Puttar

Det vore skönt om man kunde få en sådan diagnos. Jag har fått diagnoserna svår ångest och måttlig depression, men får ingen hjälp. Vad blev du erbjuden?

Hej Anna!

Jag misstänker at jag har Dystymi men har precis som du sprungit hos läkare både för det ena o andra i flera år pga utmattning både fysiskt och psykiskt,depprimerad,ständig trött het som inte ger med sig och jag har tagit en massa prover men inget fysiskt fel. När jag har tagit upp om min fullständiga utmattning på psykiatrin så kan dom inte alls förstå hur det kan komma sig eller bero på..nej här får man föröska o vara sin egen doktor känns det som..söka på internet efter alla möjliga alternativ varför en mår som man gör och det har ju tagit sin tid kan jag ju säga.Skönt för dig att du äntligen fick en diagnos tycker jag..Har du fått någon medicin för det?

Kram Eva

Jaa… totalt slut, alltid.. jajjamen, jag skriver under på den. Inga som helst fysiska fel på mig. Ska kanske ta upp det med psykiatrin, om jag vågar.

Jag har också fått diagnosen dystymi en gång i tiden… men läkaren sa inte det till mig, utan jag fick reda på det långt senare, när jag hamnat i bråk med psykiatrin och begärt ut min journal!

Inget som psykiatrin har erbjudit, har kunnat hjälpa mig. Varken antidepressiva mediciner (har provat ett antal, alla gav mig svåra biverkningar) eller samtalsterapi…

Det som har hjälpt mig mest, har varit att lägga om kosten till LCHF. Det gjorde jag för 2 år sedan, och mår mycket bättre psykist nu. Den som vill läsa om det kan kolla min personliga sida, där finns en länk till en artikel på Kolhydrater i fokus…

Diagnosen har jag fått av en privatpraktiserande psykiater som jag själv tagit kontakt med, ingen allmänläkare eller annan läkare är inblandad.

I februari -04 sjukskrevs jag för "utmattningsdepression". Ingen behandling sattes in men jag blev sjukskriven. Sedan dess har jag varit sjukskriven och arbetslös om vartannat så jag har långsamt förbättrats. I höstas fick jag för mig att bli högskolestudent men orkade inte längre än t o m januari i år. Min psykiater - som jag träffade första gången 1 april - konstaterade även recidiv av utmattningssyndromet.

Sedan mitten av maj äter jag Cymbalta, först 60 mg och nu 90 mg. Enda biverkningen är lätt illamående de första dagarna.

#3 Rocktjejen:
ja, tyvärr är det ju så att man blir sin egen doktor och man får ju absolut inte säga något till en läkare om vad man tror att man lider av. I mitt fall tror jag mycket handlar om att jag inte verkar tillräckligt sjuk när jag träffar en läkare - det syns inte på mig att jag är sjuk. Bihåleinflammation syns, ett brutet ben syns, ett djupt sår syns och blir sytt, men vem ser en sårad själ?

#2 graleh:
jag tycker att det är rent för j-igt att du ingen ångestdämpande medicin fått! Ska du behöva gå in på psykakuten och lägga dig på golvet och skrika för att dom ska fatta att du mår dåligt?! 

Nej, man får leta sig fram till rätt läkare och jag undrar om inte en privatpraktiserande är bättre än landstingets. Landstingets läkare får ju lön oavsett om du kommer dit eller ej, men en privat får ju bara sin lön om du kommer… Så länge en privat är ansluten till FK så är det samma läkararvode du betalar och frikort gäller. Efter tre besök hos min läkare var jag uppe i frikortsbeloppet 900 kr. 

#5 odezza:
har precis läst din artikel. För ett par år sedan skulle jag prova att banta igen (har en BMI på över 40) men kom ihåg alla gånger jag viktväktarbantat utan resultat. Gav mig därför in i Atkins-dieten - och rasade i vikt!! Orkade hålla på i sju veckor och gick ner 11 kg. Jag åt dock för mycket varje måltid så magen "ballade ur" av allt fett. Andra effekter av dieten var att min ansiktshy blev så mycket bättre; mindre fet, mindre finnar. Så, LHCF är nog definitivt något för mig. När min ork ökat lite ska jag sätta igång igen med Atkins.

