, men jag kommer ju över det efter ett tag.
Speciellt om jag tänker på att hundarna (och ödlorna) förhoppningsvis hamnar hos en snäll person som ger dom den kärlek och den omvårdnad jag inte klarar av att ge speciellt mycket av.

#3 Nu låter jag kanske ännu mer självisk (och det blir man ju lätt om man mår konstigt)
Det är nog inmatat i hjärnan, alla hårda kommentarer från familjehemsföräldrar jag fick som barn .
Min bakgrund till varför jag hamnade i FH vill ni inte veta....

Anmäl
2018-04-03 21:34 #5 av: [Blue_Lugia]

Minns plötsligt orden som en person sa till mig en gång: "Du är bara lat, egoistisk och tycker väldigt synd om dig själv!
Ja, nog är det mycket som är fel med dig, men deprimerad är du då rakt inte!"

Känner att dom orden får mig att " rycka upp" mig lite och får en känsla av att jag borde få tummen ur häcken smart.
Inga fina egenskaper man tilldelas, men kanske jag har en annan bild av mig själv än vad andra utifrån ser?
Det är ju faktiskt inte så svårt att ta tag i sig själv, frågan är varför jag inte gör det?
Lat? Bekväm? Ja kanske.

Anmäl
2018-04-03 22:50 #6 av: Sindri

Vill att du läser igen vad jag skrev i #3. Kanske flera gånger...... Blomma

Anmäl
2018-04-04 03:19 #7 av: [Blue_Lugia]

#6 Visst, jag ser vad du skriver! Absolut!
Men jag tror inte jag jag är deprimerad eller liknande.
Bara blivit väldigt självisk genom åren och har svårt att förstå människors känslor och behov och allt utgår från mig själv.
Prioriterar mig själv för det mesta och det drabbar djuren illa....:(
Tror gärna att jag klarar mer än jag gör (som min hund med speciella behov).

Diagnoser har jag, blev diagnostiserad med Lindrig Utvecklingsstörning och Austismspeltrum som barn.
Men mina beteenden är något annat. Det är mer sjukligt på något sätt.
Och DET behöver jag hjälp med medan jag ännu har insikt om det.
Vill ju inte bli så sjuk satt jag blir en fara för andra....:(
Just nu är det bara tankar/fantasier, men vem vet om det slår slint i huvudet på mig en dag?

Är jag verkligen tvungen att besök familjeläkaren innan jag kan komma till psykiatrin?
Önskar jag kunde haft någon med mig, vill inte gå dit själv....

Anmäl
2018-04-04 05:37 #8 av: Aleya

#4 jag tror att du kanske med djuren känner att du tagit dig vatten över huvudet.
När du mår som du mår. Och det kanske just nu inte gör saken lättare för dig.

Men jag tror absolut att det finns hjälp för dig att få. Och såg även att du hade kontakt med en kurator. Prata med denne vart du kan vända dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2018-04-04 10:36 #9 av: Sindri

Om du har en diagnos borde du kunna få hjälp genom psykiatrin där du bor.
En kurator räcker inte till för den hjälp du behöver.

Om du ringer 1177 så kan de leda dig till rätt mottagning, ibland till och med boka en tid. Det kanske är den "puff" du behöver.
Och du kanske bara skall ha ett djur. Tror du behöver känna att du har kontroll över ditt liv.
Sedan om du mår bättre och har fått kontroll kanske du kan skaffa fler, men vänta med det.
Förstår att djuren på sätt och vis får dig att må bättre, för genom dem kan du glömma lite av dina problem. Men du måste nog ta tag i dem först.

Anmäl
2018-04-04 11:46 #10 av: [Blue_Lugia]

#9 Nej jag förstår såklart att det inte räcker.
Jag borde ha psykolog men det som tar emot är prossesen att träffa och lära känna nya människor.
Går på något som kallas "Habiliteringscentrum" där personer mer funktionsnedsättningar kan få olika typer av hjälp.
Ska bolla lite med kuratorn nästa tid jag har, och se om hon vet var jag ska vända mig....

