Hur gammal är du eftersom du säger att du är för ung för mediciner vilket jag tycker låter helt konstigt. Jag vet och läst om flera tonåringar som fått antidepressiva mediciner mot sina depressioner.

Om jag var du skulle jag kontakta BUP eller något sånt för att få en samtalskontakt. Fråga dina föräldrar om dom kan hjälpa till.

Jag blir 15år den 21/4. Dom har kontaktat BUP men måste vänta en månad på hjälp. Är dock helt emot att prata med någon, speciellt med någon jag inte känner.

Ja, våga be om hjälp med en gång! Sök till VC en kurator på skolan de kan båda hjälpa dig vidare till rätt ställe och för ung för antidepressivt låter konstigt. Efter utredning om det visar sig att du behöver kommer du få tabletter. Men snälla vänta inte längre! Jag har precis nu tagit tag i mitt och känner att jag förlorat flera år av glädje pågrund av min envishet och jag klarar mig själv-idioti. Jag klarar mig inte själv så enkelt är det! Jag ska på mitt första besök hos en psykolog om en vecka och göra upp en plan och vi ska väl bestämma om jag behöver tabletter eller ej. Fick vid behovs medicin i väntan på denna tiden.. Så jag ber dig att inte göra samma misstag som jag, be om hjälp  lycka till <3

Jag vet hur det är det där med att prata med någon.

Just nu är jag ju inlagd på psykatriska enheten och varje dag får man en kontaktperson förmiddagar och eftermiddagar. Vissa kan jag verkligen inte prata med och det finns en personal som verkligen inte fattar att hen inte skall prata med mig för jag kommer aldrig att kunna prata med henom oavsett hur mycket den personen frågar.

Det där med att inte prata med någon får du känna efter när du väl är där. Det kanske tar några gånger innan man "känt" klart så att säga. Jag har EN person som får komma in bakom min mur och gräva i det förflutna även om det är skitjobbigt men det är bara hen som får göra det. Alla andra är jag reserverad för.

#3 Vad skönt att det går så bra för dig! Jätte fint att höra faktiskt.

Jag är riktigt envis och tror att jag klarar mig själv ja, men egentligen behöver jag all support jag kan få. Vilket jag får av en person, men ingen i familjen…

Jag tycker också det verkar konstigt att jag inte får medicin för det. Jag har sagt till min läkare, flera gånger att jag totalvägrar gå till en kurator för att verkligen inte vill prata om det förflutna, jag vill ha hjälp att komma upp från skiten inte tänka tillbaka för det har jag redan gjort - pratat om det alltså men mår fortfarande samma.

#4 Jag skulle säkert få jätte bra hjälp men att prata om det får mig bara att stor gråta. Jag vågar inte för att jag inte vill sitta där och gråta, jag vill inte berätta. Jag vill inte uppleva igen. Även jag har absolut EN person som jag berättar allt för, hon finns alltid där och stöttar mig och det är jag jätte glad över, vi har samma intresse och hjälper varandra, men hon mest mig.

Vet du vad jag tycker du ska göra? Be din läkare om remiss till en psykolog inte kurator utan psykolog för det är dom som skriver ut tabletter. Sen förklarar du för denna att du vill ha hjälp men inte vill prata och hör vad denna har att säga. Kanske du känner dig trygg, kanske du kan få tablett eller kanske ni kan hitta någon annan lösning som passar dig. Gå dit och lyssna. Du behöver inte berätta dina erfarenheter från förr, berätta bara hur du mår just nu och fråga vad de föreslår.

Nej psykologer skriver inte ut mediciner utan det är psykiatrikern som gör det.

Kan ju vara så att han inte vill ge mediciner för att du totalvägrar att prata med någon?

Haha, aaah sorry :) men det är inte den vanliga läkaren som gör det i alla fall.. Men tror bestämt man kan få via psykolog om man kommer fram till det tillsammans så ordnar de ju det..

Du måste börja med att prata med någon. Bup är en bra start. Ingen kan ge dig behandling om du inte berättar hur du mår och varför du mår som du gör.

Det är ofta en tuff resa men något du måste ta tag i för ofta klarar man inte att ta sig ur sådant här på egen hand.

