Här har du ett lysande exempel på egenupplevelse som en iFokusmedlem har delat med sig utav:

länk

Tänk om. Du är bara 17år som sagt. Nu vet jag ju såklart inte hurpass omfattande problem du har, men operation bör ses som absolut sista nödlösningen.

Sedan tror jag det finns två olika varianter av operationen. En "mindre" där man kan återställa det hela om jag inte har fel.

Jag ska försöka ta reda på mer.

Det är en omställning för livet. Jag ångrar inte min, men jag skulle heller aldrig, aldrig göra om den. Det påverkar socialt med. Visst, man går ner i vikt, men många får men efter op. Vet en som hamnat i permobil t.o.m. själv så har jag fler krämpor nu än efter op.

Det är en sista utväg efter att man provat allt annat. Nu gjorde jag min op på slutet av 90-talet, men jag måste tänka på det varje dag. Hur man tuggar, vad man äter (så det inte fastnar nånstans) osv. Att sitta ute på restaurang är inte kul. Man äter så lite, och folk måste ju påpeka och fråga mm..

Jag gjorde en gastic bypass.

#2 Mitt exempel var en sån som gick fel, och blev sju resor värre vid återställning.

#2, jo, det är då man ''knyter ett band'' om magsäcken.
Denna går dock ut på att man kopplar bort så mycket som 97-99% av magsäcken, och kopplar om tarmarna och så…

#1 Jag vet att operation bör ses som sista utväg, men det är just vad detta verkar vara. jag är 17 år (16,5) ~170 lång och väger ~130 kg (vilket ger ett BMI på 45)
Jag har alltid varit överviktig och jojobantat sedan jag var tio-tolv år, inget hjälper liksom.
Mycket har också med gener att göra - känns inte som om det finsn så mycket annat kvar?

#3 Okey, så på det stora hela är du ganska neutral till det hela? elelr har jag fattat fel?

#5 Vilka metoder har du prövat? Har du fått professionell hjälp? Har läkare rekommenderat denna operation?

#6, testat att svälta mig själv, LCHF-a, sluta äta godis, det vanliga 'äta vanligt men mindre', äta som vanligt men träna sönder.. eh ja.
Har även tillbringat massor av tid hos diatist och dyl.

Och ja, har som sagt fått höra av ett par läkare att jag borde sluta viktstressa, ta tag i allt annat och överväga op snarast.

#7

Om du kollar på dig själv i 3:e person vad tror du är orsaken till din övervikt? Innan du vet det så kommer det nog bli svårt att åtgärda det. Tyvärr vill de flesta läkare bara op-a trots att jag tror att du kan lösa det utan op. Kanske skulle det hjälpa att prata med någon typ inom psykologi istället för dietiest då problemet ofta är ens förhållande till mat snarare än maten i sig? Hur ser en typisk dag ut för dig? (mat, träning, sömn etc..)

#8, mycket beror som sagt på gener, antagligen både på min fader och moders sida, de flesta släktingarna är överviktiga -då även de som tränar och så.

KAN ju inte skylla allt på detta dock, VET att jag borde försöka fixa bättre vanor (både mat, sömn och motion) men det är så svårt att få tiden att räcka till :s

Psyket är väl inte heller det bästa om man säger så.

Känns som om det är så mycket - och vet inte riktigt VAR jag ska börja…

Jag tror dock att gener är en väldigt liten del av orsaken till att man har övervikt. Även i vår familj har vi övervikt och jag har själv tappat 30 kg genom att ändra mitt levande. Jag trodde också att jag hade dåliga gener då inget fungerade, men sedan hittade jag problemet för just mig och jobbade bort det.

Om du kan vore det intressant att se vad du äter på en dag samt din aktivitetsfaktor så kanske vi kan hjälpa dig om du vill. Du har ju onekligen en önskan att tappa vikt och det fixar du definitivt även om det kan kännas motigt i början! Vi här ställer dock upp om du vill ha vår hjälp!

Jag försöker att gå ned några kilo i vikt, jag har börjat att se över vad jag äter och vad jag dricker, hur mycket och när jag äter. Sedan så försöker jag att vara ute och röra på mig till att börja med 30 min om dagen som sedan ska ökas på.

Jag har en moster som har gjort en gastric bypass operation, och hon fick en massa problem efter den operationen. Hon har svårt för att äta, och har svårt att få behålla maten. Så jag skulle aldrig i världen göra en sådan operation, möjligtvis om det var livsavgörande.

Om någon frågar mig om råd och vad jag tycker om gastric bypass, så skulle jag råda denne att försöka gå ner i vikt på vanlig väg först.

