Beror lite på vad det är

Min fot får jag kämpa på med på jobbet oavsett, likaså mensvärk (om det nu räknas in?)

Däremot, kraschar magen så jag får springa på toa är det omöjligt att jobba för mig.

Om jag kan tänka positivt eller inte, varierar mycket.

Jag har flera besvär som jag mer eller mindre anser är normala. Besvär som liksom alltid ligger på en viss nivå och sedan kan bli värre över viss tid. Men när de är på dem där ”låga nivån” så brukar jag egentligen aldrig nämna dem.
Några exempel är illamående, yrsel, ledvärk.

Sedan har jag saker som kan dyka upp som inte är ”normala” för mig och där kör jag också på: Ignorera och se om jag överlever. Kan vara skumma smärtor eller kramper, etc.

Jag tänker inte positivt utan ignorerar så länge det går och når det en punkt där jag inte kan klara vardagen och mer eller mindre tvingas att vila så klagar jag. Men jag gillar inte att prata om mina problem. Besvären kvarstår ju ändå.

Tror då inget av mina besvär ”bevisats” av en läkare eller ursprunget fastställts så känns det nästan som inbillning.

Jag svarar också oftast "bra", mest för att slippa gå in på krångliga förklaringar. Är jag förkyld så säger jag förstås det men när det gäller svårare sjukdomar så är det enklare med ett "bra".
Jag tror att jag ältar mer på forum (😄) än i verkliga livet, då tar jag mest upp det om det är aktuellt.

Jag orkar inte vara positiv och hoppas på det bästa när nästa skov troligen ligger runt hörnet.
Lika bra att vara beredd, andra anser nog att jag är negativ - själv ser jag mig mer som en realist. Det hör väl till den ena sjukdomsbilden i och för sig.

Småsaker är jag inte så sjåpig med men vill gärna veta varför det gör ont nånstans eller känns si eller så. Förmodligen uppfattas jag som smått hypokondriker när jag egentligen bara är nyfiken.😀

När jag för många år sen fick diskbråck i nacken berättade jag aldrig på jobbet hur dåligt jag mådde. Först då jag blev sjukskriven måste jag ju berätta. Previsorerna som Maria så var det ofta min sambo som berättade då någon frågade
För mig är det lite som om jag inte pratar om så det finns det inte.
Jag säger ofta bra på frågan hur jag mår.
Jag minns ett samtal med en arbetskompis. Hon frågade en bekant "hur mår du ". Sen säger hon att då fick jag höra hennes klagan. Meeen tänkte jag frågar man inte för att man vill veta hur vännen mår. Märkligt.

Jag berättar hur det är om det finns anledning eller om nån verkligen vill veta, men håller ju inte på och tjatar om det hela tiden. Det blir ju också så att om man har haft begränsingar länge så blir det det normala. Jag säger väl mer att jag mår dåligt om det är nånting utöver det vanliga.

Är också rätt gladlynt av mig, och då måste man ju må bra, eller hur? Cyklar mycket, heldagsutfärder på landet och så. Då blir det svårt för folk att förstå att man kanske har svårt att göra helt vanliga saker, som att dammsuga, eller får ont av att gå även rätt korta sträckor. "Men du som orkar cykla så långt..?". Jo visst, men jag cyklar mycket för att det är det enda jag kan göra nån längre stund utan att få ont.

#0: Jag fungerar nog ganska lika dig. Jag har kronisk värk, vilket jag har haft i flera år. Jag fick diagnosen Fibromyalgi för 6 år sedan, och 3 år senare fick jag tilläggsdiagnosen EDS.

Jag brukar sällan klaga utan jag biter ihop- men ibland klarar jag inte av att bita ihop riktigt, och då kliver maken eller någon av de vuxna barnen in och förklarar om det kommer frågor.

#4: Jag har försökt dölja för mina kollegor hur ont jag faktiskt har mellan varven, men de ser direkt om jag har/får ont. Inte så kosntigt egentligen eftersom jag jobbar på en akutavdelning på sjukhuset och är omgiven av läkare och annan vårdpersonal hela tiden 😉