Det är klart att man blir ledsen när man inte bir trodd.

Det här med kristallsjuka i öronen går däremot ganska snabbt att komma tillrätta med genom sjukgymnaster som har den kompetensen.

Det handlar om en slags lägesförändrad yrsel som gör att ögonen kan "rycka" vilket kallas för nystagmus och kan vara lite olika länge.

Hur sjukgymnasterna går tillväga är jag inte riktigt säker på med de kan  jämna ut kristallerna på något sätt.

Här kommer en länk

Länk

Sist jag var inne fick jag en lapp med en rad olika övningar som jag själv skulle öva hemma. Men den lappen har jag förlagt eller slängt. Försökt att leta reda på information om dessa övningar men hittar inte dessa på nätet.

Försök att gå till en sjukgymnast nu efter helgerna som kan detta.

Yrsel är obehagligt och det har jag fått erfara sista halvåret

Du har det nog värre än mig. Stackarn. Kan inte vara roligt det du fått.

Vet inte om jag bara kan gå till en. Tror jag måste ha en remiss från någon först.

I Sverige så behöver man ingen remiss men jag vet inte hur det fungerar hos dig

Jag är inte säker men det skall ju annars vara remiss till allt.

Du får kolla upp detta

Mmm jag får göra det.

Tyvärr så är ju detta ett "fenomen" som inte är helt obekant. Har man många krämpor som inte syns, och man klagar över dem, så får man ofta kommentarer som tyder på att folk inte tror på en, inte ens de närmaste.

Mmmm det är tråkigt. Många diffusa symptom.

Det är ju det som är det värsta när man har en åkomma eller flera som inte syns.

Många värkdrabbade har säkerligen erfarenhet av detta.

Mycket lättare är det med synliga ärr, gips, att man använder hjälpmedel och liknande. Tyvärr.

Men för dig Ylva så blir det ju ännu värre när ens närmaste till och med tvivlar.

Har ingen aning om hur du ska komma till rätt med detta.

Går du under någon ordentlig utredning så att man liksom benar upp dina problem och kan koppla samman dessa?

Nja jag vet inte. Slussas hit och dit och ingen verkar hitta fel på mig men likt förb*t så har jag ont och får en rad olika symptom. Jag är ju ingn läkare och kan inte alla sjukdomar så att ens gissa på något är hopplöst.

Det är jobbigt och det finns inget värre än när nån säger att "du ser så pigg ut osv"

Ja visst ser jag väl så pigg och glad ut jag bara kan när jag ger mig ut bland andra. Försöker att fräscha till mig så gott det går.

Sen är det så att jag ger mig helst inte ut när jag mår som sämst.

Finns det ingen som vill ta tag i och ha huvudansvaret för att du blir utredd Ylva? Din husläkare t.ex.

Det är jobbigt när man inte vet vad man lider av.

Ja jag vet inte. Ofta får jag så ont att jag måste få en tid samma dag och då hmanar jag garanterat hos en annan läkare.

Min husläkare är populär då han har en annan mottagning som han även jobbar på. Det är långa köer till honom. Får vänta någon månad eller så för att få en läkartid. Dom andra tiderna är såna där 15 minuters tider medan läkartiderna är på 30 minuter.

Han verkar inte vilja hjälpa mig direkt heller utan klagar på att jag är för fet. Skickar remisser hit och dit men gör nästan ingenting själv. Frågar jag efter medel att gå ner i vikt utav så får jag ingen utan blev en remiss till dietist men den hjälper ju inte mot mina problem.

Har du varit hos dietisten? Vet inte hur det är hos er men här kan man dels få råd om mat men också få gå och väga sig och få stöttning på det viset. Det blir ju lite mera krav om man vet att imorgon eller på måndag ska jag väga mig osv.

Trivs du med den läkaren du har då? Det är inte så att du ska försöka byta och få en annan?

