jag   tycker du är  duktig   som  har  lyckats      komma   vidare i livet. men har du någon  kontakt   med   din    pappa  idag…

Det är starkt gjort att gå ut med det du har varit med om, och väldigt bra gjort då det kan hjälpa många andra också!

Har ingen fråga just nu, men det kanske kommer sen :)

nej, min pappa är död. Men jag hann av misstag, att avslöja övergreppen det bara slank ur mig, när jag skulle försvara för min mor, varför jag fick ångest för att hon bara ville passa dom hemma hos sig, dvs. hon pressade mig.
Det tog ett halvår, så ställde hon om frågan igen, samt avslöjade att mina syskon hade bekräftat att vi var utsatta, när hon efter mitt avslöjande också hade ställt frågan till dom ( jag är yngst) det slutade med att hon gick hem och ställde honom mot väggen, som naturligtvis förnekade allting. Efter det att hon hade gått hemifrån, så ringde han runt till min mors släkt för att tala om hur jag hade ljugit förskräckligt om honom, varvid ingen av dom, ännu idag, har hört av sig till mig, för att fråga hur jag mår eller ge någon form av stöttning. Tvärtom är jag och mina barn sedan den dagen, utstötta ur släkten, skammen kanske, men jag mår inte längre dåligt av det, det är deras förlust.

Jag har numera ett bra liv, och mår ingalunda dåligt av att tala om det. Jag vill stötta andra i samma situation till att det går att må bra igen och visa vägar ut.

#2, du och andra är välkomna att återkomma. Det är också ok, att skriva pm, direkt till mig.

vilken tur  att  du  har dina  barn  , dom är  guld  värda. sköt om dig

Har du ingen kontakt med dina syskon? De verkade ju också ha blivit utsatta om jag fattat rätt.

Fruktansvärt.

Det är en mycket viktig sak du tar upp, att man faktiskt måste komma vidare efter ett trauma, samt att man inte gör det automatiskt.

Många som varit iväg på t.ex. utlandsmission pratar om att man förr varit mycket dålig på att ta hand om soldaterna. Man pratar lite "kompisar" mellan, men kanske blir det mer "vi pratar för att vi låtsas att det hjälper", mer än att det faktiskt hjälper.

Jag är för egen del av den uppfattningen, att har man varit med om något traumatiskt behöver man professionell hjälp för att komma vidare på ett bra sätt, annars är risken överhängande att man drabbas av posttraumatisk stress senare i livet.

För egen del har jag vid två tillfällen varit med om saker som får anses vara lite större. Där har vi båda gångerna samlats alla vi som var med. Den som varit mest insatt, har fått berätta om händelseförloppet, de andra har fått skjuta in efterhand om något väsentligt missats.

Därefter har alla fått berätta om sina tankar, under händelseförloppet. Detta fungerar bra för oss, och har fungerat bra för mig. Det, i kombination att jag pratat med folk jag har stort förtroende för och som jag vet kan ha något att bidra vid sådana här tillfällen (och dessa folken kan för min del vara olika vid olika tillfällen, beroende på vad som hänt). Jag vet att några skulle vara tuffa och inte ville snacka, men de har kommit i efterhand och velat snacka. Det är mycket tankar som maler. Gjorde jag rätt? Var det mitt fel? Kunde jag gjort något annat? Vad hade hänt om… vad skulle jag gjort om…

Jag tycker det är skönt att höra att du säger att du idag kan prata om det här utan problem, och det finns säkert många du kan hjälpa och det är mycket bra tycker jag. Vi som kan hjälpa, skall hjälpa. Sedan menar jag nog på att i vissa fall måste man prata med professionellt utbildat folk ocksåm psykologer och kuratorer mfl.

Nu vet jag inte om det var längesedan det hände dig, eller om det hände i någon mindre stad, och vet inte heller riktigt vilken myndighet du pratar om… men jag är som yrkesperson intresserad av hur du uppfattar polisens roll. Hur du blev bemött, kontra skulle vela ha blivit bemött.

