Min morfar hade alzheimers. Vi träffades bara 2 gånger om året under hela min uppväxt, och när jag väl började bli till åren vad han redan så sjuk, så fick aldrig chansen att lära känna honom på riktigt..

Jobbade tidigare med dementa. Har som tur sluppit det bland anhöriga (i vår släkt tar kroppen slut innan huvudet)

Vad tråkigt Jenny.  kanske var han som min morfar när han blivit riktigt dement.  Då var han nöjd med tillvaron. Det är nig i mellanperioden det är jobbigt för alla

#3 Jenna* :)

Jo har var för det mesta glad vill jag minnas. Tyckte om att dansa till Avundsjuk av Nanne Grönvall med mig. Han gick mycket promenader också. Men i slutet gick det så långt att han varken kände igen mig eller min mamma. På något sätt gjorde det hans bortgång mycket lättare. Vi hade på något sätt redan sagt hej då, han fanns inte längre.

Ursäkta. Kanske börjar bli övertrött Jenna.  Min morfar var en glad prick sedan hade blivit riktigt dement.

Nu tror vi att mamma ev. håller på att bli det. Just stadiet  nör man som anhörig inte riktigt vet. Och vår mor bara tycker hon är förkyld , ja den är lite jobbig

Ingen fara. Vad skönt att han blev åt det hållet. Finns ju de som blir deprimerade och aggressiva istället.. Måste vara svårt som anhörig.

Det är väldigt jobbigt sådant.. Min mor är själv livrädd för att det ska gå i arv. Hon oroar sig mycket när hon glömmer saker, eller vad hon skulle säga..

Min farfar blev dement mot slutet sedan har jag arbetat mycket med dementa.

Nu jobbar jag med befolkningsstudier och denna perioden träffar vi bara 88-åringar så det är en del i den gruppen som är dementa eller har en begynnande demens.