Ska kanske också tillägga att jag är nykterist, röker inte, snusar inte och dricker inte kaffe. Trots detta mår inte min kropp särskilt bra.

Antagligen så har du näringsbrist och därför mår din kropp inte bra. Det är klar du blir sötsugen när du inte ger din kropp någon energi som den kan använda.

Du lagar väl mat åt din son? Gör lite mer så att det räcker åt dig med då. Ett tips är att göra proteindrinkar, vatten eller mjölk och proteinpulver och ev lite kokosfett, skaka, klart! Eller kör med allèvo, nutrilett eller dyligt, då får du iallafall i dig näring och energi och det tar ingen tid.

Eller prova LCHF. Där äter man bara nän man är hungrig, vilket för många är typ två gånger om dan.

Jag tycker du har fått väldigt bra tips här.

Du skriver att du "lider" verkligen av att behöva banta eller ändra dina kostvanor och att det är underligt.

Jag skulle vilja påstå att det är inte underligt alls.

Att ändra sina kostvanor är ett stort steg. En väldigt stor och förhoppningsvis hållbar förändring i livet. Det är fruktansvärt svårt att bryta mönster. Det är självklart att det är jobbigt.

Lika jobbigt som det är att sluta röka för någon som är beroende eller att sluta med alkohol. Man drabbas av abstinens och mår allmänt dåligt.

Jag tror helt enkelt att du måste ställa in dig på att "Det här kommer bli jobbigt men jag kommer att klara det" Märker man efter några veckor att man faktiskt överlever så kan bara det peppa en till att fortsätta.

Du har en konstig inställning till mat och behöver göra stora förändringar. Så mitt tips till dig är att du faktiskt måste inse att det inte kommer att bli lätt , utan snarare svårt en period. Är du mer förberedd på detta så tror jag att det automatiskt kommer att gå lättare.

Tack för tipsen!

#2 Det största problemet är nog att laga maten (ja, jag lagar åt min son och ja då lagar jag mat åt mig själv också. Vore konstigt annars.  )

# 4 Att laga mat för mig är ungefär som att tvinga en person som avskyr att arbeta till ex som bilmekaniker till att just jobba hela sitt liv som bilmekaniker. Det tar emot! Försök tvinga er själva till något ni verkligen avskyr att göra och tvinga er då till detta dagligen. Sådant kan få en att gå in i väggen och bli verkligen förtvivlad.  Jag vill helt enkelt hitta en väg ur detta där jag inte behöver lida varken fysiskt eller psykiskt, för mycket. Jag har hållit ut med viktväktarna, GI, LCHF osv osv under längre perioder men aldrig mått psykiskt bra alls då pga jag tvingas till saker (som att laga mat) som jag inte alls trivs med. Med andra ord spelar dieten ingen roll. Jag hade nog inte haft några problem alls, nästan i varje fall, att följa dieten om bara någon annan fixade maten. men tyvärr fungerar det inte riktigt så.

Att det blir jobbigt är jag medveten om. Har haft det jobbigt med detta problem de senaste 15 åren. Att inse att det inte blir lätt har jag nog också gjort med tanke på att jag fortfarande inte lyckats.

Detta låter ju som en psykologiskt problem mer än nåt annat. Om du inte klarar av att laga mat så finns ju bara alternativet att låta bli. Ät hämtmat varje dag. Inte så nyttigt, och du lär nog inte gå ner i vikt. Men livet är inte alltid enkelt, man får välja helt enkelt. Antingen lagar man sin egen mat och kan då styra över vad man äter, eller så äter man färdigmat och så får man leva med konsekvenserna av det.

Lycka till!

#6 Färdigmat är något jag äter lite eller sällan. Kan inte minnas när jag sist köpte en Findus portionsfördelade maträtter. Och jag har rätt att inte tycka om matlagning utan att bli nedtryckt på det där sättet. Tror inte att du tycker om att göra precis allt som finns där ute.

Är det psykologiskt när du tvingas göra något du avskyr göra? Jag gillar helt enkelt inte att laga mat, svårare än så är det inte.

Det kanske ligger någonting i att problemet snarare är psykiskt.

Du har ju uppenbarligen problem med din mathållning. Kanske  skulle du bli hjälp av KBT (kognitiv beteende terapi) för att få bukt med detta.

Bara ett förslag

Det var inte min mening att trycka ner dig, jag ber om ursäkt om du uppfattat det så.

Men så som du uttrycker din vånda över matlagning, om att "tvingas" att lag mat, inte vilja "lida" etc. får det att framstå som att du tycker att detta med matlagning är ett jätteproblem som du kämpar med dagligen. Därför kan man anta att det är psykologiskt. Observera skillnaden på psykologisk och psykisk.

Och ja, om jag avskyr att göra något, och det inte beror på att jag lider fysiskt va det, då är det ju psykologiskt, eller hur?

Det finns en massa saker som många människor inte tycker om att göra - matlagning, städning, betala räkningar etc. Men det är ju en del av vuxenlivet och de flesta av oss får lov att bita i det sura äpplet och gör adet vi ska, även om vi avskyr det.

