När dom satte sond i näsan på mej..

#1 usch .. lät inte kul!

Tror det var när de skulle skruva fast tanden på titanskruven. Skruven hade inte växt fast och käken sprack nästan innan tandläkaridioten insåg att jag inte skrek för att det var roligt ;)

När jag sydde 9 stygn i pannan varav 2 var utan bedövning (den släppte för tidigt :S)

När jag gjorde koloskopi….hmm, jag gjorde den ju inte själv ; )….Usch vilken smärta.

Eller när jag insåg att exet inte tänker betala det han är skyldig mej. :-(( Man är så maktlös…det går ju inte att åka dit och hämta pengarna eller hota…

Jag har fött barn. Inget konstigt i det men fick klippas och de fick använda sugklocka.

Har "spräckt" blygdläpparna i en mopedolycka vid 15 år ca. Det blev akutoperation med magpumpning innan vilket inte var trevligt.

Förmodligen hade jag svårt att föda p.g.a mycket ärrbildning både i och utanför slidan.

Senaste "grejen" var när jag fick svälja en kamera för att de skulle göra ultraljud på hjärtat så att säga inifrån efter att jag hade haft borrelia.

Detta var det kroppsliga…

När jag fick panikångest i våras..innan jag visste vad de handlade om trodde jag att man dragit på sig någon farlig sjukdom..

jag  höll på att  dö  under   en operation   när jag var  15 år  och ett   halvår  senare  så dog  min  mamma….det va  jobbigt

oj, stackare #8, det låter som en fruktansvärd situation.

Jag har tänkt och tänkt, men det värsta var nog när jag var 2-3 år och min far utsatta mig för oralt övergrepp, jag var så liten och förstod inte vad det var som hände, när jag kräktes och tuppade av. Jag trodde att kräkas innebar att dö, så jag har fortfarande fobi för att kräkas, kan kämpa emot i timmar, tyvärr.

lightseeker    så  hemskt   och tragiskt  att  en  pappa  kan  göra  så.men har du något  minne av detta

ja men, hur i all sin dar kan jag skriva om det, om jag inte minns det?

light  seeker . jag  tänkte att  det var  någon  som hade berättat det  för dig för jag trodde inte  man  kom  ihåg    va  som  hände  när man va  2 -3år   och jag trodde  barn  förträngde  sådana saker  förlåt    om  jag missförstod  dig , det    är ju lika hemskt vare sig    du kommer  ihåg det eller ej

Jo, men visst har du delvis rätt, jag förträngde visst mina minnen, eftersom dom var såpass traumatiska, men vid 31 års ålder, kom alla minnen tillbaka, genom att jag åter fick en traumatisk chock.

Sedan fick jag plågas i flera år, med dessa flashbacks, som spelades upp för mig för min inre syn, dygnet runt, passande eller olämpligt. Det räcker med en doft, en lätt beröring, någonting någon säger, som triggar igång alla minnen igen.
Och tro mig, det är inte BARA en film som sätter igång, nej, samma skräck, dofter osv.

stackars  dig lightseeker,  vilken  jäkla  sjuk pappa

Usch lightseeker, fy vad hemskt :(

joo, det som känns viktigt kanske att lägga till här, är att jag numera inte har några som helst problem att tala om detta, eftersom jag har jobbat mycket intensivt med det. Och DET är väl kanske en hälsofaktor, som faktiskt också hör hemma på denna sidan.
Men eftersom jag inte vill sabba denna tråden, så kan vi återgå till att låta andra komma till tals här. SÅ lägger jag upp en ny tråd istället, om någon vill veta mer, få mer kunskap om hur man går vidare, i livet, efter dylika upplevelser,

#16 Sounds good :)

Vet inte vad som var värst… När ryggen skulle opereras och jag fick en 50% chans att kunna gå igen.. Eller när dom upptäckte en mjältcysta på 1,5 liter…och läkaren trodde det var cancer.. Båda gångerna tänkte man på allt som kan gå snett…och att aldrig få träffa barnen igen…

Tyckte det var obehagligt när dom skulle ta ett ryggmärgsprov eller vad det heter… men var mest sur över att jag inte fick se klart på Snövit. :P

I samma sjukdomsveva (borrelia) så skulle dom medicinera mig på vårdcentralen för att jag skulle slippa åka in till stan. Då försökte dom hitta en ven och tror dom stack mig ett 30-tal gånger innan jag skrek att dom var dumma och ville åka till sjukhuset. Det positiva är väl att jag numera kan ta blodprov utan problem.

