Du har stora problem. Du är faktiskt sjuk. Detta skriver jag inte för att vara elak eller skrämmas.

"Det enda som existerar för mig är tanken på att gå ner i vikt" skriver du. Det sitter i din förvrängda föreställningsvärld. Du är gravt underviktig. DETTA ÄR ALLVARLIGT.

Din kropp kommer att ta stryk och organ kan svikta, tänderna kan skadas och t.om lossna och menstrationen kan upphöra m.m.

Du behöver hjälp, så du ska absolut gå med din mamma när ni får tid på ätstörningskliniken.

Jag önskar dig lycka till. (Hoppas du inte blir sur på mitt inlägg…)

#1 Jag blir inte sur på ditt inlägg, jag förstår… Jag vet bara inte hur jag ska lära mig att känna behag i tanken att gå upp i vikt. Så fort jag känner att jag har ätit för mycket så får jag dåligt samvete och ångest :/

Det måste vara otroligt jobbigt. Men det är ändå bra att du får hjälp, och innan det gått för långt. Det är inte lätt att se själv att man börjar bli sjuk.

Önskar dig lycka till, det kommer nog gå bra ska du se!

Jo jag försöker peppa mig själv med att lyssna på en av mina favoritlåtar. Christina Aguilera - beautiful. :). Jag får se vad dom säger när jag har vart där på koll… Jag hoppas att jag inte bli inlaggd iallafall, jag vill inte vara hemifrån, jag har ett starkt behov att få vara med mina djur. Jag klarar mig inte utan dom :/!

Det är bra att du får hjälp med dina problem.

De har erfarenhet av dina problem så försök att ta till dig vad de säger, mycket är det självhjälp och träning och man måste lära sig att tänka om, att acceptera sig och tycka om sig själv. Du måste göra detta för din egen skull så du mår bra.
Ju längre tiden går desta svårare är det att komma ut ur ditt beteende.

Var inte rädd och ledsen för de är till för att hjälpa dig.

Lycka till!

Kan tänka mej hur jobbigt du har det! Jag har ej hamnat där du är, men varit nära att göra det och jag hade t.o.m. varit längre ner om jag ej fått hjälp. Men då var jag sammarbetsvillig och (min kurator pratade om sond och sånt), men eftersom jag var sammarbetsvillig så slapp jag både sond och inläggning, så det är ett tips om du inte vill vara hemm från det är att göra allt för att vända det här och göra som de säger. Det kommer att bli tufft det kommer det och det tänker jag ej ljuga om, men det är verkligen värt att vara börja vara på deras sida och försöka hjälpa till att vända det hela om man vill vara hemma.

Jag hoppas sååå att det kommer att gå bra (jag tror det gör det)! Tänk på att djuren också behöver dej och kämpa för deras skull om inget annat!

Jag tror du kommer att klara detta.

Du har ju redan skrivit här inne på Hälsa i fokus så någonstans så känner du kanske att du är "på fel spår"

Jag hoppas bara att du tar emot all hjälp du behöver och försöker att inse att alla vill hjälpa dig. Tänk på dina djur.

 Djur kan göra underverk…jag lovar.

Lycka till igen och förlåt mig för mitt första inlägg som kanske verkade väl hårt…

Hoppas Du kommer att känna att du får den hjälp du behöver. I början är du troligtvis inte alls glad för hjälpen.  Vi har ju alla olika kroppsliga arvsanlag. Det jag tyckte lät jobbigt för Dig när du skrev var detta

//Tårarna började rinna när jag fick höra det. Jag är så otroligt rädd för att gå upp i vikt. Jag gillar min kropp som den är nu! Jag har alltid varit smal och vill fortsätta vara det! Jag förstår inte problemet… Jag tycker redan att min mage står ut och att mina lår är tjocka. Tanken på att gå upp i vikt ännu mera, det existerar helt enkelt inte i min värld. Det enda som existerar för mig är tanken på att gå ner i vikt. //

Jag har själv varit väldigt smal under tonåren och lite längre upp i åren. Jag tror inte alls att magen står ut eller att låren är tjocka. Det räcker att titta på mina egna foton på mig. Däremot så kanske du är ännu magrare på andra ställen. MInns att att jag själv hade svårt att ligga på magen för det skavde på mina höftben eller vad  det heter.

Nu led jag  av att vara så smal som jag var, så  jag kan ju inte sätta mig in i hur du känner. Det enda jag ville var att gå upp 5- 10 kg så jag såg mer vanlig ut.

Ta inte illa upp för vad jag skrivet, vet själv att det var känsligt när nån tyckte jag var för mager ( och det var jag). Många många lyckokramar till Dig

Tack allihopa, jag ska försöka att ta emot hjälpen jag får. Det är så jobbigt nu, jag får inte vara med på idrotten i skolan längre för att min doktor på bup säger att jag kommer skada mina muskler om jag inte går upp i vikt först.