Där jag jobbar finns speciella enheter, med specialutbildat folk, för den här typen av brott (främst när det gäller drabbade kvinnor och barn), så det är inget jag varit i kontakt med. Eller jo, i det initiala har jag varit i kontakt med våldtäkter vid några tillfällen, men inte senare i utredningsarbetet.

När man som jag, var mycket liten (2-3 år) när övergreppen "startade" och till på köpet av min egen far, som jag ju var i beroende ställning till för att överleva, så lärde jag mig att stänga av, dom gånger som jag inte svimmade.

Då har man ju ingen annan att gå och berätta det för, man saknar ord och begrepp, för det som har inträffat. Barn har dock 1000 andra sätt att "berätta" att dom mår dåligt och att inte något är helt ok. Problemet är bara att folk; inte vill tro det värsta, inte vill lägga sig i det somjag inte har att göra med, eller tom. själva dra nytta av att dom ser att barnet är ett lätt offer, dom är ute just efter sådana barn som dom kan se, är långt nere i skiten, vid tidig ålder. På det viset så har dom flesta av oss, haft flera förövare, genom livet.

Men genom att vi har fått lära oss, automatiskt när vi var små, att skulden och skammen var vår egen, den lades där av våra förövare och vi själva har förvaltat den väl, eftersom vi har trott på att det var sant. På det viset har vi ofta, gått tysta genom livet, så även jag.

SÅ tyvärr kan jag inte säga hur polisen skulle ha reagerat.

Däremot, så har jag själv, vid ett tillfälle, försökt att lämna in en polis-anmälan ang. sexuella övergreppen på mitt barn och kompisen (vars far också var med, vid polis-besöket). Vi blev då utskrattade och omtalade att det var normala pojksträck och sådär går det till. (förövarna var i 12-års åldern, våra barn var drygt 5 år)
Det var ingen upplyftande kontakt, jag fick veta efteråt att det inte ens var han som borde ha tagit emot vår anmälan, vid den tiden fanns det en polis-kvinna på en annan station, som han skulle ha hänvisat oss till, som enkom satt och arbetade med ovannämnda problematik.

Däremot, så har jag när jag har varit ute och hållt föredrag och visat film om sexuella övergrepp, personligen fått kontakt med 2 poliser som såg och lyssnade på oss.
Det var nog det mest jordnära och verklighetsförankrade 2 människor, jag hitintills har träffat på, under hela denna tiden.

Ingenting som vi berättade var främmande för dom, dom var väl bekanta med vår verklighet, det kändes underbart att det verkligen finns människor som ser saker och ting, precis som dom är.

All heder till dom människor som faktiskt är villiga att se och lära sig.

Men dom kände också samma maktlöshet som oss, när det gällde att domarna inte använder sig av hela straffskalan, när dom skall döma i fall som berör sexuellaövergrepp på barn.

Kul att du är intresserad.

Mig är det inte lätt att få tyst på, brukar jag skoja, för jag har varit tyst alldeles för mycket alldeles för länge, så kan det hjälpa fler människor att jag har tagit bladet från munnen, så låt det vara så då.

Jag har alltid velat bli bra på det jag gör, oavsett om det är något fritidsintresse eller om det är att kunna känna mig nöjd med mitt jobb.

Jag dömer aldrig en person (ok, jag har inte alltid lyckats, "dömt" några personer för deras agerande, men alltid också varit lite besviken på min egen insats efteråt) utan försöker att döma handlingar, om jag nu skall döma någon.

Vill lära mig så mycket som möjligt, om hur man bemöter människor i olika situationer, från olika kulturer, och från olika miljöer. Allt för att göra ett bra jobb. Jag tror att jag hitills i alla fall har lyckats.

Tack för info, och som sagt, kommer du på något mer så är det bara att hojta till. Antingen här eller via pm :o)

Jag är inne på min tredje stora kris på 1,5år…. Började med missfall sedan dog min farmor och sedan en separation… Jag tackar gudarna för min underbara kurator…:)

#8, du får också hojta till om det är någonting mer som du undrar över, och ni andra, så klart,