Det beror nog mycket på hur din omgivning ser ut också. Har du stöd och vänner? Familj?

Jag är 46, jobbade som socialsekreterare på missbruksgruppen och gick i väggen 2000. Jag har nu halv permanent sjukersättning (pga Meniéres sjukdom som blommade upp år 2005 fast jag haft den i ca 20 år) 

Många försök till arbetsprövningar och arbetsträning genom åren. För två år sedan fick jag halvtids anställning på ica-butiken här där jag bor. Fick Nystartsjobb. Det fungerade bra, men blev uppsagd i somras pga arbetsbrist.

Jag tror aldrig att man blir sitt gamla jag, och det är väl tur, för det var ju därför man gick i väggen. Jag har blivit duktig på att lysnna på kroppen, att ta varningssignaler på allvar, och att sätta gränser.

#Gå i väggen" är ju en ganska luddig diagnos och oftast så handlar det om att man drabbas av en depression.

Visst kan man ha arbetat och stressat så att kroppen mer eller mindre kollapsar och det kan ta flera år att komma tillbaka men det går att bli frisk. Man får byta tempo och fokusera på saker som är viktiga i livet istället. Ofta så blir man mindre stresstålig efter en sådan kollaps.

De flesta däremot som "går i väggen" har av någon anledning blivit deprimerade och det är en sjukdom som ofta kommer och går. De flesta blir bättre och t.om bra med hjälp av medicinering och terapi som KBT men visst kan man drabbas igen.

Depressioner finns i alla åldrar och människor fungerar olika så det finns liksom inget som fungerar samma för alla. Man får nog prova sig fram vad det gäller behandling och hur mycket man orkar.

oftast är väl diagnosen Utmattningsdepression har jag för mig. Den diagnosen fick i alla fall jag efter mängder av utredningar

#4 Jag precis men samtidigt så är det många som egentligen inte har fått depression av utmattning men det "låter bättre"

Tyvärr så är det fortfarande en aning tabu att råka ut för psykisk sjukdom. Kan man då förklara den med utmattning eller annat så känns det i allmänhet bättre.

Vem som helst kan drabbas av en depression och ingen borde behöva skämmas för det.

#5 Nu förstår jag inte riktigt vad du menar…. tror du att läkare sätter fel diagnos för att det låter bättre?

Hur kan du vara säker att det inte ÄR pga utmattning?

#6 Det var inte det jag menade.

Jag menar att många sätter sin egen diagnos. Man har fått en depression men säger hellre att man "gått i väggen" för det låter bättre.

#7 ahaa… då förstår jag. Ja… det kanske är vanligt… det har jag aldrig ens reflekterat över att ngn skulle göra. Tråkigt om människor skäms över en depression, vad den än beror på.

#8 Ja jag tycker också det är synd att det fortfarande är "skämmigt" att drabbas av en depression.

Man märker det ofta på den äldre generationen som ser det som ett nederlag att gå till en psykolog eller psykiatriker.

Visst är det tråkigt att det anses skämmigt att ha en psykisk åkomma. Fattar faktiskt inte varför men så är det bland många.

Har själv drabbats av en s.k. utmattningsdepression.

Jag har pratat med min läkare om att jag anade att jag hade fått deprission,(flera gånger tog jag upp det med henne ) Men hon slog bort det liksom med att säga till mig varge gång jag tog upp det__med att "du har bara gått in i väggen" och du kommer att bli bra igen. Jag shäms verkligen inte för det och jag skyller inte på något annat.För att det ska låta bättre. Men många som inte har vart med om detta, de förstår inte hur det kan vara.(vill också säga, att jag går inte längre hos min f.d. läkare.Och ännu i dagen,s läge så har jag liksom inte "kommit igen".

#11 Konstig läkare Du får gå till någon annan som tar dig på allvar.

#11 Sa läkaren: Du har bara gått i väggen??  BARA ? 

Vilka människor det finns, läkare eller inte!

Nu undrar jag om depressionen kom före eller efter utmattningen och sjukskrivningen.

Jag känner personer med stort intresse och engagemang för sitt arbete, som ändå "gått in i väggen". Det verkar som om de varit för entusiastiska och ambitiösa helt enkelt och arbetat mer än vad deras kroppar och psyke tålde. Det finns gränser för vad man orkar, hur roligt det än är.