Nu är det inte så mycket att jag inte får vara med på idrotten som stör mig. Då jag hatar idrott och alltid har hatat det. Men jag vill kunna leva ett normalt liv igen, eller mest orka leva ett normalt liv igen. När jag inte äter så orkar jag inte mycket, men när jag äter så mår jag dåligt för det.

Tack för alla svar :)

Hej Tokage.

Var man blir glad för att du kikar in här igen. Har du lust kan du ju använda oss här eller någon av oss som en liten dagbok, som håller med dig ibland och säger emot dig ibland.

Kan du inte fråga doktorn vad han tycker du skall göra för att få röra dig. Är ju alltid bra för huvudet  att få göra det har jag lärt mig. SÅ själv har jag bestämt att jag skall ta en liten mysig promenad med lite god grönsakssoppa eller mjölkchocklad om jag känner mig nere.

Ha det så bra nu.

#10 Jo det låter bra :). Jag gillar att ta lugna promenader. Att få lyssna lite på musik och komma bort hemifrån en liten stund. Det är skönt :).

Jag har också haft ätstörning och fick åka in på BUP. Men jag fick hjälp så pass tidigt att jag aldrig blev "trådsmal" jag har alltid varit mullig, och aldrig haft något större problem med det. Anledning till att jag fick början på anorexia var för att jag helt enkelt inte KUNDE äta. Jag hde en ordentlig deppression, som gjorde att jag tappat aptiten helt och hållet. efter att jag förlorat 18kg blev jag ivägsänd på BUP, och där blev jag kvar i 3års tid. jobbigt var det, och när ätstörningen började försvinna avlösdes det med andra problem.

Nu säger jag inte att du kommer bli kvar där i flera år, för det tror jag absolut inte! Men jag tycker att du ska ge upp tanken på att gå ner mer i vikt. Har du väl börjat med dom tankarna kommer du aldrig kunna lägga ner, och du kommer alltid se dig själv som "tjock", oavsett hur smal du är.

En annan anledning till att du måste börja äta igen NU är för att senare kommer det inte fungera så lätt.
Jag fick som sagt min behandligt väldigt snabbt, och har idag lyckats bygga upp min aptit igen så jag kan äta, Men det var jobbigt som f**!! Du anar inte hur tufft det var att få i sig något när man väl lagt av. Du måste börja äta igen, ju fortare dessto bättre!
Ett tips är att äta lättare saker, som kokt lax och smörgåsrån kanske, och inte hoppa på en bautahamburgare det första du gör, för det kommer inte funka!

Sen själva BUP behöver du absolut inte vara nervös inför. Jag blev också väldigt ledsen och orolig när jag hörde att jag skulle dit, men så vart jag glatt överraskad också. Det är inget farligt alls. Allt dom gör är att prata med dig. Försöker ge dig tips och råd om hur du ska göra och ev. ge dig olika "uppdrag" som du får göra hemma. I ditt fall kanske att äta si och så mycket varje dag. Var inte rädd för dom. Dom kommer inte låsa in dig med tvångströja.

Det kommer gå jättebra ska du se! ^^
Acceptera hur din kropp ser ut och älska dig själv så kommer du må super!

#12 Jo det var bra skrivet. Jag har gått på bup sen i september (2007). Först var jag positiv till det, men nu blir jag mer och mer trött på det. Tabletterna jag fick har jag haft sen oktober, och de funkar inte, så jag lär nog få några nya. Och jag gillar inte idéen om att jag ska dricka 4 gainomax recovery om dagen. De tror att det är lätt för mig att dricka. Men inte ens det är lätt. Särskilt inte när jag vet vad det är i. Konsistensen är äcklig och smaken är inte en höjdare heller, jag tvingade i mig några de första veckorna. Men nu har jag slutat helt, har tappat lusten fullkomligt med dom.

Sen så känns det som om jag inte får äta vad jag vill, utan så fort jag äter något här hemma så verkar jag få skäll för det :S. Förut var jag hungrig, och efter att bara ha ätit en mackor hela dagen så tänkte jag fritera lite pommes. När min styvpappa kom hem, så skällde han ut mig för att jag åt kl 4. Och att han skulle börja göra middag 5. Jag tappade matlusten och slängde maten och ville inte äta alls resten utav dagen.

Jag är känslig för sånt, och det krävs inte mycket för att få mig att matvägra. Har vi inget gott hemma som går snabbt att göra, då äter jag inget. Men min styvpappa påstår att vi har hela frysen full med mat, och att jag gott kan äta något därifrån, allt i frysen är sånnt som tar lång tid o laga, och jag orkar inte lägga ner så mycket ansträgning i det. Så jag äter hellre inget.