Jag har inte gjort någon själv. Min far däremot gjorde en där han förminskade magsäcken. Operationen gick bra och han gick ner i vikt, vilket ju var bra iofs. Omkring ett år senare fick han diagnosen magcancer. Läkarna gav honom ett år men han fick en månad.

Har visserligen inget bevis för att operationen var orsaken till det men min teori är ändå att operationen väckte något som kanske legat vilande och som sedan fick möjlighet att blossa upp. Med tanke på att flera släktingar och bekanta också visade sig ha folk de känner eller känt som gjort en gastric bypass och sedan fått stora problem efteråt, som att hamna i rullstol eller fått till exempel cancer kort därefter, så rekommenderar jag det inte.

Det bästa och minst biverkande är ändå att så långt det går gå ner i vikt genom att förändra sitt ätande och/eller börja motionera. Såg ett utländskt tv-program med sju punkter att följa för att gå ner i vikt men ändå fortsätta äta vanlig mat. Kommer inte ihåg alla punkter men bland annat ska man inte äta framför tv:n och man ska endast äta när man är hungrig och inte kasta i sig maten för att hinna känna när man är mätt. Tror att dessa saker hjälper till viss del, sedan skadar det väl inte om man hittar någon rolig motion också.  Finns ju både, simning, cykling, inlines, klättervägg med mera att sysselsätta sig med fast klätterväggen kanske man får ha som delmål att nå fram till. I alla fall om man är väldigt överviktig.

#12 Jag kan inte se hur en OP skulle kunna "Väcka" cancer. Tror det är en slump.

Jag kan förstå om man gör en sådan operation som sista utväg.
Min kompis har gjort den och gått ner 62 kg på ett år. Utan några kompikationer eller andra problem.

Men tyvärr är det många som inte får det lätt efter..

Tror inte heller att man kan väcka en cancer med en sån här operation.

Sen är en operation alltid en operation och det kan bli antingen bra eller bli med många komplikationer. Vem som får  vad är svårt att säga innan.

Så visst ska man tänka över både en och två gånger innan man tar beslut.

Hejsan, min man gjorde en gastric bypass för 4 år sedan. Det bästa han gjort. Han kan idag äta lagom portioner för en vuxen man. Han lever och äter precis som Icke-gastricbypass-människor. Han brukar minska ner på potatisen men avstår inte från kotletten och grönsakerna.
Det enda problemet har varit dumpningar efter alldeles för fet mat, såsom glass. Men det kan man leva med.

De gastric bypass operationer som vi får höra talas om i media osv är enbart de som gått snett. Hur många går alldeles utmärkt? Jag tycker att det är en snedvriden journalistisk och matning från media.

Jag har många negativa följder av GBP, men jag har lärt mig att leva med dem. Skulle kunna göra om op om det behövdes. Men jag har också sett hemska neg följder.

Nu var det ju på slutet av 90-talet som jag gjorde min, men man blir påmind om den varje dag. Och lite jobbigt var det när ALLA skulle fråga och diskutera op när den var gjord och man gått ner i vikt. Och okända var tvungna att fråga varför man inte åt mer vid smörgåsbord mm.. Irriterande.

Jag funderar på en sån operation men jag vet inte om jag skall genomföra den. Har bara hört bra om den via min släkt (mamma, bror och syster samt min bästa kompis) För dom har det gått bra men när jag såg programmet på Kalla fakta så har jag börjat ångra mig.

Jag vet inte hur jag ställer mig i frågan. Min reumatolog tyckte att  jag skulle få den så snart som möjligt för att minska mina smärtor men jag vet som sagt inte.

Jag har en bekant som är 161cm och vägde 132kg. Hon satte upp sig för en tid för en gastrik bypass men sedan blev hon kär och rasade i vikt och kom på att förändringen måste komma inifrån. Hon har nu avbokat sin tid som var uppsatt till nu i mitten av april. Strunta i dietisten och träffa en kurator eller psykolog istället

Men hur hjälper en kurator eller psykolog? Det har jag aldrig förstått.

#19 De hjälper dig få en bättre relation till maten. De ändrar ditt tänk.

Men det hjälper ju kappast mot mitt sockerberoende?

Precis som med andra beroenden så är samtalsterapi bra då man ska bli av med ett beroende. Ingen skillnad på socker.

Är bara socker som du gått upp i vikt av?
Vad jag har läst av dig så är det maten som är en bov.

Jo maten är också en bov. Äter för mycket och ofta. Det är nog mina mediciner som orsakade hungerkänslor men nu håller jag på att ta bort medicinerna.

Samtalsterapi är bra i många lägen av alla möjliga orsaker. Så visst kan det va bra vid sockerberoende att man får redskap att tackla sina problem.