Andra mindre grejer har varit att jag fått ett hästhuvud svingat mot mig med full kraft och träffat rakt över tinningen. Huden sprack som tur var inte men hade en tjusig blåtira i några veckor.

Sen har jag blivit släpad efter ett föl också. Dum som jag var vägrade jag släppa.

När jag åt en hel tallrik med giftsvampar och trodde att jag skulle dö…

varför  åt  du  giftsvampar

# 21: Av misstag! Jag har nämligen i åratal försökt att ODLA kantareller på vår bakgård i en skogsglänta utan resultat. Så en dag för snart två år sedan så är plötsligt skogsgläntan full av gula svampar! I min iver så plockade jag alla, tyckte att dom såg lite mysko ut, men tänkte att man ska inte vara kinkig nu när "kantarellerna " äntligen har börjat att växa!

Jag tillredde dom, åt upp allt, fortfarande var allt okay. 4 timmar senare var förgiftningen ett faktum. jag hade ätit pluggskivling( klassad som +++ enl svampboken) Skäms över att jag kunde ta så fel den enda likhet kantarell och pluggskivling har är den gula färgen!

Utöver ett par akuta operationer när jag var 11-12 år pga akuta sjukdomar (mag/tarmrelaterade) så är det 2 x sprickor i högerarmen.

Första gången var när jag blev påkörd av en moped och andra gången var när jag voltade med en cross-cykel.

Utöver det så har jag i jobbet mött en del hot och våld, där väl ett hot av en narkotikapåverkad person som hytte med blodig kanyl mot mig är något av det värsta hitills.

finns mycket som varit otäckt just för stunden men de värsta som ja kan tänka på just nu är när ja gick på disco o sista ja minns av de var jag gick på toaletten efter ha trillat.. sen vackna på akuten 3,5 mil bort o timmar senare..

Min tredje förlossning..

Barnmorskan var bedrövlig. trots att jag var mkt dålig och bad att få slippa ifrån att ha en praktikant bredvid som skulle dubbelchecka allting, då jag kände att jag inte orkade med det, så bara fortsatte hon… I utdrivningsskedet tryckte hon med all kraft emot huvudet på babyn som var på väg ut för att  praktikanten skulle få öva att sätta en bedövning som jag varken bett om eller behövde ha då barnet nästan var ute..

Hon höll på att sticka sprutan i bebisens huvud… och jag mådde pyton av smärta.

Allt för att barnmorskan bestämt att hennes praktikant skulle få öva på just detta trots att det ej fanns behov från min sida..

Har aldrig känt mig så förnedrad och omyndigförklarad tidigare

När jag kom hem från en granne och min man sa att en kvinna ringt. JAg säger rätt ut iluften det är vårdcentralen. Varför vet jag ej. Vi kände inga som var sjuka. När klockan blev halv  tolv på natten ringer jag in till vårdcentralen och frågar om de har ringt.'De säjer JA. Min vännina och arbetkamrat hade tagit sitt liv, och familjen ville ha tag på mig.

Mina förlossningar och gastroskopin är det värsta jag varit med om.

När jag skulle dra ut 4 tänder samtidigt i alla "delar" av munnen hos tandläkaren. Jag blev så yr och 'chockad' så jag fick ligga i ideras vilrum ett tag innan jag skulle åka hem, kunde inte gå utan att nästin till ramla ihop! Det blev ju värre i och med att jag har tandläkarskräck också.

Olyckan med hästen för några veckor sedan. Det är nog det värsta jag avrit med om!

