Det kan ibland vara skönt att babbla av sig, jag har gjort det ett antal gånger här ;)

Tror att det kommer att gå jättebra, prata med läkarna om ärret, det borde väl inte vara så svårt att fixa till?

Lycka till med operationen!

Kram Amanda

#0 har du nån som du kan prata med om alla de här känslorna du har? Kurator på kardiologen t.ex. Du behöver få sätta ord på alla dina känslor för nån som kan reda ut dom ordentligt med dig.

Sen ska du fortsätta skriva av dig här. Det är två oliks sidor av allt. Skriva här o prata med nån inom vården.

Hur gör man en sån op? Kan man göra det ungefär som man dessa ballondilatationerna? Att gå in i ett kärl i ljumsken?

Eller är det öppen kirurgi när man öppnar bröstbenet?

Orkar du berätta så gör gärna det.

tack för era svar.

ja det är ju lite försent att vända sig till en kurator eller liknande nu, och samtidigt är jag trött på att prata med en massa olika folk, spykologer och liknande. men jag har självklart pratat med min familj och de finns där för mig så gott de kan. men det är ju bara jag som kan ta mig igenom detta. det är bara att bita ihop nu och få detta över stökat.

nej det blir en öppen kirurgi. de har börjat med att gå in genom jumsken, men bara på äldre personer där de inte går att göra en öppen kirugi. metoden är inte heller fullt utvecklad. men om några år kanske det går att göra så. men just nu är det för riskfullt att göra det på unga personer.

imorrn är det dags, nu finns ingen återvändo. jag ska vara där klockan 10 på morgonen, så det blir att åka hemifrån tidigt. usch vad jag är närvös och orolig. ångesten finns där med. blir nog inte så mycket sömn inatt..

jag är livrädd.

men jag hoppas att denna tiden går snabbt och att jag snart är hemma igen. och kan börja mitt "nya" liv. jag har även bestämt mig för att sluta röka, så sista cigaretten blir på morgonen imorrn.

allt det här kommer att bli kämpigt men jag har bestämt mig för att allt ska gå bra och jag ska ta mig igenom detta. som sagt det är bara att bita ihop och göra det som måste göras.

önska mig lycka till! mvh /ulrika

Hej!

Tycker att jag känner igen det där. Jag är "tjej" född 78 och har väntat på att operetas nästan hela livet. Läkarna har hela tiden sagt att det måste göras i framtiden. Nu är jag rädd att framtiden är här.

Ska på arbets EKG och sedan ska jag göra en undersökning där dom går ner via matstrupen. Det har jag aldrig gjort förut. Behöver nog en avsevärd mängd med lugnande innan det bli genomförbart.

Saknar att du inte skrivit efter operationen. Det vore intressant att få höra hur det gick.

Har du skrivit på hjärtlung forumet också?

Ha det gott!

Kram

hej igen

förlåt för att jag inte skrivit någon uppdatering på hur allt gick. men här kommer den nu! ;P

allt gick bra och förvånadsvärt fort. jag var på sjukhus i exakt en vecka. själva operationen gick som förväntat och jag minns inte så jätte mycket av tiden på intensiven, jag var nog lite borta fortfarande då.. jag minns dock att de kom och sa att de skulle ge mig en spruta i magen (framgmin) och jag fick panik eftersom jag är såååå himla spruträdd, och det var ingen som nämt något om att jag skulle behöva sprutor. så jag fick panik och började hyperventilera. sköterskorna tittade på mig som om jag vore knäpp, haha, men det kan jag ju förstå.. där ligger jag på intensivavdelningen med en massa slangar och maskiner kopplade till mig och jag får panik över en spruta :/

Jag hade fruktansvärt ont men de tvingade en att komma upp ur sängen så snabbt som möjligt. jag tror att jag klev upp ur sängen redan dagen efter, inte på egen hand men med lite hjälp. och varje dag var man tvungen att kliva upp ur sängen på morgonen för att äta frukost, ja så var det vid alla måltider. det gällde att komma igång igen helt enkelt även om man hade fruktansvärt ont, var orkeslös och hade absolut ingen aptit. jag minns att jag mådde väldigt illa hela tiden och det tog ca 6 dagar innan aptiten kom tillbaka.

Det var bara jag som var ung där, resten av alla patienter var minst 50. så jag kände mig väldigt ensam men man blev ju lite "bortskämd" och fick lite extra uppsyn.

jag var på sjukhuset i 5 dagar, på den 6:e dagen åkte jag till hemsjukhuset för att tillbringa en natt till. det var nästan värre på det stället tyckte jag så det var skönt att få beskedet att jag fick åka hem.

det var svårt att komma hem men det var väldigt skönt.

Det har varit en stor händelse att gå igenom och jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag verkligen gått igenom detta. det har varit en stor omställning också med medicin och provtagningar osv.. jag har nästan kännt mig sjukare efter operationen än vad jag gjorde innan.