Sen ska man va medveten om att även med en gastric bypassoperation så måste man ändra sitt matbeteende. För all framtid.

Jag känner två som gjort magsäcksförminskning, vilken variant är jag inte säker på. Men båda dom två är hur nöjda som helst! MEN jag vet att det här omkring har dött 3pers dom senaste åren just på grund av en sån operation. Sen är det ju så, att har man ett matmissbruk så har man fortfarande det kvar efter op. Men då kan man inte missbruka mat och det är lätt att man tar till annat… En annan kompis till mig jobbar med alkohol och narkotika beroende och många av dom som just fastnat i alkoholberoendet har genomgått magsäcksförminskningar. Och en av mina vänner som nyligen opererade sig har två alkoholiserade föräldrar så vi får väl se hur det kommer gå i framtiden. Hon opererades  för 2månader sen.

Det finns också en del som genom att inte ändra sitt matbeteende har töjt ut den lilla nya magsäcken och genom det går upp i vikt igen.

Därför är det viktigt att man har tänkt igenom riktigt ordentligt innan och även har kontakt med psykolog eller kurator innan operation. Samma gäller dietistkontakt.

Ja, det är inte bara att operera sig och tro att allt blir bra. Heöa ens värld förändras. Man kan inte äta som förr, man får inte ha alkohol och drogproblem och alla kommer se annorlunda på en. Man kommer inte heller känna igen sig själv.

Det jag förvånas över är att dom som blir opererade lämnas åt sitt "öde" efter åt. Dom jag känner som opererat sig har inte blivit erbjudna kontakt med varken dietist, psykolog, terapeut eller liknande. Och vissa mår ju verkligen jätte dåligt av att dom inte längre kan frossa i mat osv… Det är ju där det kan gå åt fel håll. Alkohol problem som ett brev på posten för vissa… Det är tragiskt att samhället anser sig ha gjort sitt när patienten är utskriven från sjukhuset. Men det är ju då allt börjar!

Men samtidigt så har varje person ett eget ansvar. Man måste försöka tänka själv och ta tag i saker och ting själva.

Det är många samtal innan man kommer till en operation, med såväl läkare, sjuksköterskor, dietist, kurator osv. Så visst får patienterna stöd. Sen får man om man känner det ta egen kontakt med de yrkeskategorier man anser sig behöva.

Där är inte behovet samma och kommer aldrig att bli. Det är så synd att en del tror att man inte ska behöva kämpa nåt själv utan att det ska serveras.

Jag vet att det inte ska serveras. Och mina vänner har haft regelbunden kontakt med dietist knappt ett år innan operation, that´s it! Ingen psykolog eller nåt. En läkare träffade dom som avgorde om det blev op eller inte. Men det här med uppföljning av patienter efter en op tycker jag ska vara självklart. Skattebetalarna betalar MYCKET pengar för att folk ska få den här chansen. Då tycker jag att det är viktigt att man följer upp och stöttar patienten även efter operationen. Givetvis har man ett eget ansvar, men om man hamnar i en rejäl svacka kanske man faktiskt inte kan ta sig för att söka hjälp, stå i kö osv… Spelar ingen roll om man har eget ansvar då om man inte är i skick att ta det.

#29 Nu är det ju allmännt kännt att en person som inte mår bra intre har så lätt att ta tag i saker. Så nej, jag tycker inte det är upp till den opererade att skaffa hjälp, utsn den ska erbjudas!

Man blir erbjuden hjälp i samband med operation. Vet flera som blivit det i alla fall. Sen är det upp till var och en att godta den hjälpen.

Anser fortfarande att man som människa har ett egenansvar, Visst betalar vi skatt men ändå inte en bråkdel av vad en operation kostar. Om nu kostnaden har med detta att göra.

Men för ens eget välmående måste man jobba en del själv också inte förlita sig på att andra gör jobbet.

Det gäller i allt hör en del som klagar på att man får träna hos sjukgymnasten och inte enbart för behandlingar som värme, massage osv. Det är samma där man måste jobba på att bli frisk vad det än gäller.

Tydligen är det inte vanligt att man blir erbjuden hjälp efter OP. Inte enligt dokumentären på TV.

Att sitta och vänta på att bli erbjuden hjälp hjälper väl inte. Kan man inte själv söka?

Och kommer man att ta emot hjälpen om den erbjuds? Vad är det som säger att man gör det?

Det är inte omöjligt att få hjälp inom läkarvården i Sverige. Men man kanske inte alltid gillar den hjälp man får. Att problemen man har inte är fysiska även om de känns så. Att de faktiskt sitter i ens beteenden och har mer med psykisk ohälsa att göra. Att närma sig de problemen som är roten till alltihop kanske är för jobbigt eller gör för ont att hantera. Det finns psykologer och det finns behandlingar men man måste själv vilja. Annars löser man ingenting. Oavsett hur det yttrar sig.

