Illamående i ett halvår
Ja det var länge sen jag var inne på dessa forum nu, men behöver skriva av mig och kände att det här kan vara ett lämpligt forum att få ut allt på.
Allt började en dag i mars, minns inte datumet, men jag minns dagen exakt hur det var. Vi skulle ut och handla men jag tänkte slänga i mig lite lunch först. Får i mig en sån där billys pizza och sätter mig i bilen. På väg till affären i bilen känner jag ett fruktansvärt illamående. Jag som mer eller mindre har växt upp med bilar har aldrig varit åksjuk. Jag tänkte att det kanske var något med lunchen och la mig i sängen när jag kom hem i hopp om att det skulle gå över. Det la sig lite, men vi skulle åka ut en gång till för att hälsa på min syster på sjukhuset som nyligen hade opererat halsen, hände exakt samma sak i bilen, illamåendet kom som ett slag i magen, väl i sjukhuset så ville det inte gå över. Jag tänkte att det kanske var själva miljön, jag trivs inte sådär jättebra på sjukhus. Tänkte inte mer på det.
Dagen därpå var det måndag och jag gick till skolan som vanligt, men det räckte med första lektionen och det kom igen, jag beslöt mig för att gå hem och vila. Eftersom det just då dessutom var säsong för vinterkräksjukan så befarade jag det värsta (jag har nämligen en fruktansvärd kräkfobi och magsjuka och liknande är bland det värsta jag vet). Detta illamående höll i sig och jag stannade hemma från skolan i tre veckor… Efter första veckan så insåg jag att det inte kunde vara vinterkräksjukan eftersom jag inte hade kräkts en enda gång. Men exakt en vecka efter att det hade börjat så skulle jag sova, men illamåendet kom som ett slag och jag mådde så illa att jag trodde att jag skulle kräkas. P.g.a. min kräkfobi så satt jag i sängen med en hink och grät hysteriskt och skakade som ett asplöv. Väckte min mamma som tog mig till akuten. Där gjorde de blodprover som inte visade något. Han gissade på magkatarr och skickade mig hem med tabletter. Fick bland annat primperan mot illamåendet men dessa slutade jag snabbt med eftersom jag blev helt orkeslös utav dom, orkade knappt lämna sängen men kunde heller inte sova.
Det blev två besök på akuten, båda sa samma sak - magkatarr. Även ett besök på vårdcentralen där jag fick samma husläkare som alltid som varje gång oavsett vilka besvär jag har säger att jag har ätstörningar. Fruktansvärt respektlöst och vägrade gå dit igen. Jag är nämligen underviktig men detta beror på mina gener, jag har inga problem med att äta annars. Ja och efter tre veckor hemma från skolan så insåg jag att det inte var hållbart i längden när man gick sista terminen i gymnasiet så jag fick stå ut med skolan ändå. Gick till slut till skolsköterskan som bestämde för att skicka remiss till både mag- och tarmspecialist samt psykolog. Efter ca 2 månader med illamående kom jag till mag- och tarmspecialisten där jag fick lämna blodprover samt gjorde en gastroskopi. Ingen utav proverna visade något förutom gastroskopin som visade irritation i magsäcken (tror jag att det var, kan väl vara tarmen också, det var ett tag sen nu), men detta brydde de sig inte något om så det var väl inget allvarligt.
Efter allt detta så har alla sagt samma sak. Jag är tydligen frisk. När man som jag lider utav kräkfobi dessutom så är illamående väldigt påfrestande på psyket. Det var en period någonstans efter 2-3 månader när jag fick små perioder där jag kände att det inte längre var värt att lida. Detta skrämde mig och ledde till att jag numera sitter på antidep igen.
Mitt liv har mer eller mindre rasat samman p.g.a. detta. Jag har mått illa i snart ett halvår. Jag orkar helt enkelt inte längre. Jag mådde illa på min student, jag har mått illa under hela sommaren, men dessutom så lyckades jag komma in på högskolan och nu är jag livrädd för att börja, för jag vill inte göra något när jag inte mår bra. Mina antidep hjälper ingenting, det enda de har gjort är att jag har gått upp i vikt, och visst, det är bra, men det har inte påverkat mitt mående.