"tickandet" har/är också svårt att vänja sig med, man hör nämligen ett mekaniskt tickande ifrån klaffen. det är något som varit väldigt jobbigt, och jag har haft svårt att sova pga oljudet. ibland ekar det i huvet. andra kan till och med höra ljudet om man sitter tillräckligt nära, vilket är lite häftigt kanske. ljudet är ju något jag inte kan komma ifrån så jag måste liksom vänja mig. och det är ju samma sak med medicinen och proverna.

mitt pk-värde (blodets tunnhet) är fortfarande inte riktigt stabilt och jag går på provtagning en gång varannan vecka.

och jag har haft lite biverkingar och inte mått speciellt bra men jag vet inte riktigt om det verkligen beror på medicinen eller inte… jag tycker att man inte får något riktigt svar ifrån vården :/ det har kännts lite som om de praktiskt taget skiter i en nu när man är utskriven..

annat jag hunnit göra är att flytta tillbka till Gävle som är min "födelsestad", börjat i terapi och träffat en pojkvän =)  och jag har nu varit rökfri sedan operationsdagen den 26 augusti! :D

jag kämpar verkligen för att få ett bra liv och speciellt när man överlevt något sånt här - två gånger, och fått en "extra chans" så känns det ju som om man borde göra något speciellt utav sitt liv. men jag försöker att ta ett steg i taget och satsar på att verkligen må bra i första hand.

om det är något som ni tycker fattas eller något som ni undrar över, fråga gärna =) jag delar gärna med mig utav min berättelse.

jag glömde tala om en sak som hände på sjukhuset den dag jag skulle åka hem. det var en äldre farbror där som jag inte pratat i princip något med men som antagligen pratat med mina föräldrar och sett mig osv. dagen då jag skulle åka hem kom han fram till mig och sa med tårfyllda ögon: jag har tänkt på dig, du kommer få ett bra liv". och sedan kramade han om mig. jag har nog alldrig blivit så rörd i hela mitt liv. han var som en ängel, och jag ångrar verkligen nu att jag inte fick hans namn. jag hoppas verkligen att han också har återhämtat sig och mår bra.

- jag vill att vi ägnar en tanke åt alla de människor vi mött i våra liv, de människor som berikat våra liv med att bara funnits där om de så bara sagt något så enkelt som "hej" är de värda en tanke  för att de bara "sett" oss-

mvh, Ulrika

Jag tycker att du ska vara stolt över dig själv och över ditt tickande hjärta och ditt ärr! Och varje gång du ser/hör det ska du bli påmind om vilken otroligt stark och modig person du är! Inte skämmas, för ditt ärr är en del av en fantastisk historia nämligen ditt liv.

Det som är viktigt är inte att fylla livet med dagar utan att fylla dagarna med liv.

Kramar från Betty (njursjuk)

Hej!

Skönt att höra att det går bra för dej.

Du blev inte på sjukhuset så länge som jag trodde. Jag räknade med ca 3 veckor eller nått.

Lyckades dom snygga till ärret? Jag har köpt ett stort hängsmycke av keramik i form av en blomma. Tänkte att det skulle kunna dölja ärret jag får utan att jag måste ha tröjor som går hela vägen upp.

Jag är lite orolig att jag ska få mekanisk klaff för jag sover med öronproppar. Kan bara tänka mej hur mycket det ska leva om i huvudet då. Fast å andra sidan så slipper man opereras igen. Det är värt en hel del det oxå.

Tycker du att terapin hjälper? Jag tänkte höra med min läkare om det finns möjlighet att få träffa någon och prata av sej. Jag känner en oro och jag tänkter på den framtida operationen varje dag, och det är ju inte nyttigt. Behöver hjälp att leva i nuet.

Jag blev rörd när jag läste om mannen på sjukhuser som kom fram till dej när du skrevs ut. Det var fint.

Det känns bra att läsa det du skriver eftersom det ger mej lite lugn i alla fall.

Jag tycker att du är enormt stark som lyckats sluta röka HJÄRTliga lyckönskningar med det

Ha det gott!

Tack så jätte mycket för era svar,det känns verkligen bra att det finns människor som er! :) ni är mer än guld värda.

Jag försöker vara stolt över att jag är unik och att jag har överlevt så mycket, försöker se mig själv som en stark person men ibland är det svårt för man känner sig inte alltid så stark. men vad kan man göra mer än att fortsätta kämpa..

Och till Mitralis vill jag säga att om du vill prata så får du gärna skriva till mig :) det gäller självklart er andra oxå! det är alltid lättare att ha någon att prata och dea saker med, vi kan stötta varandra.

tack en än gång för era svar och era lyckönskningar! de betyder mycket. jag önskar er all lycka tillbaka, kramar /ulrika

Hej!

Skönt att ha någon att skriva till. Jag håller på att bli smått galen av all väntan på alla tester. Har haft en ganska dålig dag i övrigt oxåGråter. Fikade med en kompis idag och hon berättade att hon och hennes kille försöker skaffa barn. Hon har en dotter sedan tidigare men det är med en annan kille så vi har ändå träffats ganska mycket. Nu när hon ska få barn igen så känns det som att jag blir alldeles ensam igen. Alla jag känner har barn utom jag och jag har blivit helt utanför. Känns som att jag skulle ha fler att umgås med om jag flyttat utomlands, då skulle dom nog komma och hälsa på i alla fall.

Blit lite bitter över mitt hjärtfel oxå. Känns som att jag inte har så mycket tid att vinka på. Men med en gemensam inkomst på ca 9000kr och utgifter på 10 000, min kille pluggar och jag är arbetslös, så är det inte läge att skaffa barn.

Jag nästan längtar till att träffa min läkare och fråga om jag kan få gratis samtalsterapi för det här. Han ju inga pengar så jag kan inte betala själv.

Måste du betala terapin själv eller "ingick" den med operationen? Tyckte du att den funkade?

Skönt att få skriva av sig lite. Hoppas att jag inte gör dej allt för deppig med mitt gnäll.

Försökte skicka det här från "kontakta" men det funkade inte.

Ha det gott!

#10 jag har besvarat ditt inlägg genom ett personligt medelande, hoppas att det fungerade.

kram