Jo jag var hos en dietist men fick bara ett antal besök så det sista året var jag knappt fyra gånger. Var tredje månad och nu är det slut på det. Ingen vägning eller nåt sånt. Utan vi diskuterade kring mat. Jag fick en "diet" (vill inte kalla det för en renodlad diet men i brist på andra ord så fick det bli så). Eftersom jag är en hemskt tålamod så klarade jag inte av någon diet och aldrig så långt som tre månader. Har liksom ingen uppbackning från något håll. :(

Dom är inte så villiga att byta. Visserligen fick jag komma till en annan när jag frågade om det vid en förfrågan om GBP för då ville jag inte prata med "min" läkare om det för han klagar ju allt på min övervikt men hjälper inte mig att gå ner i vikt. Det är bara att gå ut säger han. :(

Kommer jag till en annan så måste jag ju ta om allting från början med denna läkare.

Skulle behöva gå hos någon varje vecka för att bli sporrad och så men det verkar ju vara störtomöjligt om man inte har en massa pengar att gå till någon privat.

Jag bara undrar varför du fick en 99% diagnos? Brukar man inte antingen få en diagnos eller inte få en?

Angående att bli misstrodd, ja, det är som sagt ett kännt fenomen som de flesta med osynliga sjukdommar får uppleva. Jag är en av dom. Jag fick erfara detta av ett ex och hans familj. Mindre kul.

Anledningen att han (läkaren) inte var helt säker var för att jag inte hade alla symptomen som en med kristallsjukan har. Tex så var jag inte kraftigt yrslad utan jag kunde ta mig fram på benen och köra bil fast det snurrade i huvudet. Sen fick han inte en fullgott "fel" i ögonen när han testade mig utan det vara bara en liten symptom men det mesta tydde på kristallsjukan.

Jag får nästan aldrig alla symptom på olika sjukdomar. Som tex blindtarmen när den var inflammerad så hade jag ingen feber eller illamående som är jättevanligt att få. Sjuksköterskan som kollade mig först blev osäker. Jag hade bara ont. Åt tex en fastlagsbulle just innan jag fick komma till akuten utan problem.

#20 Hur fastställde hon att det inte var utsättningssymptom?
När jag hade det fanns det inte sätt att se det.

Men vi visste ju att det var det eftersom det kom i samband med det och sedan gick över.

#21 Nu hänger jag inte med i vad du skriver?

Du skrev att dina syptom inte berodde på utsättningen. Jag undrar hur din läkare kunde se det.

För när jag sattes ut ur en medicin fick jag de symptom som du beskrev, men det fanns inget sätt att "bevisa" det på. Alltså fanns det inget "test" eller liknande som gjorde att läkaren kunde se att det var utsättningssymptom, utan vi fick gissa oss till det efter att ha kollat så att det inte berodde på andra saker (som tex tumör)

Så om det finns sätt att se det på undrar jag hur :)

Aha nä det var ingen läkare som såg det utan det var jag själv som "kom på det". Var inte till någon läkare när jag trodde att jag hade utsättningssymptom. Det slog mig bara för när jag var till akuten med nästintill samma symptom så antog jag att det var samma som jag hade innan.

Har du också fått samma symptom som mig när du satte ut dina mediciner? Trodde inte det var det för som sagt det kändes nästan samma sak som när jag var till akuten med kristallsjukan.

Ja, jag fick problem med ögonen sas. Rörde jag på huvudet snabbt så blev jag snurrig och fick som stötar. Kändes som ögonen inte hängde med.

Aha okej. Ja det låter ju som mig. Nu minns jag inte om det var så förra gången med, om jag slutade med mediciner då med alltså.

Inget kul i alla fall. Jag visste ju inte att det berodde på medicinen, så jag trodde verkligen att jag hade fått en tumör( yes, var riktigt hypokondrisk, var instabil till tusen när jag slutatde med min medicin). Men läkarna kunde inte hitta något och jag grät hela dagarna. Sen som tur är hittade mammas kompis som är sjuksköterska sambandet med att jag slutat med min medicin. Konstigt att min läkare aldrig berättade det.