Den gången när jag skulle få min pacemaker för 12 år sedan. Lokalbedövningen tog inte ordentligt och det enda jag inte kände var när de skar upp den ficka som batteriet skall ligga i under nyckelbenet.
Hur mycket jag än protesterade så fräste kirurgen bara åt mig att jag inte skulle kunna känna något medans narkossköterskan försökte få honom att inse att om patienten ligger och fäktar med armar och ben så KAN inte besövningen vara tillräcklig.

Jag kände hur han grävde runt för att få in batteriet i hudfickan samt hur han sedan sydde ihop mig.

När det var dags för 5-6 år sedan att byta batteri fick jag fullkomlig panik så de tvingades söva mig helt, annars hade jag rivit hela op-rummet för dom.

Allt annat jag har varit med om i mitt liv är inget jämfört mot detta :o(

Jag födde båda mina barn utan bedövning och det bekom mig inte speciellt, men aldrig mer en pacemakeroperation med lokalbedövning.

När min pappa fick hjärnstamsglion (cancer) som inte gick att bota med varken strålning, cellgifter eller operation.

Se honom tyna bort och dö på 128 dagar.

Detta önskar jag ingen att få uppleva och han var ju inte ens 60 år.

Kram o BB

Det värsta jag varit med om och som påvärkat mig mest i lvet var när min farfar dog. Det var väldigt oväntat och kom som en chock. Följderna av det blev en djupdepprision som drog upp mkt jobbiga saker som hänt i mitt liv och allt kom på en och samma gång. Med det kom också ångestattacker som inte går över mm.

Min Gymnasietid var det värsta som hänt mig.

*Föräldrarna skiljde sig

*stress, tog mig an stora projekt i skolarbetet.

*slutade äta

*gick ner i vikt

*söp bort mina känslor därav mkt kräkningar (åt ju inget)

*Ensamhet i familjen, trodde ingen brydde sig

*Tidigare mobbing satte sina spår i form av att jag började hata mig själv kroppsligen

allt på en gång. det var mitt värsta.nu är det över tack o lov

Psyket med tvångsvård. Känslan av att inte ha något att säga till om när det gäller dig själv. Inte få gå ut, inte få sitta på golvet, inte få inte få. Bli tvingad till saker, sköterskor med piller som dom står och trycker upp i ansiktet. Jag vägrade ta medicin, jag ville inte och det slutade med att dom hotade att injicera skiten. Att läkare och andra anställda inte tog en på allvar, att man inte räknades som en vanlig människa, att man inte visste något om sig själv. Och ständigt rädslan för vad dom ska ta för beslut angående en.

Sitter här och läser alla era berättelser och inser vilken tur jag har haft som ändå kommit rätt lindrigt undan.

Något av det som har varit värst för mig är alla turer till sjukhus och vårdcenraler under två års tid innan jag äntligen fick en remiss till att ta bort halsmandlarna. Var nästan konstant sjuk under tiden men ingen tyckte att mina problem var tillräckligt stora för en operation. Trots att jag var riktigt rädd för en operation (har fobi för sprutor) så blev jag väldigt lättad när jag äntligen fick ett erkännande på min kroniska tonsilit och ett datum för operation. Under hela den här tiden led jag också av en mild grad av panikångest.

Nu har det snart gått ett år sedan operationen och jag har inte varit sjuk en enda gång =D

Hm, jag vet inte vad som är värst…

Migränen, eller när jag red på en häst och helt plötsligt slungades emot sargen. Eller när jag fick psoraris under fötterna. Ville bara ta en yxa och hugga av fötterna…

Var på konsert för ganska länge sedan var 155 cm och vägde 35 kg. Helt plötsligt svimmar mannen som står framför mig och ramlar förstås rakt på mig.. Det var en väldigt hård smäll eftersom att jag inte kunde ta emot honom då…med tanke på att jag var 2/3 mindre än honom.

när jag satt på mc donalds och plötsligt insåg att jag blivit förlamad.. det önskar ja inte ens min värsta fiende !

neej, det lät verkligen inte som någonting som någon vill uppleva.

Men du, #38, berätta hur dina tankar och känslor gick och hur du kunde ta dig ur situationen och be om hjälp? eller kanske kunde du inte kommunicera verbalt heller?

