Hela mitt liv är bara upp och ner!
Är inne i en otroligt stressfylld period i mitt liv just nu. Är lyckligt förlovad och jag och min fästman planerar att gifta oss i Oktober om bara hindersprövningen kommer i tid- det är bra stress på sätt och vis för jag är glad för att vara på väg att bli gift!
Jag har fulltidsjobb sen november förra året. Och det är där hela mitt liv nu bara blir upp och ner. Har hela tiden sen jag blev fast jobbat 8-16 mån-tors och 7.30-15 fredag och det passar mig alldeles perfekt för då hinner jag ändå med det mesta man behöver hinna med i form av hushållsarbete, socialt umgänge och avslappning. Nu ska det bli ett nytt team på jobbet som jobbar 10-18 mån-tors och 9.30-17 fredag, och jag har inte anmält mig som frivillig till det då jag absolut inte kan arbeta under de tiderna under några omständigheter! Men nu har jag blivit varslad om arbetstidsförändring till just de tiderna och hur mycket jag än sagt åt både min chef, och min chef's chef så har jag mer eller mindre under obeväpnat pistolhot tvingats skriva på varslet och från och med den 5 oktober så ska jag jobba de tider jag absolut inte kan eftersom jag har ett liv utanför jobbet och den absolut längsta resvägen på hela företaget. Jag vet bara inte hur jag ska hinna med NÅGOT de dagar jag arbetar. Och för var dag som går nu så mår jag bara sämre och sämre och börjar känna mig mentalt utbränd pga vetskapen att mina tider ändras snart. Jag ämnar kontakta min fackförening då jag känner mig både kränkt, hotad, förnedrad och icke respekterad av mina chefer för vad de gjort mot mig- de hade ju kunnat varsla vem som helst om ändrade tider! Och jag är för den delen inte ens den senast fastanställda!
Just nu känner jag bara att jag inte vet vad jag ska göra. Vill inte säga upp mig för jag trivs så bra med mitt jobb i övrigt, och har världens bästa kollegor. Men för stunden känner jag verkligen att jag bara är millimetrar från att gå i väggen helt. Är mentalt utmattad och överstressad. Hur mycket som helst på jobbet nu också då vi är för få och har för mycket att göra, men det kan man leva med. Det är mina kommande ändrade arbetstider som verkligen dränerar mig. Idag har jag gått omkring på jobbet som ett tomt skal, min blick har varit mörk och tom och har inte pratat speciellt mycket med någon. Alla på jobbet är helt chockade över att jag blir tvingad till något jag inte kan och de kan tack och lov förstå varför jag är så nere. Men jag orkar inte mer snart. Inte långt ifrån att jag bara ringer till läkare och ser till att bli sjukskriven ett tag INNAN jag går in i väggen helt.
Långt inlägg, sorry. Men är bara tvungen att få allt ur mig…
Jennie
Det är en väldigt tråkig situation du hamnat i och visst ska du ta ett snack med facket men har jag inte fel så har arbetsgivaren rätt att ändra arbetstider och scheman.
Det man kan tycka är att de borde vara lite mer lyhörda för sin personals önskemål för risken är ju att de förlorar dig.
Själv har jag arbetat i vården många år med ändringar i scheman hela tiden så jag vet hur frustrerande det kan vara att alltid få ställa om sitt privatliv. Två helger av fem, var tredje helg med delade turer, varannan helg. Vareviga storhelg känns det som.
Att bli sjukskriven är ju egentligen inget alternativ och då ska man faktiskt vara sjuk, inte kanske på väg att bli det och sedan kan man ju inte sjukskriva sig själv mer än fem arbetsdagar sedan är det en läkare som bedömer ditt tillstånd.
Känner du en sådan stor press på dig så hade jag absolut sagt upp mig. Visserligen ett stort beslut men hälsan är viktig. Säger man upp sig själv så är det 45 dagars karens på A-kassan sedan är du som vilken arbetssökande som helst.
Du får försöka tänka på allt positivt du har framför dig med bröllop och allt. Ibland får man kanske peppa sig själv till "att gilla läget" som man säger.
I vilket fall som helst så ska du höra om facket kan hjälpa dig i första hand innan du gör något annat.
Hoppas att allt löser sig.
