För de nyfikna helt enkelt, bad ju om att stänga tråden "rädd för att äta" och så. För de som inte är intresserade så behöver ni inte läsa. Tänkte att det kanske vorde bra för de som har liknande problem att se hur jag har löst det och så… Så jag börjar HELT från början :).

Alltså, själva depressionen bara smög sig på, och när jag väl var fast så var det kört. Det var ungefär ett år sen. Kärlekslivet var helt enkelt åt helskotta (för att uttrycka sig milt), kände mig ensam, men att jag klarade dagarna var tack vare hunden Jonathan. En liten shetland sheepdog som hade funnits i mitt och syrrans liv i ca 4 år, under föräldrarnas separation, 2 flytter, skolbyte m.m.

Jag började med självskada. Går helst inte in för mycket på det, men rev upp såren med baksidan av rakbladet, varje kväll rev jag upp samma sår om och om igen. Sedan fick min mamma reda på det, och sedan min syster. Ungefär samtidigt började jag utveckla social fobi. Klarade helt enkelt inte av folkmängder. Och till slut blev det för mycket för mig och jag gick till skolsyster. Jag slapp gå till vissa lektioner i skolan där jag kände att jag hade mest press.

Jag fick gå till kuratorn. Hon var helt enkelt skitjobbig. Bara grävde upp en massa och gjorde inget åt saken. Så vi fixade en tid på bup istället. Där fick jag träffa 2 andra jobbiga tanter (ursäkta ordvalet). De var exakt som kuratorn. Men fick sedan träffa en doktor där, och hon var jättesnäll och skrev ut antidepressiva till mig. Kändes trist att doktorn efter några veckor skulle börja jobba någon annanstans så jag fick en ny doktor.

Kan även tillägga att innan jag började med tabletter så fick jag gå till vårdcentralen där de tog en massa prover, urinprov, blodprov, ekg m.m. När det sedan kom fram att det inte var något fysiskt fel på mig så fick jag börja med antidepressiva.

Träffade de jobbiga tanterna på bup en gång varje vecka. Men i september, mitt i allt, den 9'e… Då hände något som knäckte mig totalt. Våran hund blev påkörd och avled. Fick minnesbilder då jag såg hela grejjen. Värst var det nog för min syster, det var hon som lekte med hunden när det hände… Går inte längre in på händelsen.

Ja min enda lyckokälla försvann, och jag orkade helt enkelt inte längre, åt mindre, kände att det var ett diskretare sätt att skada mig själv på utan att familjen skulle märka. Och som om inte det var nog så fick jag körtelfeber i början av december. Kunde inte äta, inte dricka, det gjorde för ont i halsen. Sov typ 4 timmar om nätterna för att jag mådde så dåligt för frossan och halsonten.

Den värsta julafton någonsin för min del. Kunde inte äta julmiddagen, tvingade i mig lite för att det var så gott. Men fick glädjas åt julklapparna istället.

Kan tillägga att under typ november så skaffade vi en ny hund, Jack, en parsons jack russel som min syster tar hand om än idag.

I mitten av januari (2008) började min körtelfeber avta. Men matlusten kom inte tillbaka. Kände verkligen inte för att äta. Och jag började få komplex för mitt utseende. Jag har psoriasis och under vintern kan utslagen se hemska ut. Trots alla möjliga krämer och sånt så blev inte utslagen bättre. Och dumt nog så fann jag lösningen att gå ner i vikt. Jag var nog lite konstig i huvudet, tänkte "att vara smal är vackert, är jag smal så tänker nog ingen lika mycket på utslagen!".

Det ledde till att jag var orkeslös, utan mat i magen så orkade jag ingenting. Min doktor på bup skrev in mig på stockholms center för ätstörningar. NU! börjar saker och ting förändras!

Första gången kom de hem och utvärderade lite, och andra gången fick jag åka dit och svara på en massa frågor. De gjorde ett matschema för mig, såg till att jag satte mål för mig själv, jag fick träffa en läkare som kollade på mina utslag, hon skrev ut en starkare salva och gav numret till en bra hudläkare. De på scä hjälpte mig även med skolan, de pratade med mina lärare, och jag fick ett specialgjort schema. Jag gick halvdagar.

Sedan mitt i allt under mitt slösurfande en dag (jag kollade dagligen på blocket efter djurannonser, jag gillade Jack, men kände inte samma sak som med jonathan för honom), ja då hittade jag en annons om en ILLER, haha, av alla djur… iller… Jag blev totalt förälskad, och kollade alla möjliga sidor efter fakta om iller.

Samtidigt så började jag återhämta mig lite grann från depressionen, tabletterna började göra sitt. Mina föräldrar (mamma och styvpappa) gillade först inte tanken av illern. Men allt eftersom så såg de hur min längtan efter en vän växte. Och den 23'e januari fick jag hem en albino iller. Jag var glad, var uppe i stort sett hela nätterna för illern lät mig inte sova, men jag sket i det, för han ville vara med mig. Helt otroligt, nån ville faktiskt vara med mig!

Mitt band med illern växte, och vi började bli bra vänner. Han var bättre en en dubbel dos antidepressiva! När jag var ledsen så busade han och var så söt, han kunde somna i min famn och han fick mig upp om dagarna! Samtidigt fick jag en psykolog på bup, eftersom de andra på bup inte hjälpte. Även det var tack vare stockholms center för ätstörningar.

Denna psykolog trivdes jag med. Hon var trevlig och förstod mig.

Nu börjar vi närma oss senare på våren. Skolslutet närmar sig, och jag började gå hela dagar i skolan igen. Jag gick på specialidrott och slapp lektioner som var för pressande (p.g.a min socialfobi).

Men jag mådde i stort sett bra igen, så jag och med hjälp av familjen började öva bort social fobin, jag satte mig på egen hand i situationer där man behövde vara social, jag träffade vänner från nätet (helt själv), umgicks mer med klasskamraterna, åkte till olika centrum, och till slut insåg jag att sociala situationer inte alls var så farliga!

Ja nu är vi typ där jag är idag. Jag har fått veta att jag har kommit in på spånga gymnasium, naturvetenskap och djurkunskap linjen. Jag ska alltså gå heltid på en skola där jag inte känner någon. Det är nervöst men ändå riktigt kul!
Min iller leker och mår bra som en iller ska! Och han stöttar mig än idag.
Min vikt ligger på ca 46-47kg, och jag är 171cm lång. Jag ska nå 55kg :). Jag äter som en häst, eller ja, det jag orkar, HAHA! Går fortfarande på antidepressiva och går ungefär en gång i månaden till scä för att väga mig.

Ska till psykologen på bup i augusti igen och det känns faktiskt väldigt bra! Trots att kärlekslivet inte går så vidare, så har min självkänsla blivit rätt mycket bättre. Jag har dessutom "kommit ut", berättat till alla i min omgivning om min sexuella läggning (homosexuell) och är stolt över det och har familjens stöd till fullo!
Funderar på att åka med någon kompis till europride 08, det blir ett stort test för min social fobi, men känner att jag vill det.

Min syster flyttar till skövde i slutet av augusti för att plugga till ambulanssjukvårdare, känns riktigt trist att hon åker, men jätteskönt att hon får leva ut sin dröm :)!

Ja det var typ det! Ett stort grattis om ni orkade läsa igenom allt! Är det något ni undrar så fråga gärna :)