Då kan det bli en chock att förlora all ork och inte veta hur man ska ta sig tillbaka, som de flesta vill. Lätt hänt att bli deprimerad också i ett sådant läge. Tänk om man kunde få lära sig att leva och arbeta på ett annat sätt?

# 14 Jag tror att det varierar från person till person. Hos en del kommer depressionen först medan hos andra som en följd av andra händelser.

Jaa, läkaren sa__Du har BARA gått in i väggen. Arbetstränar nu till den 11September(då har jag arbetstränat 3månader) Med att plocka skräp efter vad andra har kastat ute.(jobbar för komun) Men fy vad tröttsamt det känns i armar,ben och nacke och axlar.Man får gå väldigt mycket.Det känns att man inte är ung längre.

Jag gick själv in i väggen i mars förra året och är fortfarande sjukskriven helt.Jag sov bort 2 månader då jag var så in i norden trött och yr i huvudet.I somras orkade jag med kortare promenader men jag delvis raglade fram då jag tog okontrolerade snesteg.Jag har nyss börjat på rehab med att styrketräna och konditionsträna.Jag har en stelhet i rugg och nacke med muskler som blivit för korta då jag dragit upp axlarna vid stress.Har konstanta smärtor i nacke och huvud. Jag sökte på olika bloggar och hittade massor av tips på mineraler och kosten. Jag började äta magnesium i hög dos D-vitamin och berocka.Vad man inte nämner hos läkare eller sjukgymnast som jag varit i kontakt med är att kroppen kommer i kemisk obalans av stressen.Magnesium är en viktig hjälpmineral som är med och styr i ca200-300 av kroppens funktioner.Bla syresättningen blodtrycket sköldskötteln binjurarn sköra tänder mm.Dricker vi ett glas cocacola så tappar vi ca120-150mg magnesium eller om vi stressar eller tränar.Dom mg en är nästan hälften av vad många får i sig via kosten i dag.Vi får i oss ca 200-350mg/dag.I början av 1900 talet så fick vi i oss ca 1000mg via kosten men våra grödor innehåller inte lika mycket näring längre då vi odlar annorlunda och besprutar maten.Mycke läsvärt finns att hitta på olika bloggar.

Lycka till!

Glömde tillägga att magnesium är en lättlöslig molekyl som vi lätt kissar ut vid stress.

Här kan man läsa om magnesium. Väldigt intressant.

Om man "gått in i väggen" kan man självklart komma ut ur den cirkeln och må lika bra som innan. Min mamma jobbade ihjäl sig under min uppväxt och "gick in i väggen" flera gånger. Jag fick ofta ringa ambulans eftersom hon svimmade. Idag mår hon jättebra och har världens livsgjädje! Hon har två jobb och pluggar på yrkeshögskolan.

Det är viktigt att vara nöjd med livet och njuta! Vardagen ska inte bli en grå, tråkig upprepande rutin som man inte alls kan lé om. :)

Hitta guldkornen i vardagen och skratta mycket! Krama dina närstående det är tanken som styr ditt humör!

Skönt att det gick bra för din mamma Rozova. Tyvärr så har inte alla samma tur att man så självklart kommer ur det tillståndet.

Det är många som får besvär efteråt och inte orkar med nån press eller stress efter att ha "gått in i väggen"

¤20 Det är jättebra om din mamma kommit ur det på det sättet, men om man verkligen "gått i väggen" så är det inte säkert att man kommer ur det, även om man försöker se det positiva i tillvaron. Att man svimmar flera gånger, har ändå inget att göra med att gå in i väggen

Jag anser att man kan det. Ser man det på de sättet att "man kan aldrig komma ut från det" så blir det självklart så. Det beror på hur länge man varit utbränd samt om man fått hjälp eller inte. Men som sagt jag anser att man kan det. Att gå in i väggen innebär b.la att man har för mycket press och det kan man svimma av. Så på vilket sett anser du att det inte hänger ihop?

¤24 Jag sa inte att man aldrig kan komma ifrån det, jag sa att det inte är säkert att man kommer ifrån det även om man ser det positiva i tillvaron.  Att ha åkommor som gör att man svimmar, behöver inte alls ha att göra med att man har gått i väggen, på så sätt anser jag inte att de hör ihop

# 24 Tror att många som "gått in i väggen" skulle bli riktigt ledsna över att läsa att det är så självklart att komma ur det tillståndet. Oavsett vad du anser eller inte så är det inte så självklart.