Går det inte lämna bort ex. hundarna en tid (hos någon dom känner såklart) tills man är kapabel att ta hand om dom igen?
Å andra sidan kanske jag bör förbereda mig på att säga hejdå för evigt.....(gud vad egoistisk jag låter igen)
( Kan ju bli förvirrande för dom att flytta fram och tillbaka.

Musik är annars ett bra sätt för mig att känna mig lite upplyft.
ag behöver liksom ett break ett par gånger om dagen, något som avleder lite, orkar inte gå 24/7 och fundera på varför jag gör som jag gör osv.

Även om jag tar tag i grundproblemen så vill jag kunna skifta fokus ibland, om än bara för några minuter.
Ingen mår bra av att grubbla 24 timmar om dygnet, inte än jag.
Mitt humör är sällan nattsvart hela tiden, jag har glada dagar , och jag har dagar då jag är grinig och beter mig som om jag var mentalt störd, vilket jag vill ta reda på om jag faktiskt är.

Jag vet att det här går emot lite av det jag skrev i trådstarten, att jag för det mesta känner mig "tom".
Det var inte riktigt sant, men i den stunden hade jag d enormt dåligt samvete över mitt sätt att tänka och bete mig.

Senaste 2-3 månaderna har jag som sagt hållt mig hyfsat "lugn" och stabil samt att rutinerna börjat återvända.
Tills igår när jag fick utbrott över en småsak igen, det var tur att jag hade hjälp att rasta hundarna just i den stunden....att dom inte var hemma.
x (

Anmäl
2018-04-04 14:15 #11 av: Sindri

Jag tror inte att är du är egoistisk eller elak (ja, jag är övertygad om varje människas godhet och vilja att samarbeta med andra och hjälpa sina medmänniskor).
Men eftersom du mår så dåligt (kanske sämre än du förstår) så blir det en rätt naturlig reaktion. Du tycker inte om dig själv och fastän det kan verka som om det är andra du "straffar" så är det främst dig själv, eftersom du ju mår så dåligt över det.

Du vill liksom bevisa för dig själv är du är dålig, som om det vore förklaringen på dina problem. Men det tror jag inte att det är. Människor vet i regel väldigt lite om neuropsykiatriska variationer (jag tycker nedsättning är fel ord), och det gör att de antagligen reagerar med rädsla och avståndstagande på ditt beteende, varvid du tolkar det som om du är elak, egoistisk etc.

(Vore du bara helt egoistisk skulle du inte komma på tanken att hundarna kunde få det bättre någon annanstans)

Jag hävdar att du skall ta kontakt med psykiatrin. Jag tror på att om du själv får mer insikt om hur du fungerar och varför, kan vara en väg för dig att lära dig ändra ditt beteende. Ibland funkar KBT, ibland gruppterapi, ibland medicin.

Hjärnan är mycket mer plastisk och anpassningsbar än vi tror. Man kan lära sin hjärna att reagera annorlunda. Det gäller bara att börja.
Du verkar ju ha koll på mycket, rätt bra självinsikt och jag upplever en stor vilja att ändra på ditt liv.
Frågan är bara om du tror att du är värd det? Är du värd att må bättre? Är du värd att ge dig själv chansen?

Det är alltid läskigt att hoppa över ett dike, eller en avgrund, men våga, våga!!! Blomma

Anmäl
2018-04-04 14:53 #12 av: [Blue_Lugia]

#11 Känner att du missförstod en del av det jag skrev, antingen var jag otydlig (har svårt att förklara) eller du kanske bara skummade igenom texten. :/
Jag menar inte att jag är 100 % egoist (ordet elak har jag aldrig ens skrivit?) . Men det är en stor del av mig.
Jag är inte heller 100 % dålig.
Jag är i grunden en ganska bra person innerst inne, men det är svårt för människor att se det, då jag har ett otrevligt och ibland lite skumt beteende som gör att folk funderar.
Vissa dagar agerar jag som vem som helst, andra dagar gömmer jag mig i buskarna när jag möter folk....Jo, det är faktiskt sant....

