För det första. Pillrena kan ni skippa direkt, det är inga mirakelmedel som gör att man går ner i vikt av sig själv.

Jag hade gjort så att jag hade lagt upp en plan med ett slutmål, men också några delmål på vägen. Jag hade belönat mig själv/straffat mig själv när jag gjort bra/dåligt ifrån mig. Det handlar mycket om självdiciplin. Man kanske tänker att man köper ett par nya snygga jeans om man känner att man fullföljt ett av sina mål/delmål. Eller att man straffar sig med att inte få se någon tv under någon dag eller så? Men, då det är en själv som bestämmer så blir det lätt så att man tänker "äsch, jag ids inte nu.." eller "jag hoppar över promenaden, och tar igen det sen..". Och då kommer man i en ond cirkel, och det blir otroligt svårt att ta sig ur den.

Där kommer du som sambo in i bilden. Du får hjälpa så gott det går, följa med på promenader osv. Peppa honom, visa uppskattning. Kommentera (inte för ofta) att han ser slankare/mindre ut etc. Små ord kan betyda mycket!

Att börja på gym är en jättebra idé, men variera träningen med promenader, jogging ute också. Finns det ingen kompis som kan följa med honom? Någon som också är inne på att träna? Kanske gör det honom lite tävlingsinriktad och vill bli bättre?

Kosten, den måste ju ni båda lägga om för att det ska fungera. Det är lättare för din sambo att hålla sig undan från fel mat då. Så det handlar mycket om samarbete :) Visst kan ni unna er saker då och då i måttliga mängder, men det bör man också vara försiktig med.

Ett alternativ kanske skulle vara att ni åker på ett "hälsohem", nu vet jag inte riktigt hur det fungerar där, men man kanske kan kolla upp det? Det kan ni kanske båda åka på, unna lite tid för varandra samtidigt som ni lägger om era kost och motionsvanor? :)

När det gäller hans panikångest så kan jag rekomendera en bok, den har min mamma skrivit. Hon tog sig upp utan antidepressiva medel eller liknande. Boken heter "Jag ska, jag kan, jag vill" - Författare MC Rocenberg, vet inte om den finns på biblioteken, annars kanske jag kan skicka ett exemplar..?

Det kanske finns fler som har bätre förslag, men detta var det jag kom på nu iaf :) Hälsa honom lycka till!

Jag tipsar om kolhydrater iFokus! Be sambon att läsa där.

Håller med mycke i det #1 skriver. Jag är överviktig och har snart passerar jag -30 kg. Du som sambo kan hjälpa mycke för ni båda måste ge er in i det tillsammans. Du måste vara beredd på att ändra matvanor och finnas där och stötta han. Jag skulle rekommendera han att kontakta en läkare. Få en remiss till en dietist, kanske kan lägga upp en plan med läkaren. Då blir det lättare att inte falla tillbaka. Lycka till!

Håller helt med #1.

Det är svårt, jag vet (är själv överviktigt) men det gäller att bara ge sig tusan på det! Och har man någon som hjälper en (du som sambo) så går det faktiskt lite lättare.

Ett tips är att alltid ha med sig en vattenflaska. När man blir sugen på något man egentligen inte behöver så kan man ta några klunkar vatten i stället så går suget snart över. Och vatten är bra överlag :)

#2 Har ni motivationsprogram på den sidan också?

Problemet är att det jag gör ofta inte hjälper. Dels för att jag jobbar mycket kvällar och helger och alltså inte är hemma när han är det. Och dels för att han vinner över mig, mina förslag räcker inte, och tvingar jag honom sätter han sig ofta på tvären. Försöker jag motivera så ser han det som att jag sätter press på honom och då är det också fel… Så är det inte alltid, men ofta nog för att jag ska ge upp och be er om råd, annars hade det ju reda funkat, eller hur? Vi har försökt i 5 år och hela tiden vetat hur vi ska gå till väga.

Och ni tror väl inte på allvar att jag försöker lägga om hans kost men inte min egen? Det bara funkar inte. Jag kan inte tvinga honom att äta saker han inte vill äta.