#4 HannaM:
många människor idag är trötta men det är när tröttheten tar över ditt liv som hjälp måste sättas in. Tror inte att det är någon idé att du vänder dig till landstingets psykiatri. När du nästa gång går till allmänläkare för din trötthet, gör dig sjukare än vad du är. Gör dig inte fin inför besöket utan försök att se så trött och sliten ut som möjligt - då kanske de fattar!

Båda gångerna jag fått hjälp (-04 och i år) förberedde jag första läkarbesöket med att skriva ner hur jag mår, alla symtom och hur länge. Jag har lättare för att skriva (som synes) än för att prata så det hjälpte mig.

Kram Anna

#6. Nej jag är inte trött. Jag är sjukligt trött. Många människor är trötta men inte många som inte kommer ihåg när dom var pigga senast, eller iaf mindre trötta. Jag sa samma sak för två år sen, kom inte heller då ihåg när jag inte var förlamande trött senast. Och när jag tänker efter.. sa samma sak för både tre och fyra år sen också. Att ta upp det med landstingets psykiatri känns liksom lättast då jag har kontakt med dom sedan ett par år tillbaka. Allmänläkare träffar jag inte. Jag avskyr vårdcentralen hos mig. Dom gör aldrig något åt något, är alltid sjukt stressade och hör inte vad man säger.

Jag har tagit upp min trötthet ett par gånger men det tas inte på allvar, lite mumlande säger dom att ja, vanligt när man är deprimerad och är sjukskriven. Saken är ju den att jag är inte lite sömnig. Jag är dödstrött dygnet runt. Jag orkar ingenting.

Ja Hanna, usch vad jag känner igen mig. Den där förlamande tröttheten som gör att man inte orkar något. Själv känner jag mig som en dålig mamma som inte orkar ta hand om mina tre söner. De är visserligen så stora att de klarar sig själv men jag måste ju ändå finnas där.

Det största problemet med att vara så här trött är att få omgivningens förståelse. Om man är så trött att man inte orkar med sig själv, hur i h-e ska man då klara av att arbeta och ha ett socialt liv? Jag har varit sjukskriven, arbetslös, mammaledig och studerat, allt i omgångar sedan andra sonen föddes för 15 år sedan. Under den tiden har jag förvärvsarbetat i 1,5 år 2002-2004, det avslutades med att jag gick in i väggen.

Hanna, får du medicin för depressionen? Hur länge har du varit sjukskriven?

#8 usch, det låter inte kul

Jag har fått medicin. Provat tre sorter som inte hjälpt ett dugg, har bara varit zombie, nu är jag trött på det och har själv bett att få sluta. Ev. om min läkare lyckas övertyga mig så kommer jag äta centralstimulerande senare. Har varit sjukskriven i två år i sträck nu och jobbade innan det nästan ett år efter gymnasiet.

#9 Vi får hålla tummarna för att det hjälper.

#10 tack=) Just nu kommer det inte göra det… blev lite osams med min läkare och har nu inte hört av dom alls på flera veckor så jag vet inte riktigt vad som händer framöver

Tyvärr har jag fibromyalgi så alla mina symptom (ex sjukligt trött/utmattad, nerstämd, ledsen osv) skylls på fibromyalgin av läkarna.

Själv tror jag att jag har kronisk deppression då jag faktiskt inte varit riktigt glad på ca 8-9 år då jag var med om ett jättejobbigt slut på ett förhållande och blev riktigt deppad.

Visst kan jag skratta åt saker men glad är en annan sak. Jag ser ingen framtid och livet är för det mesta skit.

Skulle jag någon dag vara aningen piggare, mer rofylld och se aningen ljust på dagen så kan en skitsak (jag slår mig, får en dålig nyhet, något går fel, det jag vill handla finns inte osv) dra ner mig igen.

Här känner jag igen mig, men allt skylls som sagt på fibron, trorts att jag mått kass i flera år med deppression och ångest innan fibron. Fick nyligen diagnosen GAD men har vissa funderingar på dystemi och /eller bipolär oxå.

Den trötthet jag har tar över hela mitt liv kan jag ju lugnt säga. Orkar nte längre göra något som jag brukar älska att göra samt sover bort all tid jag är hemma ofta. Har kontakt med läkare och psykolog men tycker inte det händer något. Väntar på en annan utredning snart så vi får väl se vad det kan bli av eländet

Ha det gott alla sjuklingar, nu ska jag ut med mina dogs

Vilka är kriterierna för att det ska vara dystymi?