Jag isolerar mig mycket då jag inte har vänner eller familj så blir det lätt så.
Man lär sig att klara sig på egen hand och känner inget större behov av att ägna någon annan människa större omtanke.
Jag tar, men ger sällan av mig själv. Kommer på mig själv med att tänka :
"JAG får väsnas och störa grannar, men ingen annan i huset!
JAG får minsann gå på trottoaren här, men ni andra får gå över till andra sidan ."

Det känns både skönt och läskigt att det märks via det jag skriver att det är något som inte står rätt till.
Skönt för att det bekräftar en del att det inte är ett helt normalt beteende.
Läskigt för att du skriver "rätt" bra självinsikt.
Jag trodde jag hade en himla bra insikt , för det finns ju som sagt personer som inte alls förstår att dom är sjuka.

Det får mig att fundera på om saker är värre än det är?

Min motivation är att kunna fungera socialt en vacker dag. Lära mig hur man kommunicerar och är i ett socialt umgänge, att det inte är ensidigt.
Jag har till exempel blivit av med en vän som blev sårad av saker jag skrivit.
Istället för att be om förlåtelse och erkänna att det var jag som gjorde fel, trycker jag undan det där och förminskar det.
Tyvärr är jag sån person som hellre offrar en vän än att faktiskt svälja stoltheten och be om ursäkt för det jag sa. :(
Men jag funkar inte så, ÄN.
Och det bådar ju inte gott för eventuellt nya kontakter i framtiden heller, vem vill vara vän med en person med ett sånt beteende?

Vi får se var jag hamnar.
Snart dags för nästa möte, då ska jag se om jag kan få hjälp vart jag ska.

Anmäl
2018-04-04 17:13 #13 av: Sindri

#12 av: Blue_Lugia

Jag borde kanske formulerat mig mer försiktigt, och kanske har läst lite  för mycket mellan raderna. Strunt i att jag skrev "rätt bra självinsikt", känner dig för lite för att anse hur mycket självinsikt du har. Du har självinsikt, du uttrycker en vilja att må bättre, att agera  och reagera bättre. Det räcker så. Glad
Mitt huvudbudskap till dig är ändå att du inte skall fundera så mycket på dina "dåliga" sidor, jag fick intrycket att det är dem du tänker mycket på.

Du behöver verkligen förstå att du är värd att må bättre, att du behöver hjälp att manövrera i tillvaron. Du behöver också hopp om att du kan komma att må bättre.

Anmäl
2018-04-04 18:08 #14 av: [Blue_Lugia]

#13 Kort och gott:
Jag har bettet mig såhär i åratal, först för ett år sen fick jag insikt i detta.
Tidigare har jag bara låtit allt flyta på. :)

Den dag jag vågar lita på folk, förstår att bry mig om andra än mig själv, och klarar av att hantera mina aggressioner, då kanske jag kan vara nöjd med mig själv.

För jag antar att även du, Sindri, skulle skämmas över dig själv om du insåg var så självcentrerad och en skitsnackare att din bästa vän aldrig vill se dig mer.
Det vore värre om jag inte gjorde det tror jag, men jag behöver hjälp med att hantera mina mindre bra sidor.

Först när jag kan känna mig uppskattad och accepterad kan jag må bättre, men jag behöver jobba lite för att nå dit, inte kräva att folk ska älska mig trots att jag kan vara en skitstövel emellanåt. ;)

Anmäl
2018-04-04 22:17 #15 av: Sindri

Nej, man kan aldrig kräva att folk skall älska en, hur "ädel" och "fin" man än är.

Om man har  speciella problem kan man berätta det för berörda,  och att det är något man inte kan hjälpa, något man vill söka hjälp för, och har man en diagnos kan man be folk läsa på och lära sig. 

