Beror helt på vad det gäller. Visst ska man vara ego ibland, men inte vid sådana tillfällen som du nämner.

Men man måste komma ihåg att ta hand om sig själv också, inte bara andra.

Jättesvår fråga.

I ditt exempel så handlar det mer om artighet och respekt tycker jag.

Ibland kan jag tycka att det är för mycket fokus på "individen" idag. Man ska må bra, hitta sig själv, personlig utveckling, egentid, med mycket mera.

Vi glömmer bort varandra mitt i allt egofixerat.

Sedan ska man givetvis ta hand om sig själv också men det får vara någon måtta

#1  Precis, man måste komma ihåg sig själv.

#2  Artighet och respekt ingår i att tänka på andra tycker jag. Tänker du på något särskilt när du säger att det får vara någon måtta? När ska man inte vara ego?

Jag tycker att man för det mesta inte ska vara ego faktiskt.

Men det är säkerligen en personlighetsfråga också.

Eller en egoistiskt fråga rentav

Jag har alltid mått bra av att sätta andra före mig själv. Det låter ju självuppoffrande och bra men är kanske i själva verket egoistiskt.

Jag mår bäst då

Jag höll på att gå under ett tag när jag satte alla andra först. Nu har jag lite mer egotänk i den form att jag ger mig egentid.

Jag mår bäst när mina anhöriga och närmaste vänner mår bra och jag engagerar mig i det för då mår jag som sagt bra. I mitt fall är det lite ego att tänka och hjälpa andra.

man ska tänka på sig själv och andra. det är viktigt. man får en bra karma om man är snäll. det är synd att inte alla är snälla.

# 0 I Ditt exempel tycker jag inte man ska dra en slutsats att den som sitter är frisk. Hur kan man liksom veta det? Denne någon har kanske ett osynligt handikapp på något sätt. Jag vet själv att jag antagligen aldrig skulle bli erbjuden en sittplats eftersom jag är ung (31 år). Men att stå för mig under en tåg eller bussfärd mer än 5 minuter kan vara en riktig mardröm pga ledbesvär. Därför väljer jag att vara ego och inte ge bort min plats. Gjorde det som yngre, men inte nu längre för då jag får lida för det resten av dagen sedan.

Jag har sett hur mina familjemedlemmars hälsa och välmående påverkas negativt av at hjälpa andra före sig själva. Ingen av dem mår bra! Därför anser jag att man ska tänka på sig själv först. Sedan när man mår bra kan man hjälpa andra.

Nu säger inte jag att man ska vara ego till 100% för det är inte bra. Men många skulle nog må bra mycket bättre av att lära sig att säga "nej".

#8  Jag drar inga slutsatser. Har själv en massa krämpor som inte syns. Det var ett exempel. Det skulle kunna vara din kompis, bror, syster mm, någon som man vet kan stå en stund, men inte reser på sig. Jag vet många friska som inte reser sig i onödan.

#9 ja absolut! Visst finns det många friska som inte reser sig, inte bry sig. Respekten och förståelsen inför sin medmänniska verkar ha försvunnit någonstans på vägen. I varje fall här i Sverige. Åker jag till Polen där jag kommer ifrån ser jag på en gång ett annat beteende på gatorna. Men, alla ställen har sina för och nackdelar. :P

Jag är 70 år och går med 2 kryckor. Jag har märkt när jag åker tåg/buss att de som reser sej för att lämna sin plats är oftast folk med utländsk t utseende och mycket unga. Så jag tror att det är uppfostran det gäller att visa respekt för äldre. Svenskarna låter sina småbarn sitta på egen stol istället för att ha dem på knät och tanter/flickor lägger sina väskor/kassar/kläder på egen stol på tågen (där det finns hatthyllor) de ser inte att det är fullt med folk som står utan man måste alltid fråga om platsen är ledig.

Jag måste få skriva av mej på ouppfostrade ungar som går och står med skorna på bänkar och stolar, ungarna kan inte hjälpa det eftersom de inte har blivit tillsagda av sina föräldrar.

Tack för mej

#11  Om jag hade skrivit samma sak, men vänt på detta med utländskt utseende och svenskar, så hade jag nog fått höra att jag var rasist..

#11 Jag märkte samma sak när jag gick med kryckor efter höftledsoperation.. Det var så på buss, tunnelbana, pendeltåg och vid hållplatserna

#11 Jag skulle aldrig våga lägga min väska på hatthyllan. hade nog inte tagit lång tid för den att försvinna med en ny ägare hem.

Däremot har man väskan i knäet, eller bredvid sig fram till att någon ska sätta sig bredvid en.

Angående din uppfattning om att det är fler utländska som visar respekt.. nja jag har då inte märkt att det skulle vara mer på det ena eller det andra hållet.

Jag blev utskälld(för någon månad sen) på bussen av en tant som tyckte jag kunde rest på mig för henne. Hade så förbannat ont pga mina sjukdomar så jag höll på att svimma. tanten med vän pratade om hur ouppfostrade ungdomar är men när jag skulle hoppa av berättade jag hur det stod till och hon visste inte alls vad hon skulle säga.Jag såg ju inte sjuk ut.Man kan inte ha förutfattade meningar.

Hade jag haft en bättre dag hade jag rest mig för henne. Får alltid höra att "du som är ung och frisk".

man ser inte på folk hur de mår men oftast är det faktiskt någon som flyttar på sig för en äldre eller en med kryckor. Men håller med om att många tar upp flera platser för att de inte kan tänka sig ha väskan i knät eller liknade.