Kolhydraterna har vi tittat på, och det stämmer i mångt och mycket, vi tillämpar sunt förnuft även där, men någon total kostomläggning har som sagt inte fungerat.

Det är inte det att han inte vill, han blir bara så uppgiven - bara av att tänka på problemet.

Stressad och pressad och uppgiven och hatar sig själv. Han har flera gånger sett på självmord som en lättare lösning, men har för stort samvete för att ta livet av sig och lämna alla han älskar, då han själv är "offer" efter en familjemedlems död, och vet vad man går igenom när man förlorar någon på det viset.

Läkare och dietist har varit inblandade, men de kan ju inte säga annat än det ni säger och det jag vet. Han har ett aktivitetsschema, men det har hittills stått tomt. Inte av brist på aktivitet, utan av brist på att fylla i det och aktiveras regelbundet.

Men detta var bara svar på det ni skrev. Dagens situation är lite förändrad:

Han VILL, och tror att han KAN, och han PLANERAR. Han jobbar på sina delmål, har beslutat sig för att äta bättre, och ser framför sig att det faktiskt kommer att fungera. 

Just nu tänker han så. Idag.

Vilket är jättebra! Bara det funkar. Men jag tror på honom, tusen nederlag är ingen anledning att inte tro på det ettusenförsta försöket!

Han funderar dock på pulverdiet - INTE som mirakelmedel, jag vet att risken är stor att han går upp igen, men det är meningen att det ska fungera som ett stopp för den negativa cirkeln, och att han INTE ska återgå till sin dåliga kosthållning igen efteråt, utan som en fräsch nystart.

För han måste ta ett stort steg för att komma över tröskeln.

Och de där pillrena förresten, vad var det för dum kommentar om att jag skulle tro att man kunde gå ner "av sig själv" av dem? De var ju givetvis menade som komplement till hård träning och rätt kost - för att få en typ av kickstart, eller som motivation (placebo). 

Det jag vill ha hjälp med är inte hur han ska gå till väga, mitt problem är hur jag ska kunna motivera honom, få honom att vilja. Ibland när han inte vill så är allt jag säger tjat, press, skäll, nedvärderande, o.s.v. och jag känner verkligen att jag har tänkt över hur jag låter och jag tycker inte ens att de låter som om jag klandrar honom! Nu när han kanske har tänkt om lite, kanske på riktigt den här gången, vi får se, så kanske det inte blir såhär igen, men det är iallfall ett exempel på varför jag ger upp. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta skulden för att jag inte får honom att göra rätt samtidigt som jag får ta skit när jag försöker motivera honom.

Jag hade velat se ett schema över vad han ska äta och när - gärna tiderna inställda på mobilen som en mat- och sovklocka. För annars så får "vad jag är sugen på" råda, och han äter väldit oregelbundet.

Idag t.ex.:

Frukost: ingen

Nästa måltid: Våffla på Liseberg med jobbet ca kl. 16

Nästa måltid: Två vita baguetter med kebabsallad och en cola zero, på kvällen.

Mina "ta en frukt"-uppmaningar hjälper väldigt väldigt sällan.

Jag hade velat se mat var fjärde timme, frukt och vattenglas emellan. Ingen läsk (på vardagar iaf), vitt bröd som "treat" på helgen, frukt eller/och grönsaker till varje middag, sötsaker på helgen eller vid speciella tillfällen… Gärna kokta grönsaker, typ blomkål, ärter, morötter, broccoli, spenat m.m. Nu äter han enbart salladsgrönsaker, ett par gånger i veckan: i tacos och till någon middag.

Men som sagt. Hoppas att det hjälper att han har bestämt sig denna gången.  

Apropå gymkompis så är det det sista han vill. Han vill hellre vara med sig själv och ta det lugnt och metodiskt, koncentrera sig… Han stör sig alldeles för mycket på sina kompisar redan under normala omständigheter, de som erbjudit sig att träna med honom alltså. De är tävlingsinriktade, sociala, och vill gärna vara väldigt macho, besserwissrar dessutom (i det att allt de själva gör är rätt och alltså borde min sambo göra likadant, de har svårt att förstå att folk är olika). Min sambo är inget av det, och orkar inte med deras inställning till träningen, ännu mindre deras tjat.