/Maria
Det är just de som är grejjen. Visst, de har rätt att ändra scheman och sånt. MEN inte hur som helst. Och i mitt fall har de verkligen inte vart lyhörda alls. Jag sa ändå till båda cheferna att jag KAN INTE arbeta dom tiderna, och det är BARA jag som blivit varslad om det fast de flesta av mina kollegor skulle kunna de tiderna men bara inte vill. Det är en himla skillnad på att inte KUNNA än att inte vilja. Hade jag kunnat komma hem på få minuter ifrån jobbet hade de inte ens behövt varslat mig, då hade jag anmält mig frivilligt eftersom jag tycker det är skönt på jobbet efter 16- har jobbat 10-18 tidigare på måndagar innan jag blev fastanställd, och då gick det bra, för det var bara EN dag i veckan då, och att kunna sova lite längre på morgonen är också skönt. Men tiderna passar bara inte in i mitt liv varje dag. Jag kan verkligen inte göra allt på lördag eller söndag! Resvägen gör att jag verkligen knappt hinner duscha efter jobbet, för trots att jag kan sova längre sen än nu så kan jag ändå inte vara uppe halva natten. Jag har en timmas resväg till jobbet som det är nu, men när jag och min blivande man flyttar ihop på riktigt (sover mest hos honom nu för han bor närmare mitt jobb än jag gör) så kommer jag få ungefär 2 timmars restid enkel resa, vilket innebär att jag kommer hem runt 8 på kvällen och måste åka hemifrån 8 på morgonen. Och det mesta av tiden däremellan är ju natt så då måste man ju sova.
Flummigt meddelande kanske, men jag kan verkligen inte ens tänka klart just nu. Sover knappt längre, har ingen aptit direkt och hela kroppen är verkligen bara stel som en pinne av all stress
Jennie
Två timmars resväg för enkel resa blir fyra timmars resa om dagen. Blir det verkligen så, bör du berätta det för cheferna. De kanske misstänker att du överdriver, så du bör visa upp tidtabeller och framföra uppgifterna på ett sakligt sätt.
Tyvärr så håller det inte att säga att man inte hinner med sitt sociala liv. För enl. arbetsgivare så ska det inte inkräkta på arbetet.
Låter kanske hårt men så är det.
Två timmars enkel bilväg är väldigt mycket att ha. Inte så att jag tror att dina chefer tar nån hänsyn men kanske att du ska tänka över om detta är det rätta för dig.
Om du ska resa fyra timmar per dag för att ta dig till jobbet så är ju det 50% till.
Bara det gör ju att du inte orkar med nåt utöver jobbet.
Sen att säga upp sig själv för att arbetstiderna inte passar är inget bra alternativ. Nästa gång kan det va nåt annat som inte passar men ändå kanske man måste försöka ändå.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Mina chefer vet gott och väl om att jag har enormt långa restider jämfört med ALLA mina kollegor. Och dessutom har jag inte bil så jag är beroende av att transporterna är något sånär synkade med arbetstiderna, viket de är med mina nuvarande tider då jag arbetar vanliga kontorstider, men INTE är med mina kommande tider som är utanför kontorstider och i största allmänhet riktigt udda eftersom de varkens passar in med morgonskift eller kvällsskift resenärer.
Förhoppningsvis är mina nya tider bara tillfälliga för vi MÅSTE verkligen ha FLER anställda på mitt arbete, och då ryker de nyanstälda in i 10-18 gruppen och jag har då blivit lovad att få tillbaka nuvarande tider om 10-18 verkligen inte går för mig, och min närmaste chef vet om problemet både med min resväg och saknaden av fler fast anställda, det är ledningen på företaget som ställer till det för att de bara inte fattar att timvikarier som inte kommer regelbundet och nya hela tiden är mer besvär än nytta för oss, när jag fortfarande var vikarie så var vi ett fast gäng med vikarier och det kom sällan nya och vi som var vi kom regelbundet, nu kommer det nya precis varje vecka som ska läras upp och allt är bara totalt kaos. Vi har konstant övertid för de som kan, orkar och vill. Inte många som ids ta övertid nu dock, det har bara varit för mycket det sista, folk har tröttnat helt enkelt.
Jennie
Starta ny diskussion