Döden för mig är inte nåt som skrämmer. Däremot så är det stor sorg när man drabbas.

När döden kommer pga sjukdom så är det ofta en befrielse. Men jag har varit med om att en nära anhörig avslutat sitt liv själv.

Jag var den som hittade honom. Det är en syn som för alltid finns framför mig.

Det jag kände då var och är ilska. Ilska för att han beslutade att ta sitt liv och lämna sin fru och deras två barn som då var i en känslig ålder.

Samtidigt så vet jag att han i det läget inte såg det som svek utan tog beslutet för att skona sin familj.

Idag lever hans fru och barn ett bra liv men dom har haft det kämpigt.

Har genom mitt arbete varit med och stöttat anhöriga när deras nära och kära dör. Att vara med i rummet just vid dödsögonblicket är på ett sätt fint. Man kan göra så mycket för att anhöriga ska minnas det på ett ljust sätt.

Samma när man ska göra iordning en avliden så är det för mig ett arbete som ska ske med stor respekt. Respekt mot den avlidna.

Att göra fint och sen vara med anhöriga ger en stund av ro och eftertanke.

Doden skrammer inte mig heller, men precis som mongu sager sa ar det en stor sorg nar man drabbas.. Jag hanterar det verkligen inte bra, och sorger intensivt och lange, aven om personen (/djuret) inte stod mig allt for nara.

Att vara dod kanns helt naturligt, men jag ar lite radd for hur jag kommer komma att do. Jag vill inte plagas langsamt genom sjukdom, jag vill inte plagas smartsamt genom en olyckhandelse/forvallad skada, och jag vill inte komma till en sadan punkt i livet da jag sjalv tar mitt liv - annat an om det forhindrar lidande genom vad jag raknade upp tidigare.
Jag avskyr ocksa att tanka pa allt ogjort jag kan tankas lamna efter, allt kaos som kan uppsta, mina narmsta som tvingas sorja samt pengarna som lar ga at begravningen.

#1 Jag förstår att det var en traumatisk händelse att hitta en nära på det sättet.

Har man arbetat på sjukhus så tror jag man har en del hjälp med detta med döden. Man omges ju av sjukdom och död dagligen.

Det är en viss skillnad dock när det drabbar en själv men man har åtminstone sett döda människor och varit delaktig i döden innan.

Jag håller med er om att själva döden är av underordnad betydelse utan det är allt runtomkring som smärta, rädsla, sorg med mera som är det mest skrämmande.

Själv är jag oerhört rädd att det ska hända mina nära och kära något men jag är inte särskilt rädd för egen del.

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så.

(Bo Setterlind)

Jag tror att vi måste lära oss att bli vän med sorgen efter att nära och kära lämnat oss och jordelivet. Den får inte förlama oss för vi har det som ska uträttas innan det är vår tur att lämna.

Den "tröst" jag känner är att för varje dag som går blir det närmre tills vi får mötas igen.

Det som är viktigt att veta är att man måste tillåta sig att sörja. Sorgen är en tid för bearbetning av det som hänt.

Man mår dåligt men samtidigt som tiden går så klarar man att bearbeta för att sen kunna gå vidare.

Om sorgen inte bearbetas är risken stor att den finns inom oss och kanske slår till vid annat tillfälle.

Sen får man heller inte fastna i sorgen. Det talas eller i alla fall talades om ett sorgeår och det ligger mycket i det.

Man ska igenom allt. Första födelsedagen, första bröllopsdagen, första julen osv.

#6 Håller med dig. Man måste absolut tillåta sig att sörja för annars kan sorgen ge sig tillkänna på de konstigaste sätt. Som sjukdommar etc.

Vad jag menar är att man sedan borde försöka bli "vän" med sorgen och saknaden..för den kommer alltid att finnas där. Även den andra och tredje födelsedagen, julaftonen mm.

" Lika djup som kärleken varit…lika djup blir sorgen. Sorgen är den största ära den döde kan få…den kärlek och gemenskap vi delat kan ingen ta ifrån oss. "

Vi måste lära oss acceptera döden, som en del av livet…men visst är det svårt och visst känns det overkligt, att mista någon man älskar väldigt mycket.

Spännande att läsa era kloka ord och vackra ord om detta laddade ämne.

Jag har en "bisarr" hobby att läsa dödsannonser och det speglar väldigt mycket vår sorg. Annonserna har förändrats genom åren och blivit mycket mer personliga och i många verser så kan man "läsa mellan raderna"

Såg en text för ett tag sedan där det stod till en pappa:

"Genom din stora frånvaro i livet så har du varit ständigt närvarande." Undertecknade de tre barnen.

Den texten talade om mycket bitterhet och jag funderade så om barnen kände en lättnad eller bara en ännu större sorg.

Jag har inte någon klar och tydlig inställning till döden. Den har dragit förbi och skördat släktingar och andra. Kanske för att jag ännu inte drabbats av någon riktigt nära anhörigs död.

När det gäller min egen död så föreställer jag mig att när man är riktigt gammal, tycker man det mest är skönt att få gå vidare.