Mmm det är märkligt. Själv kunde jag ju sätta ut medicinerna med några veckors mellanrum. Tre mediciner på ca 1 månad. Inte undra på att jag blivit "knäpp" och här en massa susningar i öronen och får yrsel när jag vänder på huvud och öron.

Nej, det är inte så konstigt då. Men det går ju över till slut :)

Precis, inte konstigt att jag blev så här.

Känner igen det där med att inte ha "korrekt symptom". Här kommer berättelser ur vårt liv…

Min man fick kramp i benet. Det kan man ju ha, men när det inte blev bättre efter ett par -tre dagar, så ringde jag till vår läkare och sa att jag trodde han fått en blodpropp.
- Är han svullen? - Nej
- Är huden missfärgad? - Nej
- Är han hård i musklerna?  - Nej
- Ok, ni kan komma in, men jag kan säga nu att det inte är en blodpropp.

Det var en blodpropp, och vi åkte in akut för att få den fixad.

Min man hade ett litet sår under tungan som inte vill läka. Två läkare sa att det nog inte var nåt farligt (förkylning) men de sände honom till en öron-näsa-hals som sa mjaaa… tja… och som skickade honom till sjukhuset som tog en biopsi som visade sig vara cancer.

Han fick nästan samtidigt med detta ont i armen. Han jobbar med IT, och är 50 år, så "givetvis" var det musarm/förslitningsskada. När man vid scanning av lungorna (pga den andra cancern) kunde se en förändring i axelleden krävde vi en utredning. Det  var en tumör i axeln plus ett brutet skulderblad. Musarm my ass!!

Jag fick ont i magen, läkaren misstänkte en blindtarm och jag åkte in på sjukhuset. Ingen feber, satt och läste tidningen. Mer ont i magen, men inte mer än att jag sov, pratade i telefon och gick omkring. Fortfarande feberfri. De beslutade sig för att operera, och det var en brusten blindtarm, så jag fick ligga inne i 4 dagar med penicillin intravenöst. 

Det finns inta typiska symptom för nånting alls har vi lärt oss.

Usch. Nä det får man verkligen inte ta förgivet.

Nej det är inte alltid man visar symptom som är enligt skolboken då vore det ingen konst att va läkare om alla hade typiska besvär.

Det roliga var när jag fick blindtarmsinflammation nu i mars så var jag ett riktigt skolexempel. Tydligen kan man känna detta bra genom ändtarmen också och det var flera läkarkandidater inne för att jag var ett så bra exempel.

Till slut fick jag säga ifrån att nu har jag snart mer ont i rumpan än i magen

Men oftast är det ju som ni säger att det är mer regel än undantag att man inte har de klassiska symtomen.

Om det är mer en regel att man inte uppvisa dom klassiska symptomerna så varför finns dom då om många inte uppvisar alla symptom? Jag menar om det är många som undgår dom klassiska symptom hur uppkom dom då?

Bra fråga

Det kan inte jag svara på. Men om man tänker på t.ex. hjärtinfarkt där det klassiska är ont i bröstet och strålning ut i arm och skuldra osv.

Där finns så många varianter av symptom och det varierar mellan könen också. Kvinnors symptom är svårare att tolka än männens.

Min man hade inte alls ont i bröstet eller strålning ut i armen när han fick sina infarkter för fem år sen. Enda symptom han hade var ont i axeln. Som tolkades av läkare som muskulära smärtor tills det blev akut med större infarkt.

Infarkter är ju så olika har jag förstått. När jag skrev den frågan så tänkte jag på blindtarmen. hehe.

Jo, fast man ser ju hur olika till exempel mina och Halvdansken symtom var när det gällde blindarmen

Jo precis. Tänkte på att i "skolböckerna" står det ju om dom olika kriterierna, det som är vanligast alltså. Men om det är så många som inte följer kriterierna så borde väl skolböckerna skrivas om.