Det är så det ska vara - och är nog i de flesta fall. Det är med sjukvården som med tågen. De, som går som de skall skrivs det inte om, men när något spårar ur får vi läsa om det i tidningen.

#1 Man blir glad av att läsa din historia och jag håller med #2 om att det nog fungerar bra i de flesta fall men media skrämmer vettet av oss.

Själv har jag varit sjuk i omgångar sedan 2005 och egentligen bara haft goda erfarenheter av läkarbesök, inläggningar, undersökningar och operationer.

Av alla dessa möten under dessa åren så är det egentligen bara en gång som jag kan minnas att jag kände mig åsidosatt men det var ett kort möte med en läkare jag aldrig träffade igen och det var inget illa mer en känsla bara och några ord som jag kanske missuppfattade när jag mådde som sämst.

Jag hade undersköterska som var helt underbar sist jag var på sjukhus.  Hon hade allt emot sig, utländsk (afrikansk skulle jag gissa vilket är extra hemskt hos vissa människor ) pratade dålig svenska och var undersköterska /biträde på ett stort sjukhus i stockholm. Men denna kvinna hade hela tiden omtanken med sig i allt hon gjorde. De andra uskorna /biträdena stressade, var arga men hon log och tog tiden som den kom. Hon hade säkert en massa att göra per dag men hon stressade ALDRIG när det gällde kontakten med patienterna. Hon hjälpte mig på toaletten, upp ur sängen och annat och aldrig en suck, inte en otålig rörelse. Underbara människa, tyvärr hade hon ett försvårt namn för att jag ska komma ihåg det nu.  Jag upprepade hennes namn flera gånger under sjukhusvistelsen för det var ett vackert namn men tyvärr är det idag borta. Hennes ansikte dock, det finns, 9 år senare, ännu kvar i  mitt minne.

tyvärr så verkar det vara som att mycket börjar bli negativt i sjukvården. omsättningen på läkare, svårt att behålla samma, kommunikationen mm. när det fungerar som det ska så blir man nästan förvånad istället. det är sällan jag upplever ett besök som otroligt bra. då ska det vara något extra, men lullar det på som det ska, läkaren gör sitt och jag gör mitt, då finns det liksom inget att skriva om.

jag får krångla med min vc varje gång receptförnyelse ska göras, de läser inte mina anteckningar som jag skickar med varje gång, eller så struntar de helt enkelt i att svara på dem.

Men nu är jag ot i denna tråd, ursäkta! 

har tyvärr inte upplevt något utöver det som "ska göras" på länge, och då var det företagshälsovården som stod för den biten, vissa läkare där är helt underbara och tar en på allvar och gör det där lilla extra som behövs.

Träffade en kvinnlig läkare på onkologen en gång som innan hon hälsade beklagade sig för hur mycket hon hade haft att göra på morgonen och att hon var försenad och stressad. Sedan ringde hon upp sin tonårige son för att väcka honom och jag och min man satt som frågetecken

Det var dessutom en fredag och jag var så dålig. Det blev ett hastigt möte och jag var både besviken och ledsen.

När klockan var nästan 19 på kvällen ringde hon hem och sa att: Nu har jag ordnat en plats på avdelningen till dig så att du blir inlagd och får i dig lite näring.

Det visade sig att hon var helt underbar, vimsig och omtänksam och verkligen brydde sig om patienterna fastän hon stressade. Jag kom att gilla henne mycket.

Hur det än är med sjukvården, så finns ju båda sidorna där hela tiden, så det är svårt att säga att allt är positivt. I bland är det lättare att fokusera på det negativa.

#4 Kan känna igen det där med att få träffa en massa olika läkare. Jag tycker som så att: Är det ett pågående sjukdomsfall, där uppföljning ska ske, så bör man få gå till samma läkare hela tiden, för just den där kontinuteten. I bland krävs det lite lirkande med sköterskan som ringer från vårdcentralen(finns 2 stycken där på vårdcentralen, som jag inte vill att ska ringa tillbaka när jag ringt och bett om rådgivning/tidsbokning), men de flesta sköterskorna förstår mig. Att jag kanske sedan behöver träffa min läkare och h*n är sjuk då får jag väl ta den som erbjuds eller låta bli att gå?

#5 Det visar väl att man inte alltid ska döma efter första intrycket?