Men lite ångestladdat är det ändå.

Döden är något hemskt för mig. Har inte varit nära den mer än 1 gång. Döden är skrämmande just för att man aldrig får träffa personen igen och för att jag inte har någon aning om vad som sker efter.

Nu kan jag inte håla mig längre. För den som upplevt "nära döden" NDU framstår inte döden som något annat än en annan slags medvetandenivå.

Ger ett citat från min kommande bok 12 sinnen - Det fria medvetandet Debatten kring den boken på en annan tråd urartade men jag hoppas sabotörerna håller sig borta härifrån.

CITAT

Hjärtläkaren Sam Parnia leder en omfattande studie med 25 sjukhus i USA, Kanada och Storbrittanien där man under tre år ska undersöka fenomenet NDU (Nära döden upplevelse).  Parnia har kommit till slutsatsen att ”Det finns ett medvetande utanför hjärnan” (Intervju i TV-dokumentär ”Surviving Death”, 2008)

Studiet av döden har traditionellt ansetts vara ett ämne för teologi eller filosofi. Rapporterna om NDU och de senaste framstegen inom medicinen har aktiverat ett vetenskapligt förhållningssätt för att förstå det ultimata mysteriet inför mänskligheten. Döden och vad händer sedan? Dr Parnia förklarar: ”I motsats till den allmänna uppfattningen (om dödsögonblicket) , är döden inte ett specifikt ögonblick. Det är faktiskt en process som börjar när hjärtat slutar slå, lungorna slutar fungera, och hjärnan upphör att fungera - ett medicinskt tillstånd som kallas hjärtstillestånd, som ur biologisk synpunkt är synonymt med kliniska döden.”

”Under ett hjärtstillestånd är alla tre kriterierna för döden närvarande. Därefter finns det en tid, från några sekunder till en timme eller längre, där akut medicinsk ansträngningar kan lyckas starta hjärtat och vända döende processen.  Vad människor upplever under denna period av hjärtstillestånd ger en unikt förståelse för vad vi alla kommer att uppleva under döende-processen.”

Ett antal av de senaste vetenskapliga undersökningar som genomförs av oberoende forskare har visat att 10-20 procent av människor som går igenom hjärtstillestånd och klinisk död rapporter en klarsynt, väl strukturerad tankeprocess, tänkande, minnen, och ibland detaljerade återkallande av händelser under deras möte med döden.

”Om vi kan objektivt bekräfta dessa påståenden, skulle resultatet ha genomgripande konsekvenser inte bara för den vetenskapliga världen, utan för det sätt på vilket vi förstår och relaterar till liv och död.”

SLUT CITAT (Tolv Sinnen)

Länk till video rör Med Dr. Sam Parnia då han håller tal inför FN (United Nation)

Nu var det liksom inte den här formen av funderingar jag var ute efter i denna tråden.

Ingen av oss vet vad som händer efter döden.

Jag hänvisar dig ännu en gång (liksom i tråden om svininfluensavaccinet) till Skepticism iFokus eller Illuminati iFokus där jag tycker att liknande inlägg passar bättre.

#13 Que? Så här skrev du:

- Hur närvarande är döden i era liv?

SVAR: Den som har varit närvarande i dödens gränsland har varit väldigt närvarande och är det varje dag.

- Är det något skrämmande eller något naturligt?

SVAR: Nej naturligt. Ingen rädsla eller oro.

- Många har svårt att prata om döden och för andra är det lättare. Det beror förmodligen alldeles på vad man har för erfarenheter i livet.

SVAR: Den som sett döden i vitögat har lätt för att prata om döden och jag har skrivit om den. Är inte det relevant under rubriken Döden?

- Jag tror att det är både bra och viktigt att vi pratar om detta för det är bland de få saker vi alla har gemensamt.

SVAR: Absolut. Men om det jag skriver om skrämmer eller inte når fram så kliver jag av direkt. Dock har det inget med Illuminati eller annt ockult att göra. Detta är en verklighet för väldigt många och de som upplevt det är inte längre oroliga.

Hej då

Det finns otroligt mycket litteratur och även "forskning" om nära döden upplevelser så det är inget nytt på något sätt. Det du skriver om är inte skrämmande men fortfarande så vet ingen vad som händer och då blir det bara spekulation.

I Sverige har vi dessutom inte hjärtdödbegreppet längre.

Jag undrade mer hur var och en härinne förhåller sig till tanken på att vi faktiskt ska dö en dag

Det är lätt att missförstå en text. Sam Parnia använder begreppet "klinisk död" men förklarar den medicinska processen.

Han och flera andra läkare har bevisat att patienter som varit hjärndöda varseblivit vad som hänt i sjukhusrummet. T o m då livsuppehållande respirator mm stängts av och patienten förberetts för organdonation har de plötsligt vaknat till liv och efteråt redogjort för vad som hände då de var hjärndöda och bortom allt hopp.

