Varför händer det alltid där man minst vill??
Jag avskyr att drutta på näsan mitt bland folk. Särskilt när de är precis i närheten. Idag råkade det bli tre cyklande tjejer/kvinnor i närheten när ena inlinesen fastnade i den andra. Med mobilen i ena handen och böcker i den andra var det heller inte lika lätt att ta emot sig så det blev en rätt hård landning för det högra knäet.
Det blev snabbt upp till sittande för att vänta ut det onda samtidigt som de två som kom cyklande precis då frågade hur det gick. Bara fint (säger "tomaten") … 1,5 minut senare kommer en cyklist bakifrån som stannar till och frågar hur det gick medan jag sitter där och försöker låtsas som det regnar eller nåt och fundera på om jag ska fortsätta till affären eller dra hemåt igen. Får återigen säga att det gick bra inga problem. Valde sedan att dra hemåt och köpa dammsugarpåsar imorgon istället.
Visserligen är det ju väldigt bra när folk bryr sig om att fråga för ibland kan personen verkligen ha gjort illa sig, men ibland vill man helst sjunka genom jorden just då… Och vurpur händer typ aldrig på tomma gator, åtminstone inte för mig. Är det den där berömda regeln om att om det kan gå fel så gör det det?
Det är väl som smörgåsen man tappar. Smörsidan kommer alltid nedåt
Vad glad att det gick så pass bra ändå
När min labbe var unghund, och innan vi till hans stora fasa kast-
rerade honom, så blev han fullständigt rabiat vid möten med andra
hundar. Han var jättesnäll när han kom fram men så det lät egentligen
bara, men det var ändå jobbigt. Men nu går det jättebra.
Jag var ute på stan med labben. Vi bor ju på landet och han var ovan,
och det här med andra hundar tillhörde väl inte hans största intressen
precis.
Så helt plötsligt så dök det upp en herre med sin lilla hund. Och min
labbe blev ju förstås fullständigt rabiat, allt gick så fort eftersom han
kom bakom hörnet.
Så utan en chans att få stopp på labben så drar han omkull mig så
att där ligger jag raklång på backen och hunden har slitit sig.
Men det var ju som vanligt att när han äntligen kom fram så var han
jättesnäll så de båda viftade på svansen och hade jättetrevligt.
Labben sprang runt, runt och inte fick jag tag på honom utan jag stog
där och tjoade på honom för att stanna, men icke.
Herr´n med hunden skrattade så gott åt att jag hade ramlat och
tog sin hund och gick sakta iväg medans han ännu hade roligt åt
det hela.
Men det var bara det att på andra sidan gatan så var det en busshåll-
plats och där hade visst halva stan bestämt sig för att stå just denna
stund. Så det stog ungefär 30 personer och tittade och tittade och
tittade.
Så det var bara att samla ihop sig och halta därifrån. En tid därefter
undvek jag att gå förbi just den tiden.
Inte ville jag bli utpekad som "där är hon som låg på backen
för att hon inte kunde hålla i hunden":
Piiiiiinsamt !
Hehe, ojdå. En full busshållplats är inte heller så kul att visa upp sin "krypande sida" för.
Starta ny diskussion