Jag vet. Att säga "oj, du är så smal!" tror folk är behagligare att höra än "du har visst blivit lite rundare.Jag menar, visst, ifall man vet att personen vill t.ex. bli smalare så kan man väl säga att man har tappat några kilon, men annars. Så dumt!

P.S. Är några centimeter kortare än du och väger samma. Har aldrig hört att folk säger att jag har anorexi, (jag e väl inte så underviktig heller? men kommenterat däremot att jag är smal.

Gonatt på dig

blev glad att höra att du också väger ungefär så. Men läkarena säger jämt när ja kommer att ja ligger på linjen under det som dem flesta väger

De är helt enkelt så att vissa kan väga mindre utan att de är nåt fel. När jag va liten vart jag ivägskickad till sjukhuset från hälsocentralen för jag va så smal. Han ja kom till vart flyförbannad, va ju inga fel på mej. Är fortfarande smal och inga fel. Men jag håller med om att de är så trökit när folk påpekar viktet.. *suck*

Japp :/

upp

Det är så mycket kring just vikt och ätstörningar idag, och för att ta tag i det tidigt så tror jag att man ofta "dömer" för fort.

Jag tror dock inte att det är illa menat, men jag förstår att det inte kan vara kul att höra..

Håller med dig helt o tyvärr så é det nog något du får leva med om du é smal!

Är själv smal o på varje läkar besök får man samma fråga…`e det säkert att du äter som du ska???

Kan inget annat än att säga att man helt enkelt får stå ut, blir jätte pisst off när dom frågar så men vad ska man göra, bara att säga sanningen….

Stå på dig bara.. är själv 29 så jag vet…

Tyvärr något man får stå ut med om man é smal…

Vad är att vara smal egentligen? Vad är det idealiska?

Ja,tyvärr dömer folk en, fick igår en kommentar när ja satt å åt i skolan, men gud trodde inte du åt så mkt….

ja vad är smal egentligen..?jag är 169 och väger 56;5 kg.jag fr höra ofta att jag är för smal och om jag har både det ena och det andra…

#10: Säger samma sak som @nn@. Jag är 165cm lång och väger idag 57kg idag. Så med andra ord är jag smal enligt folk.

I teorin borde jag väl väga mer än vad jag gör. Visst 41 är lite.

Men äter man som man ska så kan man inte göra mer.

Kände en tjej som hade otrolig ämnesomsättning. Hon fick inte träna för att hennes kropp tog upp så mycket att det var farligt för henne. Hon åt som en häst, rent ut sagt. Men gick inte upp ett gram. Gick inte och vinna över henne i att äta mest mat. Hon vann granterat varje gång.

aa, ja vet för vissa kan äta hur mkt som helst utan att gå upp nånting….

Jag är 166 cm och mellan 20-35 år ca.så vägde jag 57-58 kg.

Idag är jag 45 och väger runt 62 kg. Har alltid ätit mycket mat. Jag tycker att min kropp har ändrat sig efter 40. Inte bara vikten utan att det är lite mer omfördelat. Som mest har jag vägt 68 men jag har ändå kännt mig ganska smal.

a för fast man äter  mycket så syns det inte.

Tycker inte att man ska gå runt och fråga sådana saker :/
Skolsköterskan frågade kanske inte om jag hade anorexia men om jag och mina kompisar jämförde mycket hur mkt vi väger osv. Jag är 171 lång och väger ca 41 kg.

nej jag tycker inte heller man ska springa runt och fråga.det kan ju va kränkande för endel…

#15 Edit: 51 kg ska det vara!

 Ja ursch vad det ör jobbigt att få kommentarer för sin kropp.

Jag vet hur irriterande det är! Jag är 178 och väger kring 53 kg, alla och då menar jag verkligen alla är på en om att man ska äta mer, du är ju bara skinn och ben blablabla. Jag äter hur mycket som hellst och jag kan knappast påstå att det är nyttiga grejer jag äter xD
Jag blir så sur, man är väl byggd som man är byggd helt enkelt, hade jag varit överviktig hade nog ingen kommenterat det och sagt till mig att äta mindre för att jag är så tjock. Men de underviktiga kan de minsann hacka på,.. .

Är 179 o ligger runt 53-55kg.