Jag flyttar mig oftast.

#0 Jag har flera gånger blivit av med min plats på bussen. Visst, jag må vara 18 (snart 19) och se helt frisk ut, men jag har stora problem med mina höfter i omgångar och ibland måste jag sitta.
Kommer ihåg att en gång så tvingade ett äldre par till sig min plats (dom drog mig ur sätet) på en riktigt dålig dag för mina leder, och då bussen helt plötsligt gjorde en tvärinbromsning orkade mina höfter inte med mer och jag ramlade ihop. Jag hade förklarat för de äldre paret att jag hade de problem jag hade, men de vägrade att lyssna. Kan säga att när jag ramlade ihop så stirrade de bara på mig, och det tog ett par minuter innan någon ens hjälpte mig upp.

Jag brukar vanligtvis ge upp min plats om någon behöver den, men ibland, som vid åvanstående tillfälle, så kan jag verkligen inte stå utan måste sitta.

Nåt jag inte förstår är att alla tror att bara för att man är ung så är man frisk så länge man inte sitter i rullstol. Det finns en mängd 'dolda' sjukdommar och hälsoproblem, ju.

#16 visst är det hemskt att bli behandlad så 

Ung och frisk, javisst (eller inte)

#17 jag vet. Nu är tack gode gud mina höfter bättre och jag har inte haft problem med dom på ett bra tag, men man vet aldrig när det kommer tillbaka.. Och ingen verkar veta vad det är heller.

Nog för att jag vet att jag är överrörlig och att mina leder lätt kan hoppa, men de problem jag haft med höfterna på senaste tiden har inte varit att mina höfter hoppat, utan nåt helt annat.. Ont som tusan gör det också  Ungefär som nån drar en rödglödgad knif längstmed hela benet. Ouch.

#16 Vid sådana tillfällen måste man stå på sig. Man ska aldrig acceptera att äldre tror sig ha mer rätt än någon annan som har handikapp.

#19 men det är ju det som är problemet. eftersom man inte sitter i rullstol eller har rullator eller går med käpp så syns det inte att man är sjuk. ingen vet hur livet är för någon men ser man glad och snäll ut så mår man bra(enligt många). Folk inser inte att man kan fejka leenden. Det är jag proffs på

#20 Syns det inte så säger man att jag kan inte stå, jag har ett handikapp. Sen får folk bli hur sura dom vill. Det är det jag menar med att stå på sig.

#20  Egentligen ska man ju inte behöva säga något alls. Jag gör inte det. Sitter jag så sitter jag. Nu är det väldigt sällan jag åker buss, men då vill jag kunna sitta. Sen får folk titta snett om de vill, jag tänker minsann inte berätta mitt livs (medicinska) historia. 

#22 Nä, man ska inte behöva berätta det. Bara tänkte på om någon börjar dra bort en från sitsen ;) Eller om någon ber att få sitta ner istället.

#23  Jag förstod hur du menade. Ibland så känner man nästan att man måste säga något, men sen tänker man att nej, det behöver jag inte alls. Om någon vill ha min plats och jag absolut inte kan stå, då säger jag bara att jag behöver platsen själv.

Jag har fått lära mig en sak i mitt jobb som färdtjänstförare av specialfordon och det heter attityd. Det finns många gånger ett skäl varför en människa sitter kvar på sin plats även om jag skulle hoppa på ett ben. Skälet kan vara ett dolt handikapp. Jag tror i min naivitet att kan en människa stå när någon kommer med ett handikapp så reser denne sig upp

#19 Jag sa flera gånger 'Jag har problem med höfterna, jag kan tyvärr inte stå' till dom, men det slutade med att den äldre herren helt seriöst drog mig ur sätet!! Han tog tag i min jacka och drog mig ur sätet. Och jag orkade helt enkelt inte bråka vid det tillfället, hade haft en extremt dålig dag, så jag stod och försökte hitta en plats där jag kunde sitta ensam helst, då jag har smått social fobi och klarar inte av att sitta brevid folk jag inte känner.
Ingen reagerade heller! Ingen sa nåt om att dom drog mig ur sätet, ingen verkade bry sig!

Det måste ha vartit hämskt för dej och inte hjälpte händelsen heller din sociala fobi heller, synd att det inte fanns någon polis för det skulle ju anmälas. Ingen får dra någon hit eller dit.

Jag känner med dej men tyvärr så hjälper det ju inte heller. Hoppas att du känner dej bättre i dag.

#26 Fy så förfärligt! Jag känner också med dig - har råkat ut för liknande en gång när jag hoppade på kryckor, men gissa om personen som drog mig från sätet blev generad när han upptäckte att jag hoppade på kryckor!
Måste säga att jag nästan tycker det är värst att ingen reagerade mot hur du blev behandlad.

När jag ramlade ihop så var en kille snabb att hjälpa mig upp då han insåg att jag verkligen inte kunde ta mig upp själv, vilket i och för sig tog nån minut, men han var den enda som brydde sig överhuvudtaget. Han erbjöd sig även att hjälpa mig hem, men pga min sociala fobi så tackade jag nej. Jag bodde inte så långt ifrån busshållplatsen då heller, och efter som att jag fick sitta ett tag så hade mina leder återhämtat sig lite i alla fall. Men jag tog mig inte till skolan dagen efter.

Men tyvärr så verkar de flesta i dagens samhälle ha mentaliteten att så länge dom inte känner den som det gäller så lägger dom sig inte i, oavsett vad som händer.

#29 Tyvärr är ditt sista stycke sant i många fall