#38 oj jag såg hur jag skrivit de nu :P hela jag blev inte förlamad :O
men mitt ansikte, (det räckte dock!) jag kunde fortfarande prata men de va svårt, allt var lixom avslappnat.. jag var jätterädd.. trodde att jag skulle dö!
förlamningen gick sedan tillbaka en halvtimme. så jag förstod verkligen inte vad som hände.. jag var väl runt 14 (har ingen bra tidsuppfattning runt denna tid) och det var på en luchrast i skolan och eftersom de förvann fick jag en liten känsla av att jag hade drömt, svårt att förklara..
sedan när jag var tillbaka på nästa lektion så kom förlamningen tillbaka..  då bara på vänstersidan, jag började storgråta och ingen fattade någonting, förutom min kompis som hade vart med på mc donalds..
min lärare tog ut mig ur klassrummet å fråga va fan jag höll på med..
sen vart de att åka upp till sjukhuset,
de hittade inga som helst fel (efter en massa massa tester) och jag fick åka hem dagen efter..
med orden från läkaren "det kommer gå över"
jag var helt förlamad i halva ansiktet i över ett halvår..
och sedan har de blivit bättre och bättre, idag tror ja inte man kan se de alls om man inte vet om de..
själv kan ja se de tydligt när jag ler och jag hatar att va med på kort för jag är rädd för att de ska synas.. ^^
det var en jättesvår tid, barn är inte snälla!
annars har hela denna händelse annars varit "bra" för mig, jag har vuxit som person.. :)

Mycket!
När jag var med kompisar och skojjade, sprang rätt in i en 1dm hög trottoarkant, flög landade på knäna, svullna, blåa och jäkligt ömmande.
När jag skadade legamenten i foten och inte fick träna innebandy. Det var tufft! Allt var i början av sesongen med, och det är tråkigt att hoppa på kryckor!
När ryggen låste sig och jag fick gå och ta stöd med kryckor!

Kan fortsätta i evigheter, detta är dock inte lika illa som ni har varit med om..

När jag läser vad ni skrivit så käns allt som jag från början tänkt skriva så futtigt, jag vill ge er allihop en stor kram för att ni tagit er igenom så mycket skit.

Det värsta är väl alla de prover och tester som dom gjort på olika vårdcentraler och sjukhus, blodprov och urinprov hit och dit allt för att få reda på vad jag mår dåligt av och att alltid skickas hem med "Tjejer i din ålder kan må lite dåligt ibland, det går över" eller "Att ha ont i magen är helt normalt när man är tonåring, det går över" - ett par veckor senare fick jag åka in akut till sjukhuset med en inflamerad blindtarm som hotade att spricka.
Och när jag i våras fick veta att jag har panikångest, å andra sidan var det skönt att få veta att jag har någonting och inte bara inbillar mig, och fick börja åka på möten med psykologer hit och dit. Då, och även nu flera månader senare, var jag så jäkla rädd för vad som skulle hända, skulle saker och ting någonsin bli de samma igen?

#42 För en person som har ångest/depression är nog "det går över" nog det jävligaste man kan få höra ! En nära vän till mig har ångest i olika former och är hypokondriker. Hon beskrev för mig att hon har aldrig blivit så sårad el förbannad som när människor påstår att allt är en fas och går över (inkluderar även terapeuter/psykologer). Jo, förhoppningsvis går allt över, men det kräver ju för fan att man får hjälp och att rycka på axlarna  hjälper ju inte direkt.

Vissa människor borde inte stå för att hjälpa andra

#43 Håller med!

#43 - Ja, fy. Det är en hemskt mening det där och tyvärr är den ju inte ovanlig heller *suck*.

jag tror inte att många kan förstå att man kan bli sjuk, även om man inte kan "ta på det" eller "se det".