Den senaste veckan har det varit ovanligt dåligt vilket kan bero oron inför att börja skolan, dessutom ska jag flytta hemifrån och bo 1,5 timmar ifrån min mamma och 1 timme ifrån min pappa. Dit jag ska flytta, västerås, känner jag ingen. Jag ska alltså klara mig helt själv i detta skick som jag är i. Den senaste veckan har jag i stort sett varje kväll gråtit hysteriskt för att jag mår så fruktansvärt dåligt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Doktorerna vet inget, psykologen säger bara depression. Ingen verkar ens ha viljan att försöka ta reda på vad som är fel. Min värsta farhåga är att jag kommer att få leva såhär resten av mitt liv, och så tänker jag inte leva. Jag vill inte dö, jag älskar livet och allt som det innebär, men jag kan inte njuta utav något när jag mår illa hela tiden. Det finns inga läkemedel som kan hjälpa mot illamåendet heller.
Det enda jag kan göra är att försöka fokusera på annat, det hjälper lite grann en liten stund, men jag inser snabbt hur verkligheten ser ut. Om en vecka fyller jag dessutom 19, som kommer att firas med illamående… Nä jag är bara helt tom, jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag bara gråter, det är det enda jag kan göra. Och det är verkligen inte så jag vill vara. Jag vill vara en glad och bekymmerlös person som jag en gång faktiskt har varit.
Lite skönt att för en gångs skull få skriva av mig lite, brukar hålla detta inom mig annars eftersom ingen vinner på att jag ska klaga på det… Mitt enda hopp just nu är att jag ska få en ny psykolog i västerås. Jag bara hoppas på att denne kan hjälpa mig, men jag är livrädd över att hon/han ska säga precis samma sak som de andra… att jag är frisk.
Men går du inte i samtalsterapi?
Brukar inte ge mycket när man bara får mediciner utskrivna.
Kan ju vara i huvudet det sitter eftersom du har kräkfobi, och då måste man lära sig tänka annorlunda. KBT kanske kan vara något?
Vill notera att jag har haft kräkfobi sen jag var liten, tycker att detta borde ha kommit tidigare då :/… Det jag tror mest på nu är att det kan bero på stress eftersom när det kom så var det som sagt sista terminen i gymnasiet, det var massor som skulle in då samtidigt som jag hade press från familjen och gick i samma klass som mitt ex som rent utsagt var ett helvete. Men under sommaren har jag fått vila så jag trodde att det skulle bli bättre när allt var klart lixom, men det har det inte blivit :/
Går inte på samtalsterapi, har bara varit hos psykolog för att få antidep, sen flyttade jag till värmland (bodde i stockholm tidigare) eftersom familjen flyttade hit och nu ska jag flytta igen vidare till Västerås för att studera på högskolan, har en doktor som ska ringa mig nästa vecka för att vi ska hitta någon bra psykolog som jag kan gå hos i västerås. Men har inte fått någon hjälp alls utom mina antidepressiva sen mitten av juni, så jag har fått klara mig själv hela sommaren :/
Kan tänka mig KBT för kräkfobin, men jag är 100% säker på att illamåendet inte beror på själva fobin. Jag vill veta vad illamåendet beror på och inte bara lära mig hantera eventuella kräkningar (vet inte om jag skrev det men jag har inte kräkts en enda gång även fast illamåendet har varit på en hög nivå). Skulle gärna vilja ha mer hjälp än bara tabletter vilket är i stort sett det enda jag har fått det här halvåret, när jag flyttade så upptäckte jag vilken hög av tabletter jag egentligen har fått bara för illamåendet, haha!
Okey, men det går ju inte att göra något åt illamåendet om det inte är något fel på din kropp.
Att det bröt ut nu och inte innan kan ju bero på en massa saker. Och att det inte går över kan bero på att du inte fått hjälp.
Låter bra att du ska träffa plyskolog i alla fall.
Tror också på att du behöver få samtalsterapi och lära dig hantera svåra situationer. Behöver inte betyda att du ska må illa resten av ditt liv utan jag tror att du har haft det så tufft under en tid kanske lång tid att din kropp reagerat kraftigt.
I samband med antidepressiva medel bör man gå i samtalterapi.
Känner du att du orkar börja skolan nu i höst? Kanske du behöver ta ett sabbatsår?
Du skriver att du är underviktig och att det ligger i dina gener? Men vad exakt reagerar läkarna mot då? Är det pga vissa provsvar eller?
Det går att se på provsvar om man t.ex. äter dåligt och har gjort så under en längre tid. Därav kan ju diagnoser också ställas.
