Hej,

Jag har jätteproblem och är fast i en sjukt svår sits. Jag behöver era synpunkter på detta då jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag växte upp med föräldrar som inte brydde sig utan skuffade bort mig, samt mobbning tom 9e klass. Under min grundskoletid sökte jag mig själv till skolkuratorn för att prata om mina problem med blyghet och utanförskap. Detta visste mina föräldrar inte om, då de alltid sett negativt på terapi och mediciner. På gymnasiet fick jag depression och kunde inte gå till skolan. Jag började i riktig terapi hos en psykolog och fick antidepressiva. Mamma kom på mig efter ngt år och blev förbannad. Jag menade att jag riskerat att ta livet av mig om jag inte fått hjälp. Mamma menade på att jag inte visste vad ångest var.

Jag käkade antidepressiva och gick i kognitiv terapi. Terapin funkade inte eftersom jag behövde prata om min barndom. Terapeuten menade att det som varit, ska jag inte tänka på. Men jag hade så mkt sår bakom mig. Jag slutade hos terapeuten och började i psykodynamisk psykoterapi där jag nu gått i ca tre år. Jag slutade med mina antidepressiva för ~2 år sedan, detta för att de inte hjälpte längre, jag blev sämre. Plus så hade jag svårt att berätta för min terapeut hur jag mådde, då jag inte kunde känna något längre pga tabletterna. Jag slutade på egen hand då jag vet hur nertrappning fungerar.

I dagsläget står jag och min terapeut stilla. Hon har hjälpt mig väldigt mkt och jag känner jag rett ut mycket från min barndom. Jag behöver hjälp med min situation idag och min sociala fobi jag utvecklat. Detta kan min terapeut inte hjälpa mig med, hon säger bara "Du får själv tänka ut svaren" när jag frågar henne ngt. Jag har därför vänt mig till vårdcentralen igen för att få remiss till en kognitiv terapeut. Hon som var ansvarig för att ge remisser gjorde en diagnos på mig och såg att jag hade medelsvår depression och svår ångest. Hon sa att jag var i akut behov av hjälp och att ingen skulle behöva må som jag. Hon ville ge mig antidepressiva och jag sa att jag egentligen inte ville, då det inte direkt har hjälpt mig tidigare, utan tyngt ner mig och gjort mig känslokall mot folk. Hon sa att så ska det inte vara och insisterade på att jag skulle prova igen. Jag gav med mig och fick Cymbalta. Jag stod ut i två veckor, sedan slutade jag. Jag vet att biverkningarna kommer först men jag kunde inte ens gå ut och handla mat, så nere jag var! Mitt jobb är viktigt, jag har precis kommit in på mitt allra första riktiga jobb, jag har inte möjlighet att sjukskriva mig.

Jag kom tillbaka till remisstanten och förklarade för henne att jag inte kunde fortsätta. Hon ville då ge mig en annan medicin men jag sa att mitt psyke är så otroligt skört och att jag inte kan sjukskriva mig 4 veckor för medicinens skull. Jag bad om kognitiv terapi istället och hon sa då att "men du är ju frisk!". Jag blev förbannad. Först ställer hon diagnos på mig, sedan menar hon jag är frisk för jag nekat medicinering, fast jag förklarat för henne varför jag inte kan ta emot medicinering just nu.

Jag mår väldigt dåligt.
Jag är sjukt stressad (fast jag vet inte för vad, jag bara känner mig enormt uppjagad och hetsad), har problem med mage, huvudvärk och sover uselt. Jag har ångest och sociala störningar. Jag har väldigt svårt att koncentrera och engagera mig, jag känner mig liksom "blåst" när jag inte fattar saker. Det tar mig extra lång tid att läsa saker, då jag helt enkelt inte fattar var det står. Detta gör att folk blir irriterade på mig alternativt tror jag är totalt ointresserad. Mitt jobb blir mellanåt lidande, vilket jag är så förbannad och ledsen över. Äntligen har jag fått jobbet jag vill ha, som jag kämpat för (har haft praktik här och under praktiken gick allt galant), men nu är allt bara kaos sedan ~6 månader tillbaka.

Jag är konstant trött men hur mkt jag än sover, så blir jag inte utvilad. Jag drömmer jobbiga saker och vaknar ständigt upp ur drömmarna. Mina nackmsukler är stela och ömmar. Jag umgås inte gärna med folk och jag börjar gråta för minsta lilla. Eftersom jag inte fått ngn normal uppväxt med sociala kontakter har jag svårt för det sociala spelet. Jag behöver ngn att prata med, som kan lära mig hur jag ska ta bort de negativa tankarna jag har om mig själv.

Samtidigt som jag mår dåligt har jag fått agera förälder till min mamma och pappa. Mamma gick in i väggen för några år sedan och kan inte arbeta. Hon äter för mkt ångestdämpande och när hon får anfall ringer pappa till mig och gråter, för han inte vet hur han ska göra. Mamma ber mig om hjälp eftersom jag ju gått i terapi i smyg och borde ha erfarenhet. Samtidigt som jag tycker synd om dem känner jag att jag inte vill ställa upp, då de förbjöd mig att gå i terapi och äta mediciner när jag var yngre. Jag tycker i alla fall det är jobbigt att de bjuder hem mig och så ligger mamma på barnstadiet och kan knappt äta själv ens. Och pappa bara springer och passar upp mamma hela tiden. Jag har sagt åt pappa att lägga in mamma, att hon behöver hjälp, att han inte ska vara hennes vårdare, men han lyssnar inte.

Jag har själv sökt terapeuter inom KBT men de flesta är privata och tar 1000 kr/timme. Jag kan inte betala det. Mitt jobb ger inte så mkt att jag kan lägga 1000 kr/vecka i terapikostnad. Min nuvarande psykiatrier måste jag sluta hos eftersom jag fick gå till henne via remiss då hon är privat. Jag blev beviljad 50 ggr och de 50 gångerna har passerat. Jag kan inte betala henne 1000 kr/gång när terapin sedan 6 månader tillbaka inte hjälpt mig.

Jag läser väldigt mkt självhjälpsböcker och de fungerar stundvis. Det är ingen dialog, vilket är vad jag behöver. Jag behöver kunna ifrågasätta och få svar. Det får jag inte av en bok.

Vad ska jag göra?
Hur får jag hjälp?

Tack alla ni som orkat läsa hit.