#34 Det är psykisk hjälp jag syftar på, att man bör bli erbjuden den hjälpen efter OP, eftersom det är så mycket som förändras.

Som jag skrev innan är det inte alltid lätt att söka hjälp då man mår dåligt. Därför bör den erbjudas tycker jag. Det bör vara en del av eftervården.

Jag vet ingen som blivit erbjuden hjälp efter operationen. Och visst måste man vilja, men varför är det så konstigt att jag tycker att alla som opereras borde bli erbjudna hjälp och uppföljning efter åt? Vill man inte är det bara att tacka nej, inte alls svårt Det är faktiskt inte "bara att skaffa hjälp" om man mår dåligt.

Jag skulle bli erbjuden en massa samtal och sånt INNAN operationen men inget tal om efter.

#37 Jag tror att eftervården är minst lika viktig. Faktiskt konstigt att man släpps efter OP.

Vet en här på Åland som nyligen gjort en GBP och hon fick inte heller någon som helst information om vad hon skulle göra efter operationen. Inget om hur hon skulle äta eller så.

#39 Jasså? Det hör nog inte till vanligheterna, för det är ju det du får veta innan OP.

Hon fick inte veta nånting utan hon fick en tid för op och sen inget mer med det. Måste ha varit en stor miss från sjukvården.

Men allvarligt om jag funderar på att göra en så stor livsavgörande operation så borde jag väl själv va intresserad av att få så mycket information som bara går innan jag lägger mig på operationsbordet?

Skulle nån här frivilligt låta sig opereras om man inte visste hur man ska sköta sig efteråt? Vad jag kan och inte kan göra osv? Det gäller ju vilken operation som helst.

En gastric bypassoperation är på en patient som är klar och redig som borde se till att få informationen före och inte låta nån sätta kniven i en utan att ha en susning.

Oavsett om sjukvården missat så måste väl man själv i dom lägena hojta till att "hallå har ni inte glömt nåt nu? hur ska jag göra sen?" osv.

Där om nånsin har man ett egenansvar det är så lätt att skylla på vården i alla lägen men man glömmer sitt egenansvar. Och är jag så nere psykiskt så är det inte nån bra idé att genomgå en sån här operation utan att vänta tills man får hjälp med den psykiska biten först. Annars är förutsättningarna att det ska bli bra inte så värst stora och vem får skulden då? Jo självklart vården.

#42 Ja tänk om det vore så enkelt så att man kunde skylla på den ene eller andre.

Tyvärr har de flesta som genomgår en sådan OP psykiska problem. De tror att de kommer försvinna med kilona.

Det är ju just så enkelt som det inte är därför måste man försöka använda sitt egenansvar och kolla upp saker innan man gör en så stor omställning av hela sitt liv som ju en operation är.

Det är ett stort ingrepp och många som skor sig på olika sätt på dessa människor som tar minsta halmstrå till hjälp.

#42 Jag antar att du aldrig varit deprimerad själv för du förstår inte hur svårt det kan vara att vara öppen och vaken för sånt här med att ta in information. Sen spelar det ingen roll hur bra man mår innan operationen för man kan aldrig veta hur man reagerar på omställningen efter åt. Operationen kan ju misslyckas också och man kan få besvär med att äta och få dumping osv och det kan man inte förbereda sig för! Många mår dåligt efter operationen och att inte ens erbjuda hjälp efter åt är oansvarigt! Man kan inte räkna med att alla är så präktiga som du och har så lätt för att ta tag i saker. Ursäkta men nu blev jag irriterad!

# 45 Då du inte känner mig ska du inte anta nånting om min hälsa vare sig min psykiska eller fysiska. För du har inte den blekaste aning.

Är mycket medveten om hur man reagerar vid diverse olika tillstånd och vid misslyckade operationer av olika slag.

Så att bli irriterad kan du bli på nån annan, det är fritt att ha åsikter vad jag vet.

#46 Precis och nu har jag sagt min åsikt ;-)

Alla har ett eget ansvar.

Och ja det borde vara mer eftervård erbjuden från sjukvården. Men min personliga åsikt är den att om en person är deprimerad så borde personen inte få genomgå operationen. Inte utan att depressionen först åtgärdas.

När min man genomförde den för några år sedan så var det samtal med psykolog innan samt skrivna formular som skulle fyllas i. Det förväntas att man är ärlig. Han fick också klart för sig vad han skulle äta efter operation, flytande i några veckor, vänja magen successivt osv Han har varit på några generlla efterkontroller, eller uppföljning som det också kan kallas, och där pratat med läkare. Ypperliga tillfällen att ta upp sådant som man undrat över som man inte själv kunnat läsa sig till på internet.