Men steg ett måste va att få en samtalskontakt på nåt sätt. Tog du inte kontakt med sjukvården i samband med att du flyttade? Det hade nog varit en bra idé.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Har du fått prova annan medicin mot magkatarr än den du slutade med?
Ah samtalsterapi går jag gärna på och ska lyckligtvis få det nu i höst.
Jag vet att det kommer att bli jobbigt med skolan, men just nu känner jag inte att jag har något val. Min syster blev dålig när hon började högskolan och slutade efter några månader och fick läggas in på psyk. Jag såg hur både min mamma och styvpappa reagerade på det och framför allt min styvpappa skulle bli arg om det hände mig också. Han är ingen dålig person men han är dålig på att se saker ur andras perspektiv, att ta ett sabbatsår skulle göra att han skulle se mig som lat och att när jag faktiskt blev intagen till skolan så skulle det vara dumt av mig att inte ta chansen.
Framför allt så tycker min styvpappa att jag drar pengar. Om jag inte går i skolan så får jag inte stöd och lån från CSN och kan leva själv, och jobb vet jag inte om jag skulle klara av än med mina problem.
Ofta reagerar de på hur jag ser ut, eftersom jag är lång så är det rätt tydligt att jag är underviktig, sen ber de om min vikt och drar fram den där förbannade bmi-snurran och nästan alltid kommer det "vet du om vad ditt bmi ligger på?" och drar hela den där historien. Jag vet att det inte är bra att vara underviktig och har kämpat större delen av mitt liv på att gå upp i vikt, men har inte lyckats förän nu. Nu ligger jag 6,4kg i undervikt, har de senaste månaderna lyckats gå upp från 44,4kg till 50,6kg, och det fortsätter att sakta gå uppåt.
Jag tog kontakt innan flytten och en månad innan jag flyttade fick jag äntligen kontakt med psykvården, väl där informerade jag också att jag skulle flytta och såg gärna att jag skulle få fortsatt vård där jag skulle hamna, dock hände det inget i sommar mer än ett samtal där jag informerade att jag skulle flytta vidare till västerås, nu i veckan ska överläkaren ringa igen och ska ha kollat upp möjligheter till samtalskontakt i västerås.
Att börja skolan igen känns jättetungt, men nu är det dessutom försent att vända. Skulle jag nu informera när jag väl har fått lägenhet och allt, att jag inte kommer att klara det så blir det ett jäkla liv hos min styvpappa, det i sin tur skulle påverka min mamma. Skulle jag då välja att flytta till min pappa så skulle det bli ännu mera problem mellan mina två sidor av släkterna än vad det redan är. Så jag får hacka mig frammåt och hoppas att jag får redig hjälp i västerås. Dessutom är det trots allt en utbildning jag är väldigt intresserad av och jag tror att det bara jag blir kvitt med illamåendet kan bli riktigt kul.
Som tur är har jag även min syster bakom mig, hon är numera fullt frisk och studerar till sjuksköterska, hon är på hela tiden och om jag inte får ordentlig hjälp i västerås har hon sagt att hon ska hjälpa mig så att jag på något sätt ändå får den hjälp jag ska ha!
Hallå?
Du vet inte om du orkar jobba med dina problem men att studera på högskola är studier på heltid. Då räknas det att man ska göra ca 40 timmmar i veckan så om du inte tror att du orkar jobba så är det väl tveksamt om du orkar att plugga?
Kanske du kan jobba i Västerås om det är där du fått lägenhet?
Sen är det en mycket konstig inställning av din styvpappa och förresten är det inte hans sak om du tar ett sabbatsår eller inte.
Du är myndig så det bestämmer du själv.
Risken är om du känner att din ork är liten att du inte klarar av skolan. Det är inte heller bra för måendet om du är tvungen att hoppa av efter ett tag.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Har du ännu såhär? Eller har det blivit bra nu? Är nämligt mycket nyfiken på att veta eftersom jag själv har haft exakt likadant som dig i ungefär 4 månader nu. Proverna visar inte heller någonting för mig, och vill verkligen må bra. Har tom tagit ett sabbatsår för att jag inte pallar med mitt illamående.. Har inte heller kräkts en enda gång..
Säger samma som ovan, lider av EXAKT samma problem, hade kunnat skriva dina ord, kändes som min egen dagbok eller något. Undrar hur det har gått för dig, hur mår du idag?
(Såg nu att personen inte varit inloggad på ett år så kanske inte är så sannolikt att man får svar.. suuuuck :( )
Starta ny diskussion