Jag såg idag en ung kvinna som har anorexia. Hon har säkert haft sjukdomen i 10 år och verkar inte bli bättre.

Nu hade jag inte sett henne på ett tag men hjälp, det var bara skelett och skinn kvar, fy vad jag blev illa berörd av att se henne.
Hon är alltid i sällskap med sin mamma och jag vet att mamman var med henne i matsalen när hon gick i skolan så de har nog försökt med allt. Stackars flicka och föräldrar vad det ska vara jobbigt att se sitt barn tyna bort, jag tror aldrig att hon klarar det här, för nu var det verkligen inget kvar av henne.

Det finns väl specialkliniker för denna typ av sjukdom?
Det känns som om man vill hjälpa till, men vad ska man kunna göra, gå fram och säga - Men nu är du bra mager, se till att äta lite. Det funkar ju inte så.
Ge sitt stöd till föräldrarna när man inte känner dem utan bara hejar för att vi bor på samma ort och känner igen varandra. Det känns inte heller rätt.

Tragiskt tycker jag och hoppas verkligen att hon blir bra snart.

Min dotter har också haft ätstörningar och är inte helt bra, men vi fick hjälp i tid och upptäckte det väldigt tidigt så det hann inte gå så långt.