# 42 Sen spelar det ingen roll hur bra man mår innan operationen för man kan aldrig veta hur man reagerar på omställningen efter åt.

Ketang… det är det ingen som vet innan vilken operation som helst. Mår man dåligt efteråt så måste man ju prata med läkaren och sjukvården. Om man inte kan kontakta sjukvården själv och ta upp problemen själv så undrar jag ärligt talat om man gör det när och om det erbjuds. De kommunikationsproblemen är svåra att övervinna även för sjukvården.

Min åsikt är klar. Var och en är den högste ansvarige för sin hälsa och välbefinnande. Har någon lurat i dig att andra har den makten över dig så har du gått på en nit.

# 48 Det är ju just därför som man måste hojta till innan operationen att jag vill och behöver mera information om det jag ska gå igenom. För känner man innan att informationen inte räcker till så måste man reagera och inte genomgå nåt man inte vet vad det är.

En operation är alltid en risk oavsett om det är en liten eller stor operation. (Har gjort både stora och små operationer själv så jag vet)

Det är alltid en omställning men inte alltid en lika stor omställning som när det gäller en gastric bypass.

# 49 Jepp. Jepp. Och jepp. 

#48 Jag tycker inte heller man ska opereras innan depressionen och ens matsyn är åtgärdad. För de blir inget bra om man inte är frisk.

Hade man varit frisk så kunde man nog göra något åt det. Har jag inte haft mina deprissioner (bipolär)  så hade jag klarat av att banta på egen hand men nu ställer det till det. Så om jag har en liten matsäck så klarar jag av att gå ner i vikt även om jag skulle ha mina depressioner.

Håller fullkomligt med mongu, howliten och Hera.

Det är skillnad på operationer och operationer.

Vissa operationer är akuta och måste bara göras.

Detta handlar om en planerad operation. En omställning för livet. Dessutom ett ganska omfattande riskfyllt ingrepp.

För att klara denna stora omställning så bör man vara i god psykisk balans och verkligen vara insatt i vad det innebär före, rehabiliteringen och framför allt livet efter.

Här är det ju önskvärt att sjukvården följer upp men som sagts tidigare i tråden så har man även ett egenansvar.

En sådan här operation måste ju ändå ses som allra sista utvägen när alla andra vägar inte har fungerat.

# 52 Det är väl det som är tveksamt om man verkligen klarar av detta om man inte mår bra psykiskt. Att då i det läget utsätta sig för en operation kan göra att man inte klarar av allt efteråt.

Det är helt annan syn på mat som behövs efter en operation.

I alla fall bör man inte utsätta sig för riskerna som alla operationer är utan att ha fått all information man kan. Om den inte ges automatiskt så fråga, fråga och åter fråga tills du känner att du fått svar på alla frågor.

Inga frågor är dumma eller konstiga, troligen har läkarna hört dom tidigare.

En annan sak är ju om man äter mediciner en del särskilt de för depression osv har ofta viktuppgång som biverkan. Det ska man också tänka på och fråga om för behövs denna medicin efteråt hur verkar det då? Kommer den att öka vikten så man utsatt sig för operation i onödan?

#52 Det skrämmer mig att du verkligen tror att det är så enkelt. Visar att du verkligen inte borde göra den operationen.

Det är precis på dom villkoren jag fått remissen till en operation. Skulle få en psykolog att prata med och dietist och liknande.

#56 Ta det tillfället, eller dom då det är fler du ska träffa, i akt och ställ frågor. Ha en liten anteckningsbok eller dylikt till hands nu innan och skriv ner de frågor och frågeställningar som kommer upp under tiden fram till träffarna. När man väl sitter där så  kan man bli helt tom i bollen ( egen erfarenhet från läkarbesök ) och kommer inte på frågorna man haft.

Och den sista frågan till var och en som du träffar bör vara "Kan jag komma i kontakt med dig på något sätt om jag skulle få fler frågor när jag hunnit smälta den här information jag fått idag?"   Och du ska inte ge dig förrän du har ett sätt att nå personen i fråga.

Jag kan inte "bipolär" så mycket. Kan man undvika att hamna i de depressesiva lägena på något sätt?