Då är det heller inte så att alla de drabbade tror att de aldrig ska komma ur sitt tillstånd för många är faktiskt tvärtom att de tror att de orkar mer än de verkligen gör.

Att gå tillbaka efter att varit ordentligt in i väggen är svårt. Så svårt att en del aldrig kommer tillbaka överhuvudtaget.

Man kan, skrev jag. Man kan komma ur det tillståndet. Och jag tycker faktist tvärt om - att få höra att det inte är omöjligt gör folk gladare. Man ska alltid försöka och inte tänka "jahopp nu är jag utbränd, nu är det över"

Sen får man ju tänka lite logiskt kring varför man "gick in i väggen" och reflektera kring orsakerna. Att gå tillbaks och göra om exakt samma saker kanske inte är det bästa. Du blev ju utbränd utav det, kroppen visade dig tydligt att det blev för mycket press, måsten och stress. Man får inse att det blev för mycket, man får ta en annan väg istället.

Alla är olika och känner olika. Man får på bästa sätt hitta den väg och lösning som passar en själv. Men att vara positiv, optimistisk och gärna skratta då och då gör allting lättare och tillvaron blir så mycket bättre.

Tänker på er alla som har gått in i väggen. Lycka till

#27 Vet inte vem du riktar inlägget till …  men tycker att det är snudd på respektlöst mot de som verkligen gått i väggen.

Kan du förklara för mig hur det är respektlöst? Att sprida glädje till dom som gjort det?

#29 Vad jag menar med respektlöst, är att ta så lätt på det. Att sprida glädje är positivt, absolut, men att säga att man får tänka Logiskt på det … det säger mig att du inte riktigt greppar själva grejen .

Att hitta anledningen är ett stort steg på vägen. Det är logiken. Det kan vara en tung väg, men minsta lilla räknas. Sen förstår jag inte hur du tänker med att jag tar lätt på detta, som haft en utbränd mamma. Det, om något, var respektlöst. Jag älskar min mamma och att se henne utbränd var ingenting jag ryckte på axlarna om.

#31  Man hittar nog aldrig anledningen … inte renodlat. Alla vi som gått i väggen räknar alla positiva steg, tro mig. Att du haft en utbränd mamma, ger inte dig rätten att säga att man kan komma ur det genom positivt tänkande.

Jag skrev att tillvaron blir bättre om man försöker vara positiv. Det hjälpte på min mamma så att ge det som en liten påminnelse till människorna som gjort det känns enligt mig okej att göra. Och det var därför jag inte förstår när du skrev att jag var respektlös, inte greppade saken och tog lätt på detta.

Är jag så respektlös så ska jag inte skriva mer saker. Här klickade jag mig in på denna tråd och ville ge ett litet bling om att det inte är omöjligt.

#33 Det är bra att vara positiv. Du skriver i #20o m man "gått in i väggen" kan man självklart komma ut ur den cirkeln och må lika bra som innan"  Det är inte alls så självklart. Därav mitt ifrågasättande

Jag tror också att man kan komma ur sin utbrändhet genom att vara possitiv och se möjligheterna och våga titta på orsakerna till sin utbrändheten.För mig var orsakerna ett dåligt förhållande och för mycket stress hemma och på jobbet.Jag håller mig flytande av medicin och kbt men jag tror på framtiden att det kommer att bli bättre.Mitt jobb är väldigt stressigt och jag kanske måste tänka om och leta efter annat jobb så småningom.Just nu har jag fullt upp med mig själv, vardagen och rehabåtgärder. Men jag ska ju jobba igen så småningom och då kanske jag inte klarar stressen på mitt jobb. Att gå in i väggen för mig handlar om psykisk och fysisk obalans och man behöver i många fall hjälp att se och att våga se orsakerna till sin utbrändhet och våga förändra det som man måste föändra lyssna till sig själv vad man mår bra av och stärka sig själv med att göra sånt man mår bra av.Ta små steg i taget ha ett större långsiktigt mål och många små delmål efter vägen.Att acceptera sig själv i den situation man är i och lära sig leva i nuet.