Jag fortsätter ha positiva upplevelser. Ska ju börja med sjukgymnastik tyckte läkaren nu, så jag tog mig iväg till den öppna mottagningen. De har ju gjort om hela systemet sedan sist jag fick sjukgymnastik. Numera behöver man inte någon remiss, utan tre dagar i veckan har de en timmes öppen mottagning, där man får komma och samtala med en sjukgymnast och bli bedömd om man behöver sjukgymnastik eller om man kan träna på egen hand.

Jag fick i alla fall träffa en sjukgymnast, var hennes sista dag, men hon gjorde bedömningen att jag behövde hjälpen de kan erbjuda och fick tid hos en annan sjukgymnast den 12/6

Trevligt att höra posetiva saker om sjukvården. Eftersom vi inom familjen fått så många törnar från sjukvården sida, så är det inte något högre förtroende hos oss..

Blev rätt förvånad en gång när min telefon ringde. Klockan 18.30 ungefär när jag satt och hängde med en kompis på stan. Det var ett dolt nummer som ringde och när jag svarade var det från vårdcentralen, hon ringde upp för att tala om vad hon bokat in och vad jag skulle göra. Och de stänger ju 17.00. Såvitt jag vet att det står på öppettiderna i alla fall.

#8 Jobbar man i vården får man vara beredd att både jobba över och att bli extrainkallad.

Visst blir man glad när någon faktist jobbar sent och ringer och man får besked.

Det var som min neurolog som ringde ganska sent en fredagkväll. Dolt nummer och jag tänkte först inte svara

Han ville bara säga att senast röntgen på hjärnan var helt OK och att jag kanske ville veta det innan helgen ifall jag var orolig.

Sådant värmer i hjärtat

Jag har mycket kontakt inom sjukvården, samt att jag jobbar inom den själv. Men jag tycker nog att jag överlag har blivit välbemött. Men tyvärr så kommer jag ju ihåg de gånger som jag inte blivit det.

Men min ena läkare som jag har nu samt sjuksköterskor och undersköterskorna på den mottagningen är verkligen toppen. Jag tyckte min läkare var hemsk från början och ville absolut inte ha han. Men efter ett tag då vi lärt känna varandra så vill jag inte ha någon annan.

Ibland tror jag att mötet mellan patient och sjukvården kan bli dåligt då patienten redan från början har en negativ inställning om hur det ska bli.

Mera positivt idag. Har varit på provtagning och det var en rolig sköterska Visste ju mycket väl att jag skulle vara fastande inför proverna och var det också, men när hon frågade sa jag "Nä jag som precis ätit en nio rätters frukost"

Sedan skulle hon sticka mig och jag talade om var det var lättast, så då stack hon där.

Hade ju en sköterska vid ett besök som absolut inte ville lyssna och skulle sticka precis där HON ville, med resultat att jag bara fick flera blåmärken och hon inte fick något blod.

det måste jag faktiskt säga, att ofta när jag varit på provtagning så har sköterskorna (eller vad de kallas som jobbar på lab) varit väldigt trevliga och haft glimten i ögat. jag är en sån som gärna pratar lite extra och kollar om personalen har humor. det märker man ganska snabbt. har de ett uns  humor så går besöken så otroligt smärtfritt och det är så kul att kunna gå därifrån med ett leende.

Jag tar ju själv en massa blodprover på andra och det bästa är att prata en massa under tiden för då brukar även de stickrädda bli aningen avledda.

Är man alldeles tyst och koncentrerad så blir det ju ganska opersonligt.

Sist jag själv var och tog prover sa sköterska inte ett smack. Jag är dessutom väldigt svårstucken så jag sa heller inget. Jag tänkte att det får hon upptäcka själv.

Jag har bara behövt besöka en "blodtörstig" kille en gång men det mötet var bara positivt. Han trodde först inte på att det var första gången och sa sen att om det är obehagligt kan jag titta åt andra hållet.

Istället passade jag på att lusläsa de utskrivna klisterlapparna med förkortningar i väntan på att han skulle komma tillbaka. Givetvis utan att förstå särskilt mycket och frågade ut honom om de sedan. Plus att det inte kändes ett dugg och då kollade jag ändå på vad han gjorde. Att titta på en vägg var liksom långt ifrån lika intressant.