Det går inte att undvika depressionerna tyvärr. Även om jag äter medicin så hjälper det inte. Har blivit tjock pga just medicinerna. När jag mår bra så kan jag ta tag i bantandet men det kommer alltid en period som förstör för mig. Klara inte av att fortsätta med min bantning. Det blir för mycket att behöva tänka på hur man skall äta och sånt så jag bara äter och försöker att döva mitt dåliga mående med choklad. (ja jag vet att det är fel)

#58 Jag blir förvirrad. Ena stunden skyller du på mediciner, andra stunden skyller du på socker, sedan skyller du mat.

Tyvärr så tror inte jag det är rätt sätt att genom en gastric bypassoperation bli av med problemet. För vad säger att du när du är i en depressionsfas inte fortsätter att äta t.ex. choklad? Att du vid dom tillfällena orkar leva som du bör leva efter en gastric bypassoperation?

Med din diagnos måste du väl fortsätta med medicinerna för att må bra. Om det är mediciner som gör dig överviktig så löser väl inte operationen problemet? 

Det finns många frågetecken om ditt välmående som du måste ta reda på innan. Verkligen ställa frågan och se till att få svar, ett ärligt svar.

Det går inte att sätta på sig skygglappar och tro att allt kommer att lösa sig med en operation, för det gör det inte.

Hur funkar det med bantning om du får bra hjälp av en dietist? Får stöd under en längre period där du kan få gå och väga dig och få hjälp med att äta rätt?

En liten reflektion så här på morgonen. Om man mår dåligt och pratar med en psykolog om operationen kan det ju faktiskt bli så fel att man börjar må bättre för att man inbillar sig att det ska bli så mycket lättare efter en op.

En av mina vänner tror fortfarande att op är enda sättet för henne att få en kille. Hon lever i en konstig liten bubbla och går och tror att alla hennes problem försvinner med vikten. Hon är inte deprimerad. Hon har ätit fel hela sitt liv och är extremt bekväm (lat) av sig. Det är hennes arroganta sätt som gör att killar inte faller för henne, inte vikten. Jobbigt läge för henne när hon upptäcker detta…

Därför menar jag att det är viktigt att man följer upp dessa patienter efter som dom opereras för att få bättre livskvalité. Men en op är ingen garanti för det och får man inte resultatet man tror att man ska få så är det nog lätt att gå ner sig. Det finns så mycket konstiga saker man kan få efter en op av denna typen som man inte kan förbereda sig på. Så även om man inte mår psykisktd dåligt innan op kan man börja göra det efter. När man "förlorar" sin identitet och kanske dras med ett gäng biverkningar.

#61 Jag tror att de flesta av oss egentligen menar samma sak i den här tråden. Vi bara uttrycker oss olika.

# 62 Där fick du in en fullträff för jag tror också att vi har samma syn men olika sätt att uttrycka oss.

Det finns nåt som heter att "oskuret är bäst" något som är lika viktigt när det gäller en sån här operation som vid alla andra operationer.

Det kan bli så mycket efter en operation som man aldrig kunde tänka sig. T.ex. nervsmärtor inte alls ovanligt kan bli vid alla typer av ingrepp.

Infektioner som fördröjer läkning och återhämtning osv.

Titta bara på min relativt enkla blintarmsoperation för en månad sedan som slog ut min mage totalt. Jag fick Chlostridiumbakterier med diareér och har nu legat inne för uttorkning 4 dagar.

Ja precis du är ett levande exempel på att en vanlig operation inte är helt utan biverkningar.

Själv har jag problem efter min knäoperation för 9 år sen. Biverkningar som jag aldrig kommer att bli av med. Den räknas ju också som en vanlig operation.

Åhh, bumbleboo, inge roligt de inte.  Krya på dig och sköt om dig. Men du har rätt och ni andra också. Saker och ting tenderar att bli helt annorlunda mot vad man tror.

Själv gick jag under flera år till läkaren och menade att jag var sjuk då jag har olika symtom. Trodde verkligen att det kunde vara sköldkörteln. Alla prover har varit helt ok. Nu sist så pratade min läkare lite sådär försiktgt om stress och livsstil. Jag var lite irriterad när jag kom hem.

MEN. Jag har tänkt och verkligen öppnat mina ögon åt alla håll. För situationen är ohållbar. Läst på lite om stress och dess verkningar. Jag har rannsakat mig själv och förstår vad olika saker som hänt i mitt liv faktiskt gjort med mig. Jag har också hittat 3 saker i mitt liv som stressar mig mycket och de måste jag bearbeta. Just nu hjälper jag min kropp med vitaminer och mineraler för att återhämta sig fysiskt och har bokat tid hos psykolog på min vårdenhet för samtal. KBT och stresshantering.

Jag är ytterst ansvarig för min hälsa och mitt välmående. Ingen annan.

