Sjukvården ser inte patienterna som kunder utan tvärtom patienter används så att de kan nå sina karriärer.

Patienter är till för vården inte tvärtom.

Obs! Mycket generellt uttalande men ibland känns det så.

#1 Det är lite den känsla jag också får emellanåt.

Patienter är mest bara besvärliga och ivägen…

Mest besvärliga är de patienter som har kunskaper, förväntningar och krav…. 🤣😂😅och själva vill vara delaktiga i vården… 😊.

Väldigt ledsamt att det ska behöva vara så.

Jag har haft mycket kontakt med vården och har egentligen bara en dålig upplevelse.

Skulle väl säga att det finns en anledning till att familjen skickar mig med alla djuren till veterinären, men när jag själv ska till läkaren släpar jag oftast med mig mamma som är sjuksköterska för hon kan definitivt argumentera för varför jag är där 😅😂

#0: För att svara på frågan i rubriken.
Jag vet inte om jag tycker det. Här uppe där jag bor, Hälsingland, är det väldigt svårt att få tag på en bra veterinär.
Men det beror lite på var man bor i landet.

#0: "Tidigare gjorda undersökningar/utredningar accepteras visst inte, utan läkaren kan "hitta på något eget diagnosförslag" - utan att ha tagit del av gjorda utredningar, utan att själv ha utrett krämpan, eller diskuterat den närmare med mig."

Ja detta är vanligt tror jag. Lixom att de skriver ut annan medicin än den man fått tidigare.

Det här beror på att många läkare har egon stora som skyskrapor. Läkare är ett högstatusyrke. Och många söker sig nog dit för titeln och hög status, inte för yrket i sig själv.

#2: Och de som har besvär som läkaren/läkarvetenskapen inte vet något om.

Vet inte om jag haft en jädra tur när jag tagit med mig mina djur till veterinären och lika stor otur när jag behövt besöka sjukvården men jag håller med dig.

Hos veterinären har det alltid varit enkelt att diskutera och föra en dialog från undersökning och diagnos till behandling och ev uppföljning.
Hos läkaren känns det ofta som de är redo med 'diagnos' eller avfärdning så de kan få en ut genom dörren snabbast möjligt.

Det höll på att gå åt pipsvängen när jag var liten och vart riktigt, riktigt sjuk.
Morsan ringde vårdcentralen som sa att det bara var en elak magsjuka som gick.
Ett par dagar senare ringde hon till barnakuten istället som sa att vi skulle komma in på studs. Visade sig att jag hade brusten blindtarm och fick ligga på intensiven i veckor innan jag kunde opereras.
Hade jag inte tjatat på morsan att jag trodde det var blindtarmen så kunde det ha gått riktigt illa.

Vet inte om det är så skilda världar för att läkare - upplever jag - ibland ses mer som en 'livsstil med en tjusig titel' och veterinär är ett jobb.
Nu pratar jag såklart inte om alla, finns rötägg och änglar överallt och utbildningen är definitivt ingen dans på rosor oavsett om man jobbar med människor eller djur. Det känns bara som att den där prestigen i en läkartitel får en del att tappa fotfästet.

Känner väl igen mig och samma här hos veterinären blir jag hörd medan hos dom flesta läkare med få undantag så blir det inte rätt.

Har sett i min journal det stämmer inte och läggs till eller skrivs alldeles fel dock inget allvarligt men ändå så ska det stämma det som journalförs för en dag kan det bli allvar och då får det bara inte gå fel.

Många läkare är det så här med men sen finns dom jag är nöjd med och numer går jag privat det har vart mycket bättre sen lite prover och så kan jag göra på vårdcentralen men jag har tappat förtroendet när man se att det blir en del fel i journal och inte bli lyssnad på som man behöver.

Känner igen mig också, även om för min del är det lite 50/50 beroende på vilken läkare man hamnar hos.
Har dock senaste gångerna gått mycket bättre tycker jag då min pappa ofta varit med mig på besöken och det känns som de tagit sakerna på mer allvar när det inte bara är jag som ska "bekräfta" mina symptom och problem.

Mycket lättare med veterinärbesöken (trots mina "skogstokiga" kaniner 😂). Gissar att det till viss del beror på att veterinärer är så beroende av vad husse och matte märkt av med djuren (eftersom de inte pratar själva) så de fått det mer inpräntat från start att man måste lyssna och ta till sig vad personen säger (och de ju ofta har ett genuint djurintresse och vill djurens bästa).

Med läkare kan det nog mer vara som en del andra nämnt prestige inblandat och att de väl tror att folk använder sig för mycket av "doktor google" och inte kan något.

#8 Var med om något liknande när jag gick på högstadiet (men som tur är blev det aldrig lika allvarligt). Hade superont i magen och mådde illa och spydde (missa min gammelmorfars 100 års dag). Läkarna tyckte "det är mycket mage i den åldern" och det var först efter mycket tjat från mamma som vi blev hörda (men det dröjde iaf två veckor). I slutänden hamna jag hos gynekolog som gjorde ultraljud och såg att jag hade pingpong boll stor cysta vid ena äggstocken samt förändringar runt blindtarmen som hon tolka som en utläkt blindtarmsinflammation.

Min morfar råkade även ut för någon ung läkare som påstod att gamla människor inte kunde få bihåleinflammation (när det var uppenbart att det var det morfar hade).

Jag har haft turen att ha samma neurolog sedan jag opererade hjärnan 2011.
På vårdcentralen har jag sedan ett par år också samma läkare.

#0 Sorgligt men sant.