Skojja bara, 173 é ja ju….så fel det kan bli…

#10 - Bra fråga!
Jag är 15 år, 157 cm och väger 48 kg och har aldrig fått höra att jag är smal/ tjock, är helt lagom i mina egna ögon och vill alltså varken gå ner i vikt eller upp.

Som ung var jag smal. Ja ända upp till ca 35-40år vägde jag bara 48 till mina 163. Slapp höra att jag hade anorexia. Det var ju så fantastiskt att jag var så smal med en såpass kraftig mamma. Stackars alla andra. Pyttsan. Själv led jag över att vara så pass mager. Åt mycket , och bra kost. . Försökte att ha så mycket gräddprodukter jag kunde. Det var omöjligt att hitta snygga fina kvinnliga kläder.  Mamma sa, vänta bara det kommer. Du behöver inte klaga.  Och ja vid 40 blev jag i mina  egna ögon lagom. Då först blev jag tillfreds med min vikt, mitt utseende.Är inte smal och inte tjock. Nu är jag 50  är fortfarande nöjd Huvudsaken är att man själv trivs och mår bra. Jag är lagom, i mina egna ögon. Ser yngre ut enligt andra. Men igentligen bryr jag mig inte. Jag trivs med mig själv, och ålder och vikt har ju ingen betydelse.

Tantkläder ville jag inte ha och vill fortfarande inte. Men nu kan jag hitta byxor, kjolar, som är fina. Då var det omöjligt. Ville inte ha barnkläder. Men nu tror jag det är annorlunda som tur är. Huvudsaken är att man mår väl. Trivs med sin kropp. Äter ordentligt. Och med det menar jag det kroppen behöver för att må väl och hålla sig så frisk det går.

Jag tycker inte Du ska bry Dig om vad andra säger. Ät vad du själv mår bra av. Du verkar ha en sund syn på maten. Och kroppen verkar må bra och du verkar må bra.  Då är allt bra. Då utstrålar du självförtroende o karisma.

Är detnågon som klagar på DIN vikt, får DU väl ha synpunkter tillbaka på den personens. Men det kanske inte är lika populärt. Så nej, låt det rinna av Dig

<är lika lång å väger lika mycket som Tesan.

Får också väldigt ofta höra när jag äter, "men du måste ju äta mer, de behöver ju du.", jag äter lika mycket som en "vanlig" person ska äta, och äter oftast 4mål om dagen, men jag kan verkligen inte gå upp i vikt det är omöjligt, spelar ingen roll hur mycket jag äter eller hur mycket onyttigt jag äter.

Som lång och smal har man börjat bli otroligt trött på att ALLA ska påpeka hur smal man är, hela tiden. Tydligen är det mer accepterat att klaga på hur smal en person är än att påpeka att någon är tjock…

#26 Ja, det gäller att inte sticka ut åt ena eller andra hållet för då får man höra kommentarer på hur det SKA vara

A usch, är också underviktig, 159 cm, 38 kg. Får också kommenatrer vad smal du är och du har väl typ anorexia?? Fast jag blir jätteglad om nån säger, nu ser det ut som att du har ätit upp dig! Fast jag kan inte gå upp! Jag äter så mycket jag kan, att jag till och med mår illa när jag till exempel bara ätit 6 köttbullar! Ibland blir jag mätt på nästan ingenting! MEn det är så jobbigt, man ska inte vara för smal och inte heller för tjock! Alla människor är ju olika! Man behöver inte vara sjuklig bara för att man är smal!

_Har inte läst hela tråden.
_
När folk säger så brukar de oftast handla om avundsjuka.
När jag var mindre var jag otroligt smal. Fick kommentarer varje dag, folk ringde hem till min mamma och sa att de trodde att jag svalt mig själv, sjuksköterskan kontaktade mig själv och rådde mig att prata med någon.
Sanningen var den att jag ALDRIG någonsin tänkt på min vikt. Gjorde ingenting för att gå upp i vikt och inget för att gå ner.
I slutet av åttonde klass började jag gå upp i vikt och nu är jag t.om. lite rund, men bara nästan :)

Stå på dig!

Jag vet precis hur det är.
Ända sedan tonåren och tills jag kom över 50 så har jag vägt
45-47 kg med en längd på 167cm.