Idag klagade mamma och min styvpappa på att mjölken tog slut snabbt, jag hade druckit en del, och nu vill jag inte dricka mjölk alls. Då får jag säkert en till utskällning. Så jag har ingen vidare motivation till att äta här hemma…

Och att jag lider av svår depression gör inte saken bättre. Jag har en vän här nu, som sitter vid den andra datorn. Hon skämtar och pratar hela tiden. Men jag känner inte för att skämta längre. Jag känner inte ens för att vara med henne längre, för att jag mår så dåligt. Men jag säger inget. Hon åker ändå hem imorrn. Och sen är det skola igen…

Nudlar köpte vi till min dotter, ibland kryddar hon och ibland inte.

Det är tråkigt att dina föräldrar inte förstår problemet, hoppas att de kan följa med dig till Bup och få lite info om allt.

Vi hade en jättejobbig period när dottern endast kunde dricka lite vatten per dag, så småningom kunde hon äta små portioner av mat som inte smakar och luktar så mycket.

Försök att prata med dina föräldrar, annars måste de ta upp det med dom på bup för du behöver stöd till 110% och mer därtill.
Om du försöker att äta något bör de inte skälla ut dig när du kan äta oavsett vilken tid det är.
Men försök att peta i dig och drick något som är nyttigt, juice, nyponsoppa så får du lite mer energi.

Depressionen gör också att man tappar matlusten, men kämpa på och försök att få i dig något för kroppen behöver näring så allt fungerar.

Jo precis, jag fick jättemycket stöd i början av min depression, sen fick jag tabletterna, och de verkar tro att allt är frid och fröjd. Sånna där nudlar tycker jag om… Tror det var för 2 somrar sen som jag åt sådana varje dag, haha… Nu vågar jag inte följa med o handla mat längre. Nu när det är vinter så är det som om något monster har tagit över min styvpappas kropp. Han är grinig nästan hela tiden. Jag vågar inte ens prata med honom längre.

Och sist jag följde med och handlade och pekade på något jag ville ha så suckade han lika djupt varje gång… Jag är så förvirrad. Alla här hemma säger olika saker om vad jag ska äta och inte. Och ibland så dyker bara tanken upp, att det är bäst att äta inget alls så kan ingen klaga på mig. Ibland vill jag att de märker att jag inte äter, så att de ska börja stödja mig igen. Men de märker aldrig. De är för upptagna med jobb, och min syrra går 3'e året i gymnasiet och har en massa att plugga. Och jag känner mig själv stressad i skolan för att jag går 9'an och måste få bra betyg till gymnasiet.

Oj vilka långa texter det blir nu, haha, jag börjar skriva och sen har jag svårt att bromsa, hehe.

Lägg din energi på de ämnen som du vet att du klarar av, viktigast är att du får godkända betyg i kärnämnen. Det går alltid att läsa upp betyg senare när du mår bättre.
Förmodligen har dina föräldrar det också jobbigt och det kan visa sig på olika sätt.De är nog orolig för dig men man kan ju reagera lite olika med att bli arg och irriterad, man sover dåligt och orkar inte riktigt med allt.
Ta någon dag när du känner att stämningen känns ok hemma och tala om hur du känner och varför, sedan är det jätte bra att du har någon kompis att tala med, skratta och gråta med, om du inte känner någon så väl ta ett gosedjur eller något riktigt djur, de är bra lyssnare. Du ska inte hålla allt inom dig det är därför att bup är bra, medicineringen är väl inte jag heller någon predikare för men ibland måste man ta sådant som löser upp knuten som har låst sig, det finns olika mediciner så du kanske måste prova någon annan sort som stämmer bättre till dig.
Jag önskar dig snar bättring.

Kram från Tatsu

Försök att respektera din kropp & ditt utseende . Jag var likadan när jag var yngre ockej cirka ett år sedan i alla fall jag slutade äta för att kunna fortsätta rida min dåvarande B ponny. alltså en ganska liten ponny för er som inte vet. Jag kunde cykla 2 min om dagen dessutom inte äta alls mycket. Vid middagarna satt jag och räknade antal av allt som fanns i. Till slut med min ponny såld och jag förstod om jag ska bli vacker igen måste jag gå upp i vikt. Idag är jag 168cm och väger 53kg förut vägde jag cirka 43kg och var 167 cm lång.

om dom ringer från ätstörningskliniken  till  din mamma, så   har du defenitivt    problem,  du  kommer   åldras   i förtid    om du håller   på som du gör  nu, du  förstör   din  kropp  , börja äta nu    ,vill du se ut  som en  rynkig   tant  när du   är  25   eller    vill   du hellre va smal,, jag önkskar  dig  alt väl      och att  du   blir frisk   , livet är  för  kul  för att    inte äta , kramar   till dig

Denna tråd är några månader gammal. Snälla kan någon låsa den.

Försöker gå vidare. På några månader har mycket hänt och jag vill inte prata om detta längre.

#19 Jag önskar dig lycka till och låser tråden nu. :) När du orkar för du gärna berätta för oss hur det går :)

Kram
Amanda, medarbetare