Kronisk trötthet, har nämnts. Nedstämdhet och värk. Men vad är det som ger diagnosen dystymi och inte något annat? Vad särskiljer just dystymi från andra depressioner? Har man alltid värk?

Är det en vanlig diagnos? Hur börjar det? Kan det hjälpa med alternativa behandlingar?

Jag vill bara veta mer, har inte hört denna diagnos förut, men kan tänka mig flera personer som kanske har detta….

#14 om dystemi

http://web.telia.com/~u50103696/newpage4.htm

det var ju precis allt jag behövde veta, tack för länken!

Måste fundera lite högt.

Så som dystymi beskrivs mådde jag i flera år innan jag blev ordentligt dålig med depression, ångest, paniksyndrom, borderline och så vidare. Är det dystymi som tagit ett steg vdare och utvecklats till det andra eller är det oberoende av varandra? Kan jag fortfarande ha kvar dystymi (om det var det jag hade) när jag har andra diagnoser. Den här konstanta förlamande mördande tröttheten har jag kännt av halva mitt liv.

#14 Magi-cat:

Det som tydligast skiljer dystymi från egentlig depression är att man inte är deppig hela tiden. De typiska symtomen på depression kan bordledas om man är med om något roligt, kanske pratar med en trevlig person, ser en rolig film, läser en bra bok osv. Vid egentlig depression finns symtomen hela tiden och är i regel djupare.

Skissen jag ritat så fint visar: ovanför den svarta linjen är stämningsläget normalt, man är frisk och  mår bra. Den gröna linjen visar stämningsläget när man är deprimerad och den röda när man är dystymisk.

Dystymi kallas ibland för "den okända folksjukdomen". Här kan du läsa mer.

#12 sara:

"Själv tror jag att jag har kronisk deppression då jag faktiskt inte varit riktigt glad på ca 8-9 år då jag var med om ett jättejobbigt slut på ett förhållande och blev riktigt deppad.

Visst kan jag skratta åt saker men glad är en annan sak. Jag ser ingen framtid och livet är för det mesta skit".

Jag tycker nog att du uppvisar tydliga symtom på dystymi. Du har inte varit glad på flera år och ser ingen framtid, allt är skit. Precis så har jag känt.

Det jävligaste är att det behövs bara ett eller två besök hos rätt psykiater/läkare så får du din antidepressiva medicin och efter några veckor känns livet lite lättare. Man kommer lite närmare den där svarta linjen i min skiss och meningen med medicinbehandlingen är ju att man ska över linjen. Först då kan man leva som en "normal" människa och klara av vardagens och samhällets krav. Har man då fibromyalgi som värker 24-7 - då orkar man ju inte med sig själv och hur ska man då orka med alla krav?

#18 HannaM:

Jag vet inte vad borderline är men depression och ångest går ofta hand i hand. Jag är ju ingen läkare men jag tycker nog att, har man depression och ångest och det inte behandlas så går det ju inte över av sig själv utan förvärras istället. Antar också att det beror mycket på vad som ligger bakom. Dystymin i sig själv kan bara behandlas med antidepressiva men ångest och egentlig depression behandlas bäst med beteendeterapi i kombination med antidepressiva.

Vad som skrämmer mig är att det i denna tråd finns sex tjejer som mår dåligt och som inte lyckats få hjälp. Vart är vår sjukvård på väg?????

Intressant!
har läst om detta för länge sedan.
Tyckte redan då att det stämde bra in på mej å mitt.
 skriver kanske mer en annan dag
måste fundera

#19 borderline är en personlighetsstörning, har bytt namn till emotionell instabil personlighetsstörning eller nått liknande käckt.

Dystymi behandlas med antidepressiva? Någon speciell sort? Jag har ätit tre olika ssri preparat och inte känt minsta förbättring.

Dystymi stämmer bättre in än depression för mig. Jag är oftast extremt låg men det finns enstaka saker som kan få mig att "glömma" en stund. Men det måste vara extremt kul.

Men å andra sidan, alla diagnoser jag tidigare haft försvann idag, jag har tydligen aldrig haft dom, bara läkaren som var tvungen att skriva något i sjukintygen… jag är inte deppig, har inte ångest eller får panik.. jag mår kanon.. på pappret.

#19 Hanna:

Det kan vara så att du helt enkelt fått "fel" medicin och/eller fel dos. Cymbalta som jag tar är inte en SSRI utan ingår i gruppen övriga antidepressiva medel i Fass. Den påverkar inte bara serotonin utan också noradrenalin. Min läkare valde mellan Cymbalta och Efexor Depot men eftersom jag har kraftig övervikt valde han bort Efexor eftersom en av biverkningarna är viktökning.