Han hade gärna haft med mig, men då jobbet kommer i vägen blir det svårt att komma iväg regelbundet. Eller nej, kanske inte ändå. Men okej, det är svårt att matcha mina jobbtider med hans känsla för när han ids gå och träna. Iallafall hittills. Men det kanske blir bättre.

Det kan vara jobbbigt att gå till ett gym där alla vältränade går omkring…Varför inte börja lite försiktigt med korta promenader köp en motionscykel och cykla framför tv:n en halvtimme..

Jag kan rekommendera  netdoktor.se där kan  man lägga in den mat man äter varje dag och då ser man exakt vilken obalans man har och kan sen ställa frågor om sånt man undrar över…

lycka till

Promenader har funkat, men det är svårare när det är kallt. Det är meningen att han ska både promenera och gå på gym - gym har han inga problem med, han har gymmat förr och störs inte av vältränade ;)

Motionscykel hade varit väldigt bra, men ekonomin är desto sämre… En prioritet att spara till är det dock!

Netdoktor har han faktiskt inte testat (han var med i Viktklubb eller vad det heter ett tag, men hans stegräknare gick sönder och han tröttnade på hela grejen), ska tipsa honom om det! 

Tack :)

Vill bara tillägga att det absolut inte var något negativt i mitt inlägg (#1).

Det jag menade med pillrena var att det faktiskt finns dom som tror att piller funkar, utan att behöva göra någonting annat.

Och angående att förändra kosthållningen, där finns det också sambos/familjer som äter olika, den ena vill äta nyttigt och den andra inte. Det var alltså inget negativt just mot er.

Har man inte råd med cykel kan man alltid step upa framför tV:n det kan man göra på något som är lagom högt…gäller bara att få upp pulsen…Annars bränner sex bra med fett..*L*

#9 jag tror inte att jag tog åt mig så värst, är bara så van vid att bli motarbetad i allt… har levt med omvärldens press på både honom och mig nu, och alla har sina olika tjat om att just deras metod ska funka, och varför gör han inget åt det, och hur kan jag låta honom… o.s.v.

tack allihopa för tipsen :)

SÄG ATT HAN kommer dö av sin övervikt till slut…
Finns inga genvägar träning äta nyttigt lägga om kosten sömnen livet.

#12 Det är det dummaste man kan göra. Det kan få helt motsatt effekt, man slutar bry sig, "det är redan försent" osv..!

Hejsan alla !

Ja , hur får man igång motivationen ?
Jag vill så gärna gå ner i vikt men inte vill det som jag vill / gör…

// Mist

Hejsan!

Har själv varit överviktig hela livet, fram till nu. Jag känner mig mkt gladare, piggare och smidigare.

Det finns inga genvägar… Karaktär och självdisiplin är det som gäller.

Så länge man får i sig mer mat än vad man gör av med, så går man upp i vikt. Tråkigt nog. Så de dagar man inte gör så mkt får man helt enkelt dra ner på maten.

Här kommer några tips som hjälpt mig:

- Uteslut allt socker!! ALLT Socker, även i mat.
- Väg din mat, ät på små tallrikar, med små bestick.
- Ta en portion, gör matlådor som du väger.
- Motionera, ta dig i kragen och ta en promenad!
- Väg dig själv och för in det i ett exceldokument, följ din viktkurva.
- Uteslut gluten och laktos.
- Berätta för din omgivning att du behöver hjälp och vill gå ner i vikt.
- Ha alltid skalade och skivade morötter till hands. Är toppen när
  suget faller på.
- Fuska inte, ljug inte för dig själv, skriv matdagbok.
- Drick vatten.
- Du kan inte unna dig något bara för att det är fest, kalas eller helg.
  Det fungerar inte! Karaktär!
- Försvara inte maten.

Kämpa på! Det är inte lätt i början, inte heller i under tiden, eller när du väl nått din målvikt. Är man matmissbrukare så är man. Det tog lång tid innan jag ville erkänna det för mig själv, men idag så kan jag stå upp och säga det.

Lycka till!

Om du vill bli hjälpt, så kan jag hjälpa dig!

Många kramar från Emma www.LVD.se