Om jag inte förstår varför någon i min närhet beter sig på ett visst sätt blir jag såklart sårad, men vet jag innan så kan jag handskas med det på ett annat sätt. Många med diagnoser lever i förhållanden, visst pajar en del, alla funkar inte, men det finns de som får det att fungera.
Det borde ju kunna gälla för vänskapsrelationer också.

Jag har träffat en del med olika diagnoser och man älska sådana personer, man får ta dem som de är och tänka på ett annat sätt, men jag kan se många positiva egenskaper också. 

Ja visst skulle jag skämmas om jag insåg att jag betett mig illa mot någon, och jag kan lova att även utan diagnos kan man göra saker man sedan skäms för. Av oförstånd, omognad etc, så det är du verkligen inte ensam om.

Vare sig man har en diagnos eller inte så har alla människor bra och dåliga sidor, bra och dåliga dagar, och perioder. 

Jag tycker dock att du dömer dig själv för hårt, och det är ingen mening att sitta och älta hur dåligt du betett dig och är mot dina djur och hur lite du klarar. 
Ta hjälp! Nu!

Ring 1177, det är en början.

Anmäl
2018-04-04 22:38 #16 av: [Blue_Lugia]

Jag ville bara att du skulle förstå ordentligt hur jag tänker, men jag känner att jag inte lyckas riktigt, haha! xD
Nej men jag gör som jag skrev, jag går till min kurator nästa tid jag har och bollar lite idéer.
Eftersom jag är inskriven där har jag möjligheten att få stöd och kanske någon som ev. följer med vid ett första besök.
Finns inte en chans att jag lyckas ta dom här första stegen ensam, då rinner det med största sannolikhet ut i sanden och det där med att söka hjälp blir aldrig av.

Lämnar tråden nu så får vi se vad mitt "öde" blir. ;)

Anmäl
2018-04-08 16:34 #17 av: SunnyMoon

Fy fansen alltså vad arg jag blir när jag läser dina inlägg!
Kan du över huvud taget tänka dig in i hur hundarna reagerar eller hur sårade/skrämda/ kränkta människor känner sig av ditt betende??

Jag tycker inte du låter som något annat än en tragisk och ouppfostrad människa som inte fått lära sig det sociala samspelet med människor.
Allt strävar inte kring DIG i denna värld!
Sluta tänk så själviskt, du skulle definitivt behöva lära dig lite socialt umgänge, eventuellt förändra din människosyn litegrann.

För du skrev ju själv , Blue_Lucia, att du prioroterar dig själv i första hand och det där du skrev att din kompis bröt med dig för att du sårade henne.
Måste kännas jobbigt? Eller känner du inget? Är det en skitsak enligt dig?

Jag vill inte låta elak, men du verkar nästan ha lite drag av Antisocial personlighetsstörning, psykopati.
Vad det en är måste du gå och kolla upp det innan det blir värre och du blir en fara för andra, för det där låter inte alls som ett normalt och friskt beteende.

Och snälla! Försök att göra dig av med djuren om du inte klarar av att ta hand om dom!
Även om du tycker dom är "ditt allt" så är det inte särskilt schysst att inte ge dom den skötsel dom kräver, eller om du har såna kraftiga vredesutbrott och inte kan kontrollera dom så ska du ju inte ha djur över huvudtaget.
Måste vara svårt att lita på en ägare som kan skifta så kraftigt i humör för småsaker.....

Snälla, tänk borom dig själv för en stund, och gör något även för djurens skull/grannarnas skull.

Anmäl
2018-04-09 17:32 #18 av: Devya

#17 Om du vet något om människor så borde du väl också veta att det kan vara nästintill omöjligt för en person att ta till sig av något av det du har skrivit då du i princip attackerar ts. Du förolämpar ts gång på gång utan att det är särskilt konstruktivt. Det som ofta brukar hända då någon attackerar någon på det viset du gör är att de börjar försöka försvara sig själv istället för att plocka ut något vettigt från det du har skrivit.