Jag har tagit min medicin i drygt tre månader och mår betydligt mycket bättre. Är sällan irriterad längre och har lite mer ork. Tröttheten finns dock kvar men framtiden ser i alla fall ljus ut. Ska få hjälp av FK och AF att komma ut i praktik och har själv ordnat praktikplats i samma djuraffär som jag praktiserade i förra våren - ett perfekt ställe för mig att vara på där mina kunskaper och intressen kan användas.

Hanna, jag ser att du fått en diagnos och jag hoppas att det kan kännas bättre för dig när du har "svart-på-vitt" att du inte mår bra och varför. Kanske du nu kan få rätt medicin anpassad för din depression. Jag håller tummarna!

#22 Har ätit cymbalta också=) Absolut ingen effekt trots högsta dos.

Den enda diagnos jag har är adhd… dom andra har jag aldrig haft fick jag reda på.. bara läkaren som hittade på för att ha något att skriva i sjukintygen. Tycker att dystymi som diagnos stämmer oerhört bra på mig, läkaren har aldrig ens tänkt tanken, säger bara att jag det är klart du är trött, du är lite deppig och går ju bara hemma hela dagarna, det blir man trött av. Men jag är inte trött, jag är verkligen bokstavligt talat dödstrött.

Härligt att höra att din medicin hjälper!

Oj, det låter nästan som att jag har dystymi… Dock kan nog min dåliga hälsa och allämna psykiska tillstånd bero mycket på min livsstil också. Mycket skola och oregelbunden dagsrytm i sömn och mat…

Kan rekom Attarax mot ångest och oro. Är inte vanebildande. Började med dem för två veckor sedan (till och från) för att hålla min oro för min astma under kontroll. 25 mg 2 ggr morgon och kväll fungerar för mig.

#23:
anledningen till att din läkare skriver "påhittade" sjukdomar i sjukintyget är för att Försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen. Det som är frustrerande är ju att för din del är de inte alls påhittade men det verkar ju inte som att han fattar det. Du borde träffa en psykiater som förstår att det är din psykiska ohälsa som gör att du är trött, det var det min har gjort. Ge dig inte!

#24:
ja, det låter mer som att det är dina ovanor som gör dig trött. Kroppen vill ha rutiner för att må bra.

#25:
hur mår du dagen efter? Tar jag en 25 mg så är jag helt utslagen dagen efter.

Jag kan berätta att jag sedan en dryg månad nu går på Efexor Depot 150 mg och Remeron 60 mg som jag tar en stund innan jag lägger mig. Jag sover gott utan att vara dåsig dagen efter samt att jag känner att livet börjar vara värt att leva. Jag ser en ljusnande framtid. Har också börjat min arbetsrehabilitering i en djuraffär där jag varit förut. Är där 2 timmar per dag, vilket är alldeles för lite men jag måste börja försiktigt för att komma in i den vardagliga trallen långsamt för att minska bakslag.

/Anna

#26 så sant så sant.. men hon drar sig ju inte för att skriva annat som gör att jag har sämre chans att få sjukintyget godkännt…. jaja, jag har försökt få byta läkare men det är ingen som hör mig. Finns bara en till där jag går och lämnar jag det stället tappar jag också min kontaktperson som äntligne är en människa jag känner att det eventuellt kan gå framåt med.

Jag har aldrig hört talas om dystymi tidigare, men känner så väl igen symptomen. Ska kika på länkarna som ni skriver om.

Jag har precis skapat en hemsida där jag skriver om dystymi. En del är inlagt men jag kommer successivt att fylla på med mer så snart jag kan.

Adressen är: dystymi.info.se

/Anna

"leva livet i grått" just precis så är det. Hade nyligen en kort period i färg och sen tillbaka till det gråa igen.

Jag orkar inte läsa igenom hela tråden (den är ju så lång) och den är dessutom väldigt gammal ser jag, men jag vill återuppliva den med några frågor. Jag har nämligen under väldigt lång tid misstänkt att jag lider av någon form av kronisk depression eller liknande, och jag fick först idag nys om denna åkomma. 

Jag har under större delen av mina tonår varit onormalt deprimerad, haft extrem ångest mm. Har även under hela mitt liv varit drabbad av social fobi.