Det bästa jag tycker att en person kan göra, om ens nära vän el familjemedlem blir deprimerad/känner ångest är att försöka förstå! INgen kan ju omöjligt veta hur denna personen känner, men man kan försöka sig att förstå…Jag kommer aldrig att veta hur min vän känner sig inombords, där är förmodligen ett krig. Dock även om vi har gått igenom livet på olika sätt, så har vi funnit varandra i förståelse.

sorry om jag brer ut mig

#46 - Du har så rätt i det du säger. Jag har flera jättebra kompisar som är bra på alla sätt och vis - förutom att dom inte kan förstå att man kan må såpass psykiskt dåligt att det är jämförbart med vilken fysisk sjukdom som helst.
Man säger inte till en magsjuk person att bita ihop och följa med på en shoppingtur, men en person som tex. har panikångest ska utan problem kunna bita ihop och följa med på liknande "Det sitter ju bara i ditt huvud".

Men nu ska jag inte hamna allt för mycket OT här ^^'

#47 Usch, det måste vara jävligt att få höra att man måste bita ihop. Magsjuka går ju att bota och man får vara sjukskriven. Men som sagt att psykiska sjukdomar lätt hamnar på hyllan då många tror att det är lögn. Och för att bota(om man kan bli botad?) lär processen ta tid.

#46-48 Ni har så rätt, så rätt! Ngn av er får gärna starta en ny tråd om ni vill diskutera det vidare, så är det lättare att hitta :)

/Amanda, medarbetare

När jag åkte in på sjukhuset för att jag hade en skit svår urinvägsinfektion. Så låg inne i tre veckor. Och det var jobbigt jag och pappa åkte in 18 januari 2000, och vi skulle åka till Kanarie öarna och fira mammas 40 års dag. Så det var inte så roligt fr mig =/

#49 bra ide! försökte med att skapa ny tråd!

Kom på en sak till som var väldigt hemskt…

Det var när jag fick stå och hålla svansen på en ko medan pappa plockade ut en kalv i delar! Och det luktade och var ingen vacker syn, huvud, päls, klövar… mumifierad kalv som ha legat i kossan ett bra tag! Helt otroligt att kon inte blev så mycket sjuk

Jag vet inte riktigt

Det hemskaste jag varit med om var när jag hittade min mamma död för 8 årsen.
Hon dog i hjärnblödning.
Kort färefter drabbades pappa av propp i hjänran men överlevde.

• Att bli mobbad klass 4-9.
• Att bli misstrodd av vården, min chef och andra människor när jag blev sjuk.
• Gastoskopin när läkaren tvingade ner kameran i halsen och sjuksköterskorna höll fast mig när jag blev panikslagen. Samtidigt säger läkaren högt: "Jag har ingen aaaaaning om vad det är hon försöker säga." När jag ligger panikslagen och viftar med armarna och sparkar honom och ena sköterskan med benen. Samtidigt som pulsen är skyhög och jag har hysteriska kväljningar. Jäkla läkare, jag har mardrömmar fortfarande om det och det är 2-3 år sedan.

• Att bli bortadopterad till en familj där "pappa" utövade incest på lilla mig från ca 6-7 års ålder, och att han äcklade sig perverst mot mig även när jag blev vuxen
• Att alltid vara jätte rädd för att gå hem, eftersom jag inte visste om min adoptivbror skulle slå mig eller köra med sin psykiska misshandel eller både och.
• När brorsan sköt mig med luftgevär eller sparkade på mig
• När brorsan försökte förgripa sig på mig i fyllan och villan
• När en kille våldtog mig
• När en kille försökte strypa mig för att jag inte ville ha sex
• När jag blev drogad som sjuttonåring i spanien och ca 5 timmar försvann helt och att jag inte vet vad som hänt under tiden
• När mitt ex misshandlade mig och försökte döda mig när min dotter såg på
• Panikångest, deppressioner och annan ångest
• Att inse att pengarna inte räcker till mat åt min dotter och att man inte kan få tag i pengar att låna.
• När min dotter blev så svårt misshandlad att hon kunde dött om inte en vakt såg hur de sparkade på henne där hon låg avsvimmad.
• När min syster blev mördad
• När jag hamnade mitt i ett raggarbråk en midsommar och en kille blev upsprättad från magen och upp och att han ramlade över mig medans blodet stänkte och hans ögon snurrade runt tills man bara såg ögonvitorna, samtidigt som hans flickvän kramade ett träd och skrek i smärta över att förlora sin älskade.

Nä, nu får det räcka tror jag…