Försök läs igenom din text flera ggr innan du skickar iväg det, speciellt om du har varit upprörd medans du skrivit.

Det är något jag själv jobbar på och måste ständigt försöka hålla i åtanke ifall om jag vill att en viss person ska försöka ta sitt förnuft till fånga.

Anmäl
2018-04-09 19:01 #19 av: [Blue_Lugia]

#17 #18
Jag tänker inte försvara mig på något sätt, då jag anser att det mesta som står faktiskt stämmer.
Hade det här hänt för två år sen hade jag blivigt upprörd och sur. Då hade jag inte samma insikt och det lilla jag hade viftade jag bort som att han/hon har fel.

Det enda som händer när jag läser ditt inlägg SunnyMoon är att jag börjar skämmas ännu mer då jag (fråga mig inte varför jag "vaknat upp" nu på senare tid)
bara skäms ännu mer över hur jag är mot andra.

Men psykopat kanske är att ta i, speciellt till en människa man aldrig träffat och känner?
Däremot finns det en annan diagnos jag känner igen mig mycket i, men vilken det är tänker jag inte nämna nu då jag inte ens fått en utredning på den.
Ingen idé att spekulera en massa.

Jag tar till mig av och lovar att söka för mina problem, för det känns bara som den ögonöppnare jag faktiskt behöver.
Som sagt, hade hon/han skrivit detta för två år sen hade jag nog reagerat annorlunda.

Anmäl
2018-04-11 19:28 #20 av: kalindas

#19
Har bara läst igenom en del av detta. Men mitt tips är att du kontaktar vårdcentralen och ber att få en remiss till VPM. Du kan även skicka egen remiss till det. Be dem på VPM att de gör en utredning på dej när det gäller autism, adhd och liknade psykiska handikapp. Mycket av det du berättar kan stämma med detta. Fick själv diagnos sent i livet. Får du en diagnos så kan du även få hjälp med mycket i ditt liv. Får du t.ex. en autismdiagnos kan du få hjälp med boendestöd, ledsagning mm
Tror att du kan be om en God man om du behöver hjälp med din ekonomi.
Äta rätt kan hjälpa dej mycket bara det. Undvik om möjligt ALLT som innehåller socker. Socker triggar mycket. Både depressioner och överaktivitet. Slarvar jag med mitt ätande blir jag dålig. Äter själv LCHF, men bara att väja bort socker gör mycket!
Det med djuren är svårt, för jag förstår att du mår bättre med djuren omkring dig. Men om du gör djuren oroliga och skrämmer dem, så gör det mer skada än nytta.
Låt säga att du omplacerar dessa djuren. Klarar du då av att inte skaffa fler? För det hjälper ju varken dej eller djuren om du någon vecka efter du lämnat bort dessa sitter med en ny valp...
Men som sagt. Försök att så snart du kan fixa hjälp på VPM och gör tester. För jag tror att du har någon typ av diagnos. 
Gå in och läs på Bokstavsfolk i Fokus, tror du kommer känna igen dig i mycket där. Prova även att göra detta test. Även det kommer ge dig många svar.
http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Anmäl
2018-04-12 05:27 #21 av: Devya

#19 Fint att du inte tar illa upp men det finns andra som inte skulle ta det på ett lika bra sätt. Jag tycker det är viktigt att man inte kallar folk man inte alls känner för psykopat, tragisk och ouppfostrad.

Man kan skriva samma sak på ett annat sätt som är lättare att ta till sig. Nu råkade det ju vara tur att du tog till dig kritiken på ett bra sätt men alla är inte på det viset.

Anmäl
2018-04-12 12:09 #22 av: [Blue_Lugia]

#21 Förstår vad du menar.

Anmäl
2018-04-12 12:27 #23 av: [Blue_Lugia]

#20 Vet inte om du läste detta, men jag HAR två konstaterade diagnoser sen barnsben; Lindrig Utvecklingsstörning och Austismspektrumtillstånd ( om nu det sistnämnda är EN diagnos är jag osäker på dock)
Men jag tycker att jag fått ett mer aggressivt beteende som vuxen. :(
Det är något mer är jag rätt säker på. Kanske får jag en tredje diagnos....

