Vi är nog många som har liknande symtom och det kan ta lång tid att ta till sig att det är psykiskt. Innan man insett det, så är man ju rätt vilse. Känner dock att ångest är ett för starkt ord, men det är jag det. För mig har det hjälpt att vistas mer ute, gå långa promenader, pyssla i trädgården, göra utflykter med bilen /bilcampa, läsa och lyssna på feelgoodböcker.

Jag upplever att många läkare gärna sätter ångest som typ en slaskdiagnos när man inte hittar någon annan förklaring till patientens besvär.

Själv sökte jag för diffusa besvär i öra och käke. Läkaren sa att det finns ingen sjukdom som orsakar detta och ville ge mig diagnosen ångest/psykiskt vilket jag mycket bestämt förnekade.

Ett halvår senare fick jag via en annan läkare min diagnos, en tumör på hörselnerven.

Jag tror att om man INTE har ångest - då vet man det. Att vara nervös eller orolig ibland, det är alla. Det är inte det samma som ångest. Inte i min värld i alla fall.

Tack för era svar. Igår var den värsta dagen hittills för mig med dessa besvär. Mådde jättedåligt på förmiddagen men det gick över sedan, troligtvis för att jag distraherade mig med annat. Lyssnade ljudbok, städade och lagade mat. Sen kom det tillbaka på kvällen när jag skulle sova. Så på så sätt köper jag ändå att det är något psykiskt. Symtomen stämmer väl överens med vad jag kan läsa om ångest på 1177.

Funderar på om det är något mer eller mindre undermedvetet som påverkar mig och att det är därför jag inte kommer på något uppenbart. Kanske ska prova ta kontakt med en psykolog, de borde ju kunna avgöra om det är ångest eller inte.

Tycker jag låter som en bra idé, om du har råd.

Annars håller jag med Caeli, det är en diagnos som används väldigt släpphänt. Och det ÄR ju på sätt och vis en slaskdiagnos hos allmänläkaren. Man hittar inget, då måste det ju vara psykiskt.

Men eftersom du själv verkar känna att det kanske är så fast du inte förstår varför så verkar ju att få det utrett av någon mer kunnig som en jättebra idé.

Förresten, har du tänkt på om du får de här symptomen när du på något sätt känner dig orolig eller nere? Jag menar nu inte oro för att symptomen är obehagliga, utan innan.

Och jag tror egentligen som Caeli, att man vet. Man kanske inte förstår att det är ångest på egen hand, men att man inser att det är möjligt när läkaren föreslår det. Men eftesom du nu börjat känna dig tveksam…

Dessutom, om psykologen kommer fram till att du inte lider av ångest, så har du ju nåt för dem påtagligt att komma med när du söker hjälp hos den somatiska vården.

#4: Tack för ditt svar! Jag har funderat en del på det och kan nog ändå koppla det till någon form av oro de flesta gångerna/perioderna jag haft problem med det. Men absolut inte något uppenbart. Och ibland har jag en orolig period utan att få symtomen. Men som sagt, symtomen stämmer väldigt väl överens och det är hyfsat lätt att bli av med dem. Dvs om jag distraherar mig känns det bättre. Så på så sätt låter det ju som ångest.

Jag visste faktiskt inte att ångest används som slaskdiagnos, men jag fattar att det säkert är så. Det är inget jätteproblem för mig nu så jag tror jag har landat i att fortsätta känna efter, fundera, skriva ångestdagbok. Och sedan kontakta vården (VC eller psykolog) igen. Det är ju alltid bra att lära känna sina symtom så väl som möjligt innan man söker vård tänker jag. Första perioden jag hade detta problem sprang jag till VC många gånger och blev som sagt ganska väl utredd men då hade jag också stora problem. Kunde inte sova på kvällarna så jag satt uppe till runt 3-4 varje natt. Och jag kände av det när jag tränade med. Så att det bara kommer några få gånger per månad känns okej tillsvidare.

Inte alltid, men lite så är det ju. Ta t.ex. ditt eget fall. Sa du nånting som fick läkaren att tro att du led av ångest? Om inte, så var ju allt han hade att gå på att han uteslutit några möjliga fysiska orsaker. Finns säkert flera, men de ingår kanske inte i standardundersökningen.

De har också en tendens att använda statistik på ett felaktigt sätt. Man kollar det som är vanligt. Ångest är vanligt. Att 75% av alla med symptomen x, y och z lider av en viss sjukdom/ett visst problem betyder inte att det är 75% chans att det stämmer på just den patient de har framför sig.

Jag har råkat ut för detta själv, två gånger. Jag hade våldsamma magproblem (vattendiarréer upp till 20 ggr per dag, gick lite i skov, våldsamma smärtor om jag fick i mig mjölk). IBS! Jättevanligt! Och laktointolarans är naturligt! Jo kyss mig. På 1½ år tordes jag knappt lämna bostaden. Sen fick jag antibiotika av en annan orsak och hi och hej så blev magen bra och jag tålde mjölk igen. Inte IBS utan en bakterie.

En vinter när jag var drygt 30 (65+ nu) drabbades jag först av yrsel (senare konstaterad vestibularisneurit), sedan öroninfammation och hög feber (aldrig haft förut) och jag blev inte bra och fick fler och fler konstiga symptom som skrämde skiten ur mig då jag visste vad de kunde tyda på. Var på akuten flera gånger med 40-41 graders feber. De tog inte ens tempen. De var flunsasäsong, så jag hade så klart också influensa. Blev hemskickad med rådet att ta alvedon och dricka mycket - och hör av dig om du blir sämre. En gång spottade jag upp mig och sa att det kan jag inte. Blir jag sämre är jag nämligen död.

Det var inte influensa. Det var akut hjärninflammation. Jag fick många kvarstående skador, tack och lov inte kognitiva (det var höger öra). Värst var kanske urkukad ögonmotorik som gjorde att jag hade svårt att läsa, titta på TV, att öht orientera mig. Tänk er att ni tror att ni tittar åt vänster, men ögonen riktas åt nåt annat håll. Det blir kaos. Tog mycket lång tid innan jag klarade att läsa böcker igen. Nu går det bra, men jag läser långsamt, jämfört med förut.

Även kvarstående sjukdomstillstånd som gjorde att jag inte orkade någonting, i flera decennier. Min läkare tror att jag fick ME som följd, men det är för sent att konstatera nu. Så, slarviga diagnoser, ett förstört liv och förstörd ekonomi. Ingen ursäkt, ingen ersättning. Pensionen blir inte superhög om man inte jobbat sen 30-årsåldern heller.

Jag skriver inte det här för att gnälla av mig. Men jag blir upprörd när jag hör att andra får godtyckliga diagnoser istället för att bli ordentligt utredda.

Jag säger inte att det inte kan vara ångest du har, speciellt som du själv tror att det kan vara så. Men jättebra om då anlitar en psykolog!

Men om ni får en godtycklig diagnos och själva tror att den inte stämmer - stå på er! Inte säkert det hjälper förstås, det gjorde det inte för mig, men chansen ökar ivf.