Ett annat problem är att en del identifierar sig med sin sjukdom. Den är viktigast i ens person. "Hej, jag heter Sanne och jag är diabetiker" eller "Hej, jag heter Sanne och jag är sjuk". Sjukdomen diabetes kan ersättas med vilken sjukdom som helst. Men vad säger det om MIG? INGENTING. Men min sjukdomsidentifikation kan hjälpa mig att slippa ta ansvar för mig själv. Jag har då något att skylla på. Det blir enklare att slippa ifrån. Man ger bort sin makt till sjukdomen. "Titta, det är inte mitt fel att jag är så här. Det är sjukdomens fel. Alltihop! Och jag kan inte göra något åt det!" Jag anser att jag inte är snäll mot mig själv när jag beter mig så. För det är det man ska vara. Snäll mot sig själv. Och ärlig.

Oj det blev långt. Sorry.

Medicinerna är på väg bort. Har pratat med min psykiatriker.

Säkert kommer jag att äta choklad ibland även efter opererationen men i lite mindre mängd. Jag ersätter ingen måltid med choklad.72 gram blir det då jag handlar. Två små choklad"bitar" och handlar gör jag inte varje  dag. Vet inte om det finns såna här "små" bitar i Sverige med här är det vanligt med dessa 37 grams chokladen.

# 67 Men om medicinerna är på väg att sättas ut kanske du kan klara av att ta tag i vikten utan en operation?

Har du en bipolär sjukdom så behöver du väl medicineras i alla fall ibland eller hur? Hur blir det då?

Jag skall vara utan ett tag och sedan sätta in något annat som inte skall ge viktökning. Hade tre mediciner varav en vet jag gav mig hungerkänslor. Kunde ställa mig och äta en timme efter maten för jag var hungrig.

Jag har inte ens bestämt mig om jag skall göra denna operation även om en remiss är skickad.

#67 Frågan är om du överhuvudtaget kommer att kunna äta choklad alls efter en sådan operation.

Det vet man aldrig.

Skall iaf inte gör som min mamma som hoppade över lunchen bara för att få plats med lite chips eller godis på kvällen.

#70 Den ena kompisen som jag pratat om här i tråden, hon äter allt hon åt tidigare, dricker till och med lite alkohol! Givetvis i mycket mindre mängd än tidigare, men hon säger att det "ska bli så skönt när hon kan äta normala portioner igen"….. En gemensam kompis till oss båda har en mamma som gjorde samma op för 10 år sen och det hade jag inte en aning om innan! Hon är tjockare nu än hon var när vi gick i skolan ihop… Men det ringer liksom inga varningsklockor där ändå….

Man får tänka på att det kan gå åt andra hållet också. Dvs att man inte kan äta det man behöver och istället går ner så mycket att det blir farligt. 

Min mamma gjorde den operationen där de kopplar förbi magsäcken, alltså där de kopplar på matstrupen direkt på tunntarmen. Nu klarar hon inte av att äta allt hon vill för hon har fått såna smakförändringar. Sött, salt, fett och sånt klarar hon knappt av att äta. 
Hon operaredes i juni 2010 och har nu kanske gått ner 50 kg om inte mer. Hon FÅR inte gå ner mer, men hur stoppar man det liksom? Hon får sitta och tvinga i sig maten varannan timme istället. Och det är ju inte så kul det heller.

#73 Det lät läskigt! Jag hade gått in i väggen totalt om jag var tvungen att leva så…

Ska kanske tillägga att hon trots detta mår bra och ångrar inte operationen. Hon mår så mycket bättre nu och har till och med blivit av med andra besvär som hon led av innan, som tex astma.

#74 Jag hade inte heller klarat av det. Men vad har man för val om man inte vill försvinna helt? 

#73 Usch vad hemskt!

Det är många saker som kan hända så man måste tänka igenom noga innan en operation. Det är ovanstående inlägg exempel på.

Detta att man längtar tills man ska kunna äta normala portioner igen? Då har ju inte det gått upp att man aldrig kan äta som tidigare. Inte samma storlek på portion osv.

Så det är verkligen inte ett enkelt sätt att lösa sin övervikt med en operation. Tror att om möjligt är det bästa om man kan klara det utan att opereras.

Testa allvarliga försök att lägga om kosten och kanske på nåt sätt röra mera på sig. Inte lätt i alla lägen men med hjälp av dietist så kan man komma långt den vägen med.

Det har ju idag på radion pratat om underverket en gastric-bypass gör med patienter med diabetes typ2. Sjukdomen försvinner inom ett par dagar. De ska forska i vad det är som gör att det blir så. Om det är mängden mindre mat, matkvaliten, själv operationen som gett hjärnan nya signaler osv. Bara att li av med diabetes typ 2 är en stor vinst. Både för patienten men även för sjukvården och statskassan.