Parnia har fått ett stort utrymme att hålla internationella vetenskaps seminarier och till och med hållit anförande inför FN's generalförsamling. Det ställs stora krav på vederhäftighet.

Du säger att ingen vet vad som händer efteråt. "Många vet" och det finns allt fler vetenskapliga dokumentationer som beskriver vad som händer under övergången.

Men nog om det jag har förstått att du inte vill prata om detta perspektiv utan få andras personliga förhållande till att de "ska dö en dag".

Jag vet mycket väl vem Sam Parnia är och vad det bedrivs för olika forskning kring detta ämne men fortfarande är gåtan inte löst och jag skriver återigen att då pratar vi bara spekulation även om ämnet kan vara intressant.

Åter till frågan

#16 Det du för fram är bara spekulationer det finns ingen som har kommit tillbaka från andra sidan och berättat och alla dina spekulationer hör inte hemma här

I den här tråden frågas efter helt andra saker än spekulationer så var snäll och sluta med dina spekulationer här dom får du föra fram på annat håll

#18 Det blir nu märkligt att bli angripen för spekulationer. Då man själv varit där och vet. Jag har sagt "hej då" eftersom trådskaparen inte ville ha denna diskussion. Vill gärna respektera bumbleboo.

Men please. Anklaga mig inte för spekulationer.

Sven A "Jag vill bli respekterad, inte diskriminerad! Vill bli accepterad, som den jag är!"

Håller med dig. Då bör du själv inte vara kränkande, intollerant och respektlös.

På detta sätt tappar man bara tråden.

Mvh Börje

BPeratt; du verkar missförstå trådarnas syfte.

Jag har tidigare varit rädd för döden men efter att ha haft den nära och efter att ha läst mycket om ämnet så är jag det inte längre. Jag anser att det är en del av livet, en slags "examen" när man är redo för det om man vill kalla det så. Däremot är det alltid oerhört svårt och tungt att förlora de som står en nära.

Jag är personligen mycket intresserad av det som BPeratt skriver om men jag förstår nu att det inte var syftet med denna tråd så då håller jag mig ifrån det.

jag är jätte rädd för döden. rädd för att andra ska dö och rädd för att jag själv ska dö. Tror kanske att det handlar om att jag inte känner mig "färdig" varken med mitt eget liv eller någon annans. Jag vill så mycket.

Jag tror att det är ganska vanligt och förståeligt att vara rädd för döden. Mycket på grund av att vi inte pratar om den och att vi inte förstår den.

Döden är så klinisk idag. Sker ofta i stängda sjukhusrum.

Förr hade man en naturligare syn.

Jag vet min mamma berättade att i gamla Majorna i Göteborg när någon dött i huset så lades personen i "brygghuset" tvättstugan. Man la ut granris och hängde vita lakan runtomkring. Alla ungar sprang och tjuvtittade på "liket" och det var så spännande.

Döden var närvarande på ett helt annat sätt och jag tror att detta var bra.

Ja i vissa fall är döden säkert mer klinisk nu. Men å andra sidan finns hospice och vårdteam i hemmen hos svårt sjuka döende numera, något som jag tror inte fanns för 40-50 år sen.

#25 De har ju rätt i. Man kan ju bara hoppas att det gör att döden blir mer naturlig igen.

Fast tyvärr är det inte lätt att få plats på hospice. Det finns inte på alla platser. Här är det dåligt. Visst finns platser på kommunens äldreboende men där är inte så fin miljö som på en del andra ställen.

Har bl.a. besökt Bräcke Diakoni i Göteborg och deras hospice, minns inte vad det heter. Det var i alla fall mycket fint och värdigt.

Samma med Hospice Gabriel som finns i Lidköping. Vilken fin miljö!

Det ligger inom sjukhusets område i de gamla infektionsavdelningen. Egen utgång med fin trädgård utanför. Detta skapat av gåvor och fonder.

Visst behöver döden bli mer naturlig för ingen slipper undan. Det enda vi vet är att vi föds och vi dör. Allt annat under resans gång är ju det som blir. Sen vet man ju inte hur eller när man dör förstås och det är nog tur tror jag.

#27 Min mamma hade förmånen att få dö på Bräcke

Visst är det en fin miljö där. Var där på studiebesök när jag var med i en palliativ grupp på jobbet. Vi letade idéer på hur vi skulle kunna ha det.

Tyvärr så jobbar jag ju inte längre så jag vet faktiskt inte hur det gick på mitt jobb.

Min mamma hade ett underbart rum med fönster som gick så lågt att hon kunde ligga i sängen och se ut i den vackra parken. Där fanns en bäddsoffa för anhöriga som ville ligga över.

Tillgång till taktil massage, stillsam musik och egentligen vad hon helst önskade.

Två veckor hann hon ligga där innan hon dog och personalen var verkligen proffsiga på att ta hand om oss anhöriga.

Det borde vara alla förunnat att få dö så.

Jag har som så många andra som arbetat i vården varit med om människor som dött bakom skärmar, i förråd och andra temporära lösningar men det har blivit bättre och bättre med åren tack och lov.