Artikel i UNT om SSRI preparat
http://www.unt.se/debatt/ssri-piller-kan-oka-vald-1194482.aspx
Sådana här debatter gör mig så ledsen.
Det är många som vill skälla på SSRI preparat. Man sveper lätt in en viss sorts medicin i ett allmängiltigt töcken, om VISSA individer har konstaterats få en ökad våldsbenägenhet, ja då ska rekommendationen gå ut på att medicinerna är dåliga för ALLA.
Kan påpeka att Leif Elinder här i Uppsala är en känd motståndare till SSRI preparat. Han har propagerat mot den typen av preparat tidigare.
Själv kan jag omöjligen leva ett fullgott liv utan SSRI, och jag har en medicin jag inte får de ringaste biverkningar av. Det är som om man inte kan ta in att de här medicinerna hjälper MÅNGA andra, som inte reagerar på det viset som studien vill framföra.
Obs att dr Elinder riktar in sig mest på barn och ungdomar då han är barnläkare. Jag kan inte låta bli att undra hur han vill behandla depressioner hos barn och ungdomar som är hans patienter… Kommer han att avråda alla sina patienter från SSRI och därmed underbehandla vissa, som verkligen hade behövt det och hade blivit hjälpta?
Ja, han är ju ganska välkänd med sin aversion mot SSRIpreparat.
Det är säkert sant det han säger att barn och unga är mer känsliga för medicinering. Vissa läkare kan kanske vara för snabba med att medicinera utan att ha testat andra vägar innan.
Vad man måste tänka på är att väga fördelar mot nackdelar. Det finns inte en medicin utan biverkningar. Det räcker med Alvedon. Skulle en liten grupp mot förmodan bli mer aggressiva så kan man säkert få bukt med det om man som anhörig och läkare är uppmärksam.
Det talas däremot sällan om den stora grupp som faktiskt blir hjälp av dessa preparat. Som annars kanske hade mått dåligt och till och med blivit aggressiva och kanske rentav tagit sina liv.
Det är ju liknande jämförelser som är det intressanta i sammanhanget.
Det här blir ju bara siffror tagna ur luften och ur sitt sammanhang.
Och media hänger på som vanligt.
/Maria
Precis min åsikt. Man kan byta ut SSRI preparat mot egentligen vilken medicinkategori som helst och få starka rekommendationer att INTE förskriva den medicinen, pga biverkningar hittan och dittan.
När det gäller psykiska diagnoser, håller jag med om att vissa läkare alltför snabbt skriver ut medicin, utan att undersöka ordentligt. Det blir en för lättvindig lösning.
Men jag läste en annan debatt på nätet, som jag tyckte var hårresande: det finns på allvar krafter som vill gå tillbaks till 1970-talets syn på psykofarmaka som något dumt, farligt och osunt. Att man skulle bota även psykotiska patienter, människor med manier och schizofreni genom "samtal". Vilket ledde till ett fruktansvärt lidande för många som blev underbehandlade.
Den största risken idag, totalt sett, är faktiskt INTE en lättvindig förskrivning av antidepressiva preparat, utan det är att många blir UNDERBEHANDLADE. Många depressioner upptäcks och diagnosticeras inte. Många vågar eller vill inte, eller har inte råd eller tålamod att hämta ut mediciner och ta dem, vilket de skulle behöva för att känna sig bättre och börja jobba på ett tillfrisknande.
Det finns ett stort mörkertal och läkarna behöver bli bättre på att uppmärksamma dem som behöver hjälp, medicin och/eller terapi. Istället för att BEKÄMPA användningen av mediciner.
Läkarna borde även engagera sig mer i forskning för att få fram bättre mediciner, helst ska de vara genetiskt anpassade / skräddarsydda.
Sant är att medicinerna inte var särdeles bra på 1970-talet.
Men det finns tillstånd och patienter som MÅSTE medicineras, det räcker inte med terapi.
För min del, fungerar inte terapi av den enkla anledningen att när jag blir dålig, kan jag bara inte tillgodogöra mig det - jag slutar äta när jag mår kass. Det säger sig själv att en undernärd patient som är svag och kraftlös av matbrist, inte kan gå i terapi.
Jag skulle aldrig vilja sätta min fot hos Leif Elinder, inte heller skicka min deprimerade tonåring dit! (Om jag hade någon)
Starta ny diskussion