Grejen är det att jag har haft boendestöd, god man, men denna valde självmant att avsluta sitt godmanskap då hon tyckte att jag " levde på för mycket för egen del"och bara ignorerade hennes råd kring ekonomin som redan då började rasa.
Dessutom försvann kontakten mer och mer.
Boendestöd, blev bara irriterad av att vara låst vid personer som ska klampa in ens hem och hjälpa till med allt.
Det rann ut i sanden även där.....

Nej det är ingen risk att jag sitter med en valp.
Och mina djur skötte jag väldigt väl innan min traumatiserade hund kom in i mitt liv.
Det var där det sprack. Man måste nog vara en trygg och lugn person för att ha hand om en sån hund, och det är inte jag.
Det har jag påtalat för henne som hjälpte mig att få hit honom men hon verkar bara tro att jag inte tror på mig själv.

Men jag tänkte försöka träffa henne och berätta allvarligt hur det är, och att han nog behöver någon annan än mig.
Även om det är svårt att hitta en bra ägare till såna hundar.
Min andra hund har jag haft i ca 9 år och sen två gecko ödlor, så dom har inte varit några problem.
Men i och med att den skygga hunden kom gick allt åt skogen, det blev för mycket även om han idag kan fungera någorlunda normalt så eftersom jag har ett ojämnt humör så
blir det inte tryggt för honom.
Så om jag låter som en djursamlare vill jag bara säga att så inte är fallet.

Anmäl
2018-04-12 14:29 #24 av: kalindas

#23
Hade det missat om dina diagnoser. Jo, autismspektrumtillstånd är en diagnos. Den talar om att du har autism. 
Tycker du ska se till att hitta ett bättre hem till den skygga hunden, så du och dina övriga djur kan gå tillbaka till det normala igen. Bevisligen har det blivit för mycket för dig och det gör att du får den reaktion som du får.
Om hunden har väldigt stora problem och du tror att risken är att den blir en "blockethund" dvs en hund som kommer åka från ägare till ägare och må ännu sämre. Så kanske hunden t.o.m. får det bättre om den får somna...
Det är inte ett roligt beslut att ta, men det är tyvärr inte alltid lätt att hitta en som är tillräckligt kunnig för att ta hand om en problemhund.
Sen att du blir stressad av kravet och att hunden är stressad, är ju ett bevis på att det inte funkar.  Vilket du själv skriver.
Tror att du måste tänka på dig själv och välmåendet för dig och de gamla djuren du har. 
Har man någon typ av autismstörning så kan stress förstöra hela livet om man inte får hjälp och struktur på tillvaron.

Anmäl
2018-04-12 15:24 #25 av: [Blue_Lugia]

#23 Det har blivigt bättre, men jag vet att jag kan falla tillbaka dit igen.
Jag vill ändå utredas för något annat, jag har varit rent elak mot människor och vilda djur som barn så det är något som inte stämmer...
OBS! Är såklart inte "elak" i den meningen mot djur idag, men jag har varit det i tonåren och fått en "kick" av det....

Låter fruktansvärt, jag vill så gärna kunna bli en "normal" människa med ett friskt beteende.
Men jag vågar inte gå till psyk! Inte sjäv, och jag har ingen som kan gå med och stötta mig.
Jag är alldeles för skygg för främmande människor.....

Nog om detta för ett tag! Om någon vill veta kan jag återkomma om något hänt.
Skriver jag inget, så är inget steg taget för min del i alla fall.

Anmäl
2018-04-12 21:20 #26 av: Sindri

Kan inte din kurator stötta dig i detta? Kanske t.o.m. följa med på först besöket.
Det gör mig så ont om dig som uppenbarligen så gärna vill förändra dig och få ett bättre beteende att det skall ligga så utom räckhåll.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.