Det finns alltid hopp, men att lära sig att lyssna på sina egna behov är inte alltid lätt. Man behöver få tillåta sig att vara egoist och sätta sig själv i fokus, sina egna behov och se möjligheter.

Hej!

Jag fick diagnos utmattningssyndrom (utan depression) för några månader sedan, efter att av olika anledningar levt med ständigt högt stresspåslag under många år (10-15). En del av stressen kunde jag inte själv rå över, men en hel del av stressen drog jag på mig själv genom att inte förstå var mina egna gränser gick för vad jag orkade med. För mig blev tröttheten ett normaltillstånd och jag ignorerade alla signaler på att allt inte stod rätt till.

Idag har jag stora problem med bland annat minnet och koncentrationsförmågan, och jag måste vara noga med att inte planera in för många aktiviteter under en vecka. Även om jag gör saker jag gillar, behöver jag flera dagars återhämtning efter en aktivitet. Det glömmer jag hela tiden, och bokar in saker flera dagar i rad. Aktiviteter kan vara t.ex. lunch med en vän, klipptid, handla mat, hälsa på föräldrarna, skjutsa tonåringar eller besöka läkaren eller kuratorn. EN aktivitet kräver att jag vilar i ett par dagar, UTAN aktiviteter. Med andra ord orkar jag egentligen bara med ett par aktiviteter per vecka, men så blir det ju aldrig.

Trots min enorma trötthet är jag fortfarande fast besluten att försöka få livet att fungera, någorlunda. Det vanliga hemmalivet, till att börja med. Arbetslivet får vänta till jag är redo. Jag hoppas verkligen att det går att bli frisk, men just nu känns det så långt borta att jag knappt kan tänka tanken.

#36 Jag har varit hemma sedan mars förra året och jag var helt sängliggande dom två första månaderna sen har det varit en dragkamp.Jag orkar inte heller så mycket aktivitet blir det för mycke går jag bakåt flera steg. Jag tappar fokus i långa samtal och minnet är som en guldfisk men det blir bättre så sakteliga.Jag har under långvarig stress fått ont i nacke och rygg och där är jag i dag och måste få ordning på kroppen först innan återgång i jobb.

Lycka till på din resa!

#37 Jag brukar kalla mitt obefintliga minne för "teflon-minne", eftersom ingen information fastnar…

Det värsta är att jag inte själv har förstått hur illa det faktiskt är med mig, så jag tror fortfarande att om jag är piggare en dag så är det bara att köra på. Sen ligger jag där på soffan i flera dagar och undrar vad som hände. Men jag börjar fatta nu. Försöker ta det lugnt även när jag känner mig lite bättre, så att jag ska orka mer.

Lycka till du också!

# 38 Det du beskriver är så vanligt att man tror att det är ok att köra på om man är lite piggare en dag.

Det är svårt att ändra sig och jag tror inte det är medvetet som man gör så utan det bara sker. Just detta gör att det inte är så självklart som det skrivs i inlägg 20.

Hoppas ni fortsätter att bli bättre och kommer ur det hela så bra det går.

#39

Tack! Vi gör så gott vi kan, på våra egna vis. För mig handlar det fortfarande om att hitta min lagom-nivå, vilket visat sig inte vara helt enkelt, och sen därifrån bygga upp mina uttömda energidepåer igen.

Det snabbaste sättet att komma tillbaka till normal tillstånd är att använda en kombination av aminosyror som heter BALANS. Detta ger hjärnan grundämnen för att reglera neurotransmittorerna (bl.a. Serotonin, Dopamin mm)

Tag dagligen en bra kvalitet multivitamin som MIVITOTAL och för att hantera stress och oro tag EASY WAY- en naturlig protein som tar bort stress inom en timme utan några bieffekter.

#41 Spännande!

Jag "gick in i väggen" 2005 och har sedan dess gjort det då och då. Den huvudsakliga problematiken är väl att jag ska vara lite för duktig och inte kan säga nej. Jag har inte fått någon rehab utan har fått klara mig själv i stort sett. Jag har själv lärt mig mina begränsningar (till viss del), men tyvärr är få arbetsplatser intresserade av att jag säger "stopp, nu vill jag ta det lugnt". Jag blir bara ersatt med någon annan då…