Och jag blev så jätteledsen av alla kommentarer. Utan att
överdriva så kunde jag ibland få höra det flera gånger i veckan.

Jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att kommentera
vikten på en annan människa, det är ju lika illa som att kommen-
tera näsan, tänderna eller vad som helst.

De som är överviktiga tar man mera hänsyn till men om man
är lite smal så verkar det inte finnas några regler eller gränser,
det är bara att säga vad som helst tycks vissa tro.

Jag kunde äta vad som helst utan att gå upp 1 hg. Blev jag
allra minsta stressad så gick jag ner.

Men något som fick mig att gå upp några kg var en proteindryck
som finns i Hälsokostaffärerna. Det är något pulver som man
späder ut med mjölk eller vatten, jag brukade ta grädde.
Men visst blir man trött på det, till slut så är det så att det nästan
åker ut genom öronen. Finns i vanilj- och chokladsmak.

Men jag lovar dig att förr eller senare så kommer det. När jag
blev runt 55 år så gick jag på ett år upp 15 kg utan att jag åt
mera. 

 Var rädd om dig !

Är det inte hemskt vad missnöjda vi är med oss själva, oftast? Sällan man hör någon säga och verkligen mena det "jag är nöjd med hur jag ser ut".

Jag är själv kraftigt överviktig och när jag hör en ung, vacker tjej som har den perfekta kroppen (i mina ögon) vara olycklig med hur hon ser ut, så får det mig att fundera. Jag som är tjock skulle göra allt (nästan) för att få ha en så frisk och vacker kropp som den där smala tjejen har. Men tyvärr har jag låg ämnesomsättning och går upp i vikt av nästan ingenting.

Personligen tycker jag att man ska börja uppskatta lite mer det man själv har, för det finns alltid någon där ute som suktar efter just det DU har. Börja se fördelarna med det du har istället för att se ned på det.

Det har jag också fått höra sedan jag var liten.."ät barn, ät för guds skull, du behöver B-vitamin.bla bla bla". Mamma är visserligen inte smal, men pappa var det. Vissa kan bara inte gå upp i vikt på önskemål, snabb matsmältning heter det och det är naturligt. Nu är jag några kilon under normalvikten och där vill jag stanna också.

Som smal ( i andras ögon f ö r  smal) så lider man egentligen
inte själv av det.
Men vad som är jobbigt är alla dessa,ibland spydiga, kommen-
tarerna. Att det inte finns någon respekt för en som person
utan att det kan sägas precis som vad som helst. Det är det som
man kan uppleva som så jobbigt.

Jag är kraftig, vilket jag inte alltid varit. Så jag kan lätt säga till en vän oooh, vad smal du är! Men jag säger det med avundsjuka i rösten. Tror inte dom tar illa upp, men nu kanske man ska tänka efter lite.

#34 Det var fint skrivet Hera !

Vad som också är jobbigt är när "normalviktiga" (vad det nu
egentligen är kommenterar.
Ska man äta mat så trugas det, "ät upp nu, du behöver så väl"
o s v. Maten fastnar i halsen, det är inget gott längre.

Bland det värsta jag fått höra är: Jaha, här kommer Anette och
skramlar ha ha.

Vi hade varit på en liten fest på jobbet och mamma till det ena
av arbetskamraterna var med.
Det första jag fick höra dagen efter var; Mamma sade att hon
har aldrig sett någon som så  mager.
Det gjorde så ont, så ont. Och som jag skrivit, det känns som
om det inte finns någon respekt, det finns ingra gränser.

Eller". Flicka lilla, du har ju ingen kropp".

" Äter du, jag trodde att du levde på vatten med tanke på
hur du ser ut.".
Jag var då 167 cm och vägde 48 kg (till min stora förtvivlan).

Och just ordet mager, det är lika ledsamt att höra som den
som har lite övervikt och får höra att man är "fet".

Så det är sådana här som gör en så oerhört ledsen.

Nu har jag ju gått upp 16 kg men aldrig, aldrig, aldrig att
jag kommer att kommentera den som väger under "normal-
värdet". Jag kan fortfarande känna "kniven" vid kommentarer
som gör att tårarna trillar.