Jag tror att kognitiv beteendeterapi med samtal om orsakerna bakom patientens fetma samt i ett senare skede eventuellt en operation vore ett bra sätt att tackla det på.

#78 Det är ju det som är så synd. Att dom KAN äta som vanligt efter ett tag om dom inte ställer om hjärnan. Hur dom lyckas töja magsäcken igen är för mig en gåta som aldrig äter mig proppmätt (är ej opererad/överviktig).

För att en operation ska lyckas måste dom antingen ändra sitt synsätt på mat och följa rekomendationerna eller få så mycket biverkningar att det blir tekniskt omöjligt att äta så mycket.

Jag ser ju på en av mina vänner nu, ibörjan kunde hon inte äta godis eller annat onyttigt. Hennes portioner var pyttesmå. Men nu äter hon lite större och till och med godis, chips osv… Inte några mängder. Men hon äter det och har därmed skaffat sig ett sug för det igen. När hon töjt sin magsäck så hon kan äta ytterligare lite mer mat, så kan hon ju faktiskt byta mat mot godis…. I vissa lägen tycker jag patienten ska få betala operationen om dom inte sköter sig efter åt utan går upp ivikt igen!

#80  Jag är en av dem som opererats och gått upp lite igen. Så jag skulle få betala en ny op igen då om det skulle behövas, tycker du.. Det är lätt att uttala sig om sånt man inte vet något om. För om man inte har/haft viktproblem, så är man inte insatt vad det innebär.

Ska rökare få betala sin sjukvård själva? Nej, jag anser att alla som bidrar till samhället, betalar skatt osv har rätt till sjukvård. Inte bara de som "sköter sig".

Det är ju samma sak isåfall om någon bryter benet, blir opererad, sen börjar med löpning, fotboll eller annat, och skadar sig igen. Då ska de inte få hjälp igen. Elitidrottare får sluta motionera helt om de skadat sig.

Nu blev det väl kanske lite OT med de här exemplen, men det är precis samma sak för mig. Att man inte sköter sig efter ett ingrepp.

# 80 Kan faktiskt hålla med dig om att det inte ska va självklart att operationen ska va fri för visst måste det få ställas krav på patienten som opereras. Krav att gör detta innan operationen osv.

Ta t.ex. rökare det ställs ofta krav på att de ska sluta röka i samband med operationer och andra vårdinsatser. Annars blir de inte opererade. Många läkare och landsting är stenhårda med det.

Med all rätt tycker jag (som inte är rökare)

Sen är det inte en rak linje vad som ska gälla, för det är aldrig bara svart eller vitt det finns stora gråzoner med.

Det som är synd tycker jag är att det finns många som verkligen tror att en operation löser alla problem, det gör den inte. Det gör nästan aldrig en operation, vad det än är för sort.

Utan som patient måste man va villig att sköta sig på rätt sätt efteråt, vad som är rätt sätt varierar beroende på vad för slags operation det är.

Så en blindtarmsoperation är inte en lösning tycker du? Skall man gå omkring med en sprucken blindtarm med andra ord. Eller en gallstenoperation, är inte det heller en lösning? Nä du, en del operationer löser problemen man har.

Som jag skrev så är det nästan alla, självklart finns det operationer som är nödvändiga men det handlar ju inte om akuta operationer. Som en blindtarmsoperation och gallstensoperation är.

Sen är det så med blindtarm att det är inte i alla lägen man opererar bort den, man testar att behandla med antibiotika. Det kan hjälpa beroende på i vilket skede inflammationen är.

Samma gäller gallstensoperationer, det är inte alltid som det blir en operation. Det kan försvinna av sig självt beroende på hur stora stenar det är eller om det är grus.

Operation är ju alltid sista utvägen oavsett om det handlar om något akut eller annat.

Ett ingrepp innebär stora risker för kroppen och även psyket.

Själv slutade jag röka en månad innan min operation och jag röker givetvis inte nu heller under strålbehandlingen då det gör att behandlingen har minskad effekt. Tänker heller inte börja röka igen.

Men när operation kom på tal så visste jag att det var bara att sluta för min egen skull. Dessutom så kan de vägra operera också. Med all rätt.

Gjorde min Gastric bypass operation i Onsdags, det är verkligen ingen lätt väg att gå, själv provade jag nästan allting för att gå ner i vikt innan jag funderade på en operation, med risk för en massa problem med min övervikt, valde jag att opereras, det är ingen dans på rosor, så funderar du på om det är något för dig, så måste du beakta all återhämtningstid med smärta, väldigt annorlunda matintag, en massa piller och sprutor, finns både positiva saker att säga om op och negativa så klart.