Jag har i många år nu haft ont i nog alla leder som finns i kroppen. Dock inte nog för att reagera och antagit att det tidigare haft med pubertet och växande att göra eller att det försvinner med tiden.
Det har blivit värre med åren. Började med fotleder och knän (var nog någonstans mellan 13/14 år då), sedan tillkom handleder och axlar (15/16 år), därefter fingrar, höfter, tår, etc. Men jag fattade inte heller hur "allvarligt" det är och att det inte är så det ska vara innan det började bli extrema skov när jag råkat göra något som kroppen tyckte var dumt (eller bara vågat existera och andas). Vissa dagar kan jag göra vad jag vill medan allt fler begränsas av att jag snabbt verkar nå min kropps gränser.

Till viss del hänger det för mig ihop med östrogen (mådde fysiskt bättre när jag åt en medicin som höll östrogennivåerna nere men psykiskt mådde jag skit). Sedan en tid tillbaka äter jag ett hyfsat svagt p-piller (dock med syftet att förbättre mens symptom och smärta) som även är en ny sort som ska påminna mer om det naturliga östrogenet. Värken är bättre än om jag går utan medicinen men den är fortfarande nog för att tvinga mig att vara "sängliggande" ibland. Eller ja, bättre sagt att undvika all form av belastning.
Även tryck/växlande väder och rörelse/att vara aktiv ger mig ledvärk. Rätt form av rörelse och försiktig träning hjälper till viss del men det måste vara ganska så skonsamt/inget som aktivt går på leder så som till exempel att promenera eller jogga på framförallt asfalt gör. Så med träningen kan jag ju hjälpa lite grann, just vad gäller knän, armbågar och axlar i alla fall.
Vad jag även märkt är att när värken är stark så påverkar det även "styrkan" jag har. Har jag skitont i handled och fingrar kan jag ha jätte svårt att greppa och lyfta till exempel en kastrull full med vatten. Jag blir liksom svag i lederna när värken blir riktigt illa. Det här med svagheten är nog något som uppstått det senaste året, men jag är inte helt hundra på hurvida jag upplevt det innan då jag först verkligen reagerade när det även påverkade mina händer.
Jag har även dagar jag knappt kan gå då framförallt höfterna gör så väldigt ont så att jag blir svag i benen och bland annat undivker trappor. Som tur är händer det sällan

Jag har tagit upp detta med läkare men inte hittat någon som verkligen velat ta det på allvar (förutom min gyn och hon hjälper med de medel hon har) så den kampen forsätter. Det är något jag absolut vill förstå mig på. Grejen med problem som inte syns är att läkaren måste vara villig att lyssna på ens symptom och på den fronten har jag tyvärr haft otur.

Det är dock ett problem jag nog länge aldrig själv ens tog på allvar, framförallt då bland annat lärare och andra vuxna inte reagerade och mest menade på att jag letade ursäkter. Men ju färre smärtfria dagar jag har desto mer har jag insett att det finns risk för att det är något allvarligare. Eller i alla fall bör undersökas. Då det påverkar min vardag mer och mer för varje år som gått. Och jag vill inte låta dramatisk. Jag är inte den som frivilligt går till läkaren i första hand.

Kanske även ska tilllägga att mina värden ser bra ut, kollades nyligen igen. Jag sover nog, äter regelbundna måltider, rör på mig, dricker nog vatten och ja, i sig sköter jag min kropp nog helt okej.

Smärtmedel tar jag när jag behöver kunna funka och det blivit för illa.

Äta en antiinflammatoriskt kost håller jag på att testa. Ifall livsmedel nu råkar bidra till problemet.

Finns det några tips någon här råkar ha? Något jag kan försöka i väntan på att jag får en utredning som inte bara är blodprov och ett kort samtal där man säger åt mig att ta smärtmedel när det behövs?