Katten hjälper bra, speciellt dem dagar depressionen smyger in eller ångesten blir för mycket ☺️

Hunden däremot går in i skyddsläge och ska vakta mig mot alla vi möter ute sånna dagar (han ligger tyvärr högt i stress och vakt i grunden), så han får bo hos morföräldrarna för det mesta, för hans ”reaktivitet” gör snarare ångesten värre

Det har varit perioder i mitt liv där djuren (främst kaninerna och fåglarna) är enda anledningen till att jag överlevt och perioder då de är enda anledningen till att jag kommit upp ur sängen.

Nu mår jag bättre och känner inte att livet skulle fallera ifall jag skulle stå utan djur men det skulle vara otroligt trist och tråkigt att leva utan dem.

Dock kan ju djuren få en att må lite sämre när man oroar sig för dem (tex hälsan) så det är ju tyvärr inte enbart positivt.

#0
Sätt gärna in denna tråd på Hjärnan också!

#1: Döttrarnas hundar blir helt kolugn när de mår dåligt. De håller nästan på att krypa under skinnet på dem. De lägger sig så nära som möjligt, och det är stört omöjligt att få dom därifrån innan döttrarna reser på sig och går iväg.

#2 Nej det är tyvärr inte enbart positivt. Men det har gått bra ändå med mina. De har ju haft hamstrar och kaniner innan de fick hund, och de djuren lever ju inte så länge. Men de har varit medveten om det, så det har gått bra ändå.

#3 Det kan jag göra 🙂

Djuren har gjort mycket gott i mitt liv, samtidigt som de ibland orsakat en del psykisk ohälsa också. Har aldrig haft egna djur (fiskar som barn, men räknar det inte) men alltid haft daghund, medryttarhäst, kattpassning eller liknande i min närhet. Det har varit en perfekt kombination för mig med att ha det positiva med djuren, samtidigt som det stora ansvaret inte legat på mig och på så vis har jag inte känt samma press som när man har egna djur.

Utan djuren, så hade jag klart mått mycket sämre. Det är ju för dem man orkar hasa sig upp, städa för dem, ge dem mat och gå ut och handla allt de behöver.
Jag får skratta åt deras tokigheter och sitta på balkongen och se världen ur deras synvinkel och det som roar dem mm.

Djur gör så gott för så många och utan mina hundar så skulle jag bli deprimerad…Dom förgyller allt och är med jämt vad man än gör ha ha -
mina vill t.o.m yoga med mig 😁

Jag är så glad över att jag fick växa upp med hundar, marsvin, hästar osv och som barn så var vår hund min bästa vän och jag hade svårt att vara utan honom som yngre barn kommer jag så väl ihåg…

Så hundarna är guld värda för dina barn…o dom fortsätter nog med hund 😅

När det gäller vuxna krävs ändå att man är så pass välfungerande att man klarar den dagliga omsorg djuren behöver så att svackor i måendet inte drabbar djurens välmående och hälsa.

Att ha djur, t.ex. katt eller hund innebär även störningsmoment i tillvaron, t.ex. i form av störd sömn…. krav, dåligt samvete, förstörda saker och nedsmutsning, oväntade och höga utgifter för t.ex. veterinärvård… Oro och ångest när djuret blir sjukt eller skadat (både oro för djuret och oro över kostnaderna).

Det är fint när det funkar och de positiva effekterna överväger, men man ska aldrig underskatta att djurägande även kan kännas betungande.

#8: Absolut.

Det är jag som sitter med det yttersta ansvaret, även när det gäller äldsta dottern som närmar sig 30 nu. Vissa dagar klarar hon inte av ansvaret, och då får jag kliva in. Men tack vare hundarna, så är det mycket sällan hon inte klarar av att tillgodose deras behov.