Det är riktigt att det är endast läkare som kan skriva ut mediciner alltså psykiatriker (eller annan läkare) och inte psykologer.

Tror inte du kan undvika samtalskontakt om du vill bli bättre. Även om det är jobbigt så måste allt komma fram för att du ska kunna få hjälp. Att du skulle kunna reda ut detta själv tror inte jag är möjligt med de symptom du beskriver.

Be att få komma till BUP så du får rätt hjälp. Ingen ska behöva må så som du gör nu.

Hoppas du har stöd från nån i din familj nån som kan följa med dig till läkare osv. Du behöver ha nån vuxen med dig.

Jag håller med de andra förutom en sak, jag tänker inte heller sitta och dra allt som hänt mig förr utan det jag vill ha hjälp med i mina kommande samtal är att ändra mitt tankesätt. Jag tror jag kan komma vidare genom att lära mig hantera känslor och motgångar på ett annorlunda sätt.. Men samtal ja, men det finns säkert en slags kompromiss som passar dig så ta ett första besök och säg vad du vill ha hjälp med och vad du förväntar dig av besöket och lyssna på vad de har att erbjuda :)

Fast man måste få undan tunga saker från sin ryggsäck för att kunna gå vidare, tyvärr så finns inga genvägar när det gäller sånt här.

Att börja i nutid kanske funkar ett tag men det brukar slå tillbaka igen och många gånger med större kraft.

För mig passar inte det just nu, du har säkert rätt men jag är inte redo för det.. Men det stämmer säkert det du säger. Men att ta sig ur en dån här sak tar lång tid och jag har varit där förr utan att få rätt hjälp och hoppas på denna gången och då börjar jag så här så kan man ta det förflutna när man orkar :)

Jag som precis har fått veta att jag har antikroppar mot sköldkörteln ser sådana symptom överallt.

Har du kollat sköldkörteln? Kolla även om du har antikroppar mot sköldkörteln för då kan värdena vara bra med du har ändå bekymmer av det.

Håglöshet, sorgsenhet och depresion är vanligt om man har vajsing på sköldkörteln.

Tack för alla svar. Vi har kontaktat BUP, det blir säkert bättre men vill inte tro på det själv, typ.

#14 Det har jag faktiskt inte gjort. Får säga det till mamma!

#15 Nu så här i efterhand när jag vet att jag har bekymmer med sköldkörteln så var sorg och depresion de första tecknen. Tog låång tid innan jag fick några andra besvär, besvär som jag inte heller kopplade ihop med sköldkörteln förrän några år senare.
Jag har som sagt bra sköldkörtelvärden, men jag har antikroppar som ställer till det. De har kollat sköldkörteln några gånger, men den här gången var första gången de kollade antikropparna.

Det finns ju en hel uppsjö med andra saker som det kan vara, men det kan ju kanske vara värt att kolla upp i alla fall. 
Lycka till och hoppas att det löser sig för dej

#16 Jag vet inte vad BUP gör mer än att prata med mig men dom kanske kollar det? Vet som sagt inte.

Tack så mycket. Längtar tills vad-det-nu-är är över för orkar verkligen inte mer nu! Vill bli normal och få tillbaka min energi som alltid funnits där.

Gjorde en liten google sökning nu och det första jag fick upp var en iFokussida 

http://psykologi.ifokus.se/articles/4d715919b9cb46221d069387-deprimerad-det-kan-vara-skoldkorteln

okej, det där har dom redan kollat på mig.

#19 Ah, när jag läste #15 så uppfattade jag det som att du inte hade kollat det.

#20 Jag trodde inte fören jag såg bilden. Kommer ihåg att han kände där och det var inge problem där inte…

#21 Tog han något blodprov?

#22 nae ha kände bara.

#23 Fråga om du kan få ett blodprov där dom kollar allt inklusive antikropparna  Det kan ju som sagt vara vad som helst som gör att du inte mår så bra, men om det är det här så verkar det vara lätt avhjälpt i alla fall.

#24 Okej men då får jag fråga om dom kan ta ett blodprov (vill helst bli nedsövd då jag har fobi för sånt, haha) så får vi se. Tack så jätte mycket för hjälpen! :)