Åkte till akuten 2 gånger augusti och september förra året med magsmärtor, 3e gången gillt och den 6 januari detta år utfördes titthålsoperation då de ville hitta felet. Problemet var en så pass inflamerad blindtarm att de fick göra ett snitt då de inte fick bort den genom titthål. Dessa ärr har inte alls läkt bra, troligen pga att min hy läker dåligt så min navel är mini mini och det ser ut som om jag har en mask under hyn där snittet gjordes, riktigt rött är det och byxor skaver mot det.

3 veckor senare dog min pappa i en bilolycka, vi hade en mycket komplicerad relation då han inte hade möjligheten att finnas vid min barndom. När jag låg nyopererad på sjukhuset smsade jag honom för jag behövde få ett slut på mina tankar, antingen är han min pappa eller så bryter vi kontakten. Jag har min plastpappa som är min PAPPA. Han förstod inte riktigt mina signaler och innan jag tog mig mod att förklara hur det låg till, omkom han.
Det är otroligt komplicerat hela grejen, det var tvister om ett arv pappa fått, en kvinna hade stämt honom och nu har ALLT hamnat på mig, då han var skild och jag är enda barnet över 18. Har min faster och kvinnan min pappa har barn med, de hjälper mig något enormt men det är inte lätt för dem heller. Dessutom hade pappa en son med denna kvinna, som jag hade valt att inte ha med i mitt liv för det var för jobbigt när jag inte visste vilken relation ja hade till pappa, plötsligt vill denna pojke (ca 6-7 år) träffa mig och jag känner mig förvirrad, att neka en liten pojke som precis förlorat sin pappa.. det känns inte bra.
Allt detta skedde sista terminen i gymnasiet, där jag hade höga mål. Mamma och faster var oroliga för mig och för deras skulle lovade jag att träffa en terapeut, vilket jag gjorde tre gånger. Det passade mig inte alls, jag var inte redo för att prata med någon än innan jag ens fått ordning på mina tankar, jag ville bara gråta ensam och få ut alla känslor först. Jag tryckte undan mina tankar bara för att klara av sista terminen, trots mentor och terapeuts råd om att jag skulle hoppa av några kurser och läsa de under sommaren för att minska belastningen. Men nej, jag skulle bli klar med skolan och klar blev jag.

Under sommaren åkte jag troligen på en UVI som senare utvecklades till en inflammation i urinblåsa och urinrör. Det blev att testa 3-4 olika behandlingar hos gynekologen, då det inte finns någon forskning inom uretrit så fick vi helt enkelt testa oss fram. Jag var så otroligt orolig att detta skulle utvecklas till kroniskt, till slut sa min gynekolog till mig att sluta vara "sjuk i huvudet" dvs mycket av symptomen var i mitt huvud. Sista behandlingen gjordes för 3 veckor sedan men känner då och då en konstig känsla i nedre delen av magen. Om det är psykiskt eller inte, det vet jag inte.

Det var inte slut där. Hade förra veckan smärtor i magen vilket läkaren tror kan vara magkatarr. Troligen som följd på lång kur av antiinflammatoriskt för urinblåsan, men även pga den höga stress på jobbet som jag vantrivdes på pga händelser med en kille på jobbet, som inte fick konsekvenser utan de va ja som fick ändrat schema.

Jag har sagt upp mig, fått nytt jobb som jag verkligen ville ha - ändå finner jag det svårt att vara glad. I början av januari blev jag tillsammans med världens underbaraste kille, utan honom hade jag varit ett vrak detta år, ser inte ens hur jag ens hade haft någon livsglädje i de svåraste stunder om jag hade varit utan honom. Ändå blir det som om jag "muckar" med honom ibland, jag är otrevlig bara för att jag vill ha drama - jag vill hitta en anledning till att gråta så jag kan få ur mig alla jobbiga känslor. Nu är han väldigt tålmodig och en typisk kille som inte alltid märker alla problem, så han tar det inte lika hårt som jag gör det sen när jag får skuldkänslor. Förr eller senare kommer han inte vilja ta all skit när jag blir sur och förväntar mig att han ska dra ifrån en fest för att vara med mig - utan att säga det rakt ut.

Nu när jag skrivit denna text vet jag inte hur jag ska avsulta den, hade jag någon fråga till er kunniga medlemmar? För inte var det medlidande jag sökte efter, snarare råd. Vad ska man göra? Svårt för er att veta, kanske har ni några hälsoknep? Framförallt denna inflammation i urinblåsan är jobbig, vet inte om det är psykiskt det jag känner i nedre delen av magen nu.
Ska i veckan boka tid och ge det ett nytt försök att tala ut med någon, känner att jag kan prata om det mer nu - jag behöver prata om det, för de omkring mig verkar ite förstå att jag vill prata utan de försöker få mig att göra annat än att tänka. Tar tabletter som dämpar magsyran mot magkatarren, receptfria. Men inflammationen, den har jag fortfarande panik över, vet inte ens om den är kvar..