Min anorexia har tagit över mitt liv, för vissa kanske 3 år inte verkar som en lång period, men det känns som en evighet. Jag klarar inte av det här längre, men jag vill inte ha någon hjälp heller. Egentligen handlar det inte så mycket om att jag inte vill, utan mer om att jag inte vågar. Jag vågar inte gå emot min sjukdom, för i min hjärna så betyder det att jag är svag, att jag ger upp, att jag är en förlorare. Att äta handlar inte längre om smak, nöje, eller något bra, det handlar om vikt. Vad jag äter och hur mycket jag äter, allt bestäms utav vikten. Jag kan inte äta det där för att då blir jag tjock, jag kan äta det där men bara i en viss mängd annars blir jag tjock, kalorier hit och kalorier dit. Vad ska jag äta imorgon? vad har jag ätit idag? måste jag välja bort något imorgon? måste jag äta mindre för att jag har ätit en extra morot idag?. Jag orkar inte tänka mer. Jag orkar inte behöva bry mig, men jag måste, för min största rädsla är att bli tjock. Jag vet inte varför, för jag ser inte ner på människor som är lite större, jag tycker inte heller att det är fult att inte väga 40kg när man är 170cm lång, snarare tycker jag att folk som är normalviktiga oftast har dem finaste kropparna, och att hälsosamma, friska människor alltid är lite mer attraktiva. Men när det gäller mig? Nej. Jag blir inte finare, jag blir inte mer attraktiv, jag blir bara större och fulare. Det värsta för mig är inte hur andra ser mig, utan hur jag själv ser mig. För andra kanske jag ser bättre ut när jag väger normalt, men bryr jag mig? Nej, för jag känner mig som världens äckligaste, fulaste, smutsigaste människa som finns. Jag orkar inte känna såhär, men det känns inte heller som om att jag någonsin kommer att kunna ändra på det. Antingen så väljer jag att försöa bli frisk, vilket betyder att jag kommer att må skit (i min hjärna), eller så väljer jag att vara "stark" och fortsätta som jag gör. Jag vet att jag inte är stark, eller att det är starkt att svälta sig, men det spelar ingen roll, för min hjärna är helt rubbad och tycker att äter jag inte alls på en hel dag, så har jag varit duktig, stark, och jag förtjänar då att nästa dag kanske unna mig något. Men morgondagen kommer, och jag kan inte unna mig något, fr det skulle visa svaghet. JAG ORKAR INTE.

Hur ska jag bryta det här? Jag vill inte leva såhär, men jag är så rädd. Så otroligt rädd över att känna mig misslyckad, svag, äcklig, ful, tjock, dålig.

Jag kan inte äta någon lagad mat, trots att jag så hemsk gärna skulle äta kokta rödbetor, ja rödbetor. Det är nyttigt. Bara rödbetor. Inte ens det. För att det har kokats. Jag kan inte dricka te, för att det är varmt, och det känns smutsigt. Jag älskar te och det innehåller ju inte ens några kalorier. Jag kan inte äta yoghurt, även om det är med 0,1% fetthalt. Jag kan inte äta frysta grönsaker, för dem måste tillagas. Jag kan inte äta en apelsin istället för en clementin, för apelsinen är större och innehåller mer kalorier. Jag kan inte äta något som innehåller olja, för det är ju fett. Jag kan inte äta något, men jag är så sugen på så mycket, och jag vill inte ens ha något onyttigt, bara någon nyttig, lagad mat, men jag kan inte, för jag är så jävla feg, så jävla rädd. Jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är trött på det här men det känns som om att det inte finns någon väg ut. Jag är fast.