Vad är ditt problem med att laga mat, mer exakt? Okej, du tycker att det är tråkigt, jag fattar det, men so what? Det tar 20 min/dag, vad är det stora problemet? Liknelsen med bilmekanikern blir ju lite missvisande om du i nästa stund skriver att det egentligen bara handlar om att du "inte tycker om att laga mat". Att "tvingas" laga mat någon halvtimma/dag är ju knappast detsamma som att tvingas jobba med något man hatar, 8 tim dag, eller hur?

Jag vill inte vara nedtryckade och jag hjälper dig gärna, om jag kan, men du får nog precisera problemet lite först.

#8 Ska kolla upp vad det där innebär.

Matlagning är ju egentligen inte det enda. För mig innebär hushållssysslor dvs matlagning, diskning, städning osv osv som slöseri med min tid. (jag utför dem dock utan att gnälla. Min son är mätt, går i rena kläder och har det rent omkring sig) 

Det finns saker jag vill få gjorda i mitt liv men det blir aldrig av pga allt hushållsarbete som måste göras först för att inte bo i en soptipp. Sen när det är dags att försöka göra det man tycker om så är man för trött. Jag vill inte ligga på min "dödsbädd" och se att det enda jag åstadkommit är att hålla rent i huset. Just nu känns det så. Jag ser på min mamma och mormor och undrar hur nöjda de är med sina liv när de inte gjort något annat än att just ta hand om hushåll, bilda familj och vårda om andra. Inget fel på det, men för mig är livet så mycket mer! Jag vill känna att jag har åstadkommit något innan jag går vidare. Jag menar inte att bli känd, ha mycket pengar osv. Jag vill bara vara lycklig, få dagen att gå runt utan känna ångest för dittan och dattan. Vill bara ha ett harmoniskt liv … men istället har jag stress, ont i magen och onaturligt mycket ansvar. Jag har än till denna dag inte stött på någon öga mot öga (som inte tillhör min familj) som har lika mycket plikter, krav på sig själv osv som jag har. I varje fall de jag har talat med undrar ofta hur jag orkar med.

Nu kommer någon antagligen tänka att det handlar om att prioritera. Visst, men om jag prioriterar mina intressen och behov framför hushållsgrejerna så lär det inte vara särskilt hemtrevligt här länge till.

Hm … det här gick visst lite utanför matbiten. Aja …

#9 Det är lugnt! Jag skrev inlägg nr 10 innan jag såg ditt. Det kanske svarar på din fråga. Ang bilmekanikern så tycker jag det handlar om samma sak. Tycker man inte om att laga bilar så trivs man nog lika lite med det som att laga mat.

#10 Varför har du så mycket krav och plikter på dig själv? Du skriver om din familj att kvinnorna skaffat familj, tar hand  om hushåll och vårda om andra. Jobbar ni inte?

Du skriver vidare att du har onaturligt mycket ansvar. Är det du själv som tycker det eller kan ni rent av inte dela upp hushållssysslorna? Din son kanske kan hjälpa till med vissa saker.

Alla människor har ju oftast ett hem att sköta och det fungerar utan ångest och stress för det mesta så felet måste ligga någon annan stans.

Jag tror också som #12, det är något annat än matlagningen som felar. Men kanske är det matlagninen som av någon anledning råkat bli "boven i dramat".

Många ensamstående mammor anser sig ha en massa tråkiga hushållsysslor som tar tid från annat som man hellre velat göra, men de klarar det och tänker nog inte så mycket mer över det. I ditt fall tycks det bidra till en massa tress och ångest och det är inte bra.

Frågan är bara VAD det egentligen beror på…

#10 Jodå. Vi jobbar PLUS allt hushållande. Kan kortfattat berätta om min familj. Jag kommer från en familj där man blir satt på pedistal (bildligt talat) om du är duktig, sliter ut dig och prioriterar andras välmående framför ditt egna. Om du däremot är lat (lat innebär här att ditt hem är lite stökigt, inte är perfekt på alla möjliga sätt osv) så blir du nedvärderad och det ordentligt. Min familj kan i en och samma mening prisa dig högt samtidigt som de trycker ned dig till botten. Du ska inte tro att du är något bara för att du har läkarexamen, är doktorand eller liknande, liksom. Minns hur min morfar prisade min brors utbildning framför min utbildning FRAMFÖR mig. Bara för att min brors utbilding var längre!!! Att våra utbildningar sedan hade liknande inriktningar spelade ingen roll.  Att jag dessutom var den som slutförde min utbildning med höga betyg spelar ingen roll.

Min sambo och jag delar på sysslorna här hemma. Vi har inga problem med det mellan oss. Jobbar han långa dagar tar jag hand om hemmet och tvärtom.

#13 Måste nog få ut mina agression på något så då blir det nog maten hehe.  Men det stämmer nog det du skriver. Jag vet hur jag vill leva mitt liv men kan inte. Lär komma dit en dag, men vägen dit känns oändlig.

Jadu, du får bli den förste att bryta familjens mönster

Ni delar ju uppenbart på hemarbete så du får jobba med dina stora krav på dig själv.

Vem vet, de kanske älskar dig lika mycket oavsett utbildning, rent hem med mera, och om inte så är det inte dina bekymmer. Men det är lättare sagt än gjort.

#16 Jag försöker.