Det senaste året har det verkligen varit botten och jag har mått så dåligt under större delen av min vakna tid att jag inte längre vet hur det känns att verkligen vara lycklig.
Jag har en konstant ångestklump i magen som hänger med varje dag, ibland kan den släppa för någon timme för att sedan komma tillbaka igen. Jag har inte heller någon anledning till att må som jag gör, just därför finner jag det så hemskt.

Jag är rädd för döden och i nyktert tillstånd skulle jag aldrig kunna begå självmord, men jag har haft tankarna i huvudet många gånger. Jag har ofta önskat att jag vågade för att slippa må så extremt dåligt.

Det hindrar min vardag något makalöst, jag presterar sämre och har absolut ingen koncentrationsförmåga. Jag är just nu under utredning för ADD, en undersjukdom till ADHD, och den största anledningen till detta är just koncentrations- och uppmärksamhetssvårigheter. Men senaste mötet jag hade på bup så föreslog hon att innan utredningen görs klart och fastställs så kanske jag bör göra en ångestbehandling, för hon trodde att min "ADD" kanske kunde ha att göra med psykiskt dåligt mående. 

Jag har en mor som är diagnostiserat bipolär och har misstänkt detsamma själv, men jag kan inte riktigt känna mig helt 100% inne på det spåret.  

Är det möjligt att jag lider av dystymi eller är det något annat psykiskt jag lider av?

Det är inte förrän det senaste halvåret som jag insett att det inte är normalt att vara så extremt deprimerad som jag är, jag överreagerar på allt, all svartsjuka blossar upp till att hela mitt liv faller i bitar och självförtroende och självkänsla pendlar upp och ner. Min pojkvän är tyvärr största offret för mitt mående och han orkar snart inte mer, vilket jag förstår. Jag kan t.ex bryta ihop och drabbas av panikångest för att han ska åka iväg och handla med sin mamma.

Jag vill så hemskt gärna ta mod till mig och utreda mitt psykiska mående, men jag känner mig bara störig och i vägen för psykologer, mamma osv när jag vill starta något nytt när något annat redan är igång.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra, men om jag har något hm om vad jag misstänker så kanske det är lätt för en psykolog och/eller läkare att utreda. Hur går det här till egentligen?

Det var ju bra att de på BUP ser att du mår psykiskt dåligt. Ångestbehandling skriver du. Menar du att du kommer att få mediciner eller terapi eller en kombination kanske?

#32 Jag har ingen som helst aning faktiskt, jag blir väldigt stressad och ofokuserad när jag åker dit så jag glömmer alltid att ställa följdfrågor. Hon frågade rätt och slätt "skulle du vara med på att genomföra en ångestbehandling om vi skulle fatta beslutet att det är nödvändigt?". Skulle misstänka att det är kombination dock.

Det låter väldigt bra för det är kanske precis vad du behöver.

Tänk på att skriva ner alla dina frågor på en lapp nästa gång så du inte glömmer något.

#34 Verkligen! Skulle det funka så skulle jag bli som en helt ny människa. Om inte så får jag väl fortsätta med den primära utredningen därefter i sådana fall då.

Wand:

Du skriver ingenting om att du har medicinerat mot din ångest eller depression, stämmer det? Om du inte medicinerat, varför?

Jag vågar inte säga om du har dystymi eller inte men om man lider av någon form av psykisk ohälsa utan att få någon sorts behandling (om man nu behöver det) så blir symtomen och måendet värre med tiden - man hamnar i en ond cirkel. För att bryta cirkeln, bryta den psykiska ohälsan, måste man genomgå behandling med läkemedel och/eller terapi, ofta under lång tid. Jag har läkemedelbehandlats i fyra år och mår idag bättre än på länge. Läkemedlen jag tar är en kombination av venlafaxin (Efexor) och mirtazapin (Remeron), båda är ångestdämpande av typen SNRI. Idag tror jag att jag inte skulle fungera utan dem eftersom min ångest hålls i schack. Visst kan jag känna oro, som en klump i magen, men jag kan hantera det.

Jag hoppas att någon tar dig på allvar så att du får den hjälp du behöver så att du kan leva ett någorlunda normalt liv, utan ångest.

/Anna

Detta var en gammal tråd, men jag kan också sålla mig hit. Min "dystymi" har dock förmodligen varat i nästan hela mitt liv. Fick nyss diagnosen, så jag håller på att läsa på och försöka få pusselbitarna att falla på plats.