#8 Din berättelse fick mig att tänka på en läkare som jag mötte för många, många år sedan.

Hon sa rakt ut att hon var läkare bara för att tjäna bra med pengar och kunna leva ett gott liv som pensionär.

Samma läkare berättade också om hur hon och hennes man brukade sitta på stränder runt om i världen och roa sig med att kolla på hur "lustiga" människors kroppar kunde se ut. Kanske inte jättesmart att sitta och berätta sådant för sina patienter…. (och i detta kroppsfixerade samhälle).

Somliga borde uteslutas från läkarutbildningen/läkaryrket då de har helt fel inställning samt dåligt omdöme.

Men absolut att det finns de som är otroligt bra - också. Det svåra kan vara att hitta och få behålla dem.

#13 Tur att man numera kan anmäla när man råkar illa ut.

#13: Framförallt borde de hindras från patientkontakt.

#14 Ja absolut, men det vill till att man orkar anmäla och att anmälan tas på allvar.

Bemötande-frågor är på det hela taget svåra att anmäla.

#17 Ja lå får man vända sig till ledningen för vårdinstansen.

#2: Jag brukar följa med både maken och barnen när de skall träffa läkare. Även de vuxna barnen. men det beror på att jag jobbar i "systemet" och jag vet vad som gälle och vilka rättigheter man har. Jag tillrättavisar och säger ifrån på skarpen till både läkare och annan sjukvårdspersonal om det behövs.

#5 Då måste du ha haft otur, eller så har du inte varit till Hudiksvalls smådjursklinik ? Jag åker alltid dit om det är större undersökningar (utredningar, rtg, sövning etc) Trots att det är 8 mil enkel resa.

#19 Jag skulle aldrig tillrättavisa någon eller säga till på skarpen. Det tror jag kan ge helt fel resultat. Är man vänlig kommer man långt.

Jag skulle heller aldrig följa med någon anhörig som inte behöver ledsagning.

Men vi är alla olika.

Jag förstår vad Draken menar.
Själv hänger jag på min son när han ska till nån instans.
Jag vet också hans rättighet inom vården.
Och nekas han något som han har rätt till, träder jag in.
Funkar alltid. 😀

Det kanske handlar om vad för problem den anhörige har.

#20: Jag följer med som stöd. Och skulle det bli problem så säger jag ifrån. Många läkare tenderar att "köra över" patienterna om de inte vågarr säga till.

Till funderingen som #0 hade där så kan jag lägga fram min teori.

När det gäller veterinären så kan ju inte djuren tala eller själva ringa till veterinären. Så när djurägaren hör av sig så beror det på att husse eller matte har märkt en förändring av nåt slag hos sin älskling. Och det är ju bara den som känner sitt djur och hur det brukar vara. Så därför måste veterinären lyssna på djurägaren. Om inte så för att få sig en första överblick så att säga och veta vad för slags undersökning/prover man måste börja med.

Går du till en läkare så känner du visserligen oftast dig själv bäst. Men det finns ett oräkneligt antal krämpor och sjukdomar samt att alla upplever tex smärta och obehag olika. Så du kan ju berätta för läkaren hur du känner och mår och vad du eventuellt gjort. Men för att utesluta saker och komma fram till vad som orsakar dina problem måste ju olika undersökningar till (även här) Och merparten har nog inte läst medicin = oftast mindre insatt än läkaren. Kanske kommer man dit med en egen googlediagnos som första gissning.
Så läkaren vet ju oftast bäst i slutändan.

Däremot har jag aldrig varit med om att det stått "någon annans historia" så att säga i journalen. Och de gånger jag behövt söka har (med undantag från senaste gången) varit bra kommunikation mellan mig och läkaren. Även om det vid ett tillfälle visade sig vara nåt annat problem i slutändan än först trott.

Tycker det borde vara bra kommunikation var gång egentligen, mellan vårdgivare och vårdtagare.

Jag har dessvärre flera gånger råkat ut för att läkare/sjukgymnaster kommit med diagnoser/diagnosförslag som varit helt felaktiga. Min erfarenhet - så här långt - är inte att läkaren ofta vet bäst i slutänden. Min erfarenhet är att många läkare istället hamnar helt fel för att de inte lyssnar.

Jag har själv ganska omfattande kunskaper i anatomi, fysiologi o.s.v.

#25 Håller med dig helt.

"Min erfarenhet är att många läkare istället hamnar helt fel för att de inte lyssnar."

Precis. Och/eller kläcker ur sig en slentriandiagnos i telefon utan närmare undersökning medan de googlar.

Att man själv är kunnig hjälper tyvärr inte, nästan så det blir en nackdel.

#26: Det är just därför kommunikationen som jag nämnde är viktig. Och fungerar den minskar risken betydligt för konstiga och felaktiga anteckningar - och i slutändan nånstans fel diagnos.

#26 Exakt. De hatar min kunskap… eller när jag hänvisar till vetenskapliga studier etc. Spännande var det också den gången 2 läkare satt och pratade "latin" över huvudet på mig och trodde att jag inte skulle begripa ett dugg… och jag svarade med korrekt användning av samma termer etc… Hakorna hamnade vid knäna.

All erfarenhet visar att jag brukar ha rätt när jag invänder… hittills.

Min förr-förra husläkare var bäst. Hon försåg mig med spännande vetenskapliga artiklar som hon brukade ge sina elever på läkarutbildningen. Perfekt nivå, och ofta läsvärda artiklar. Hon gillade kunniga och intresserade patienter. De flesta verkar dock avsky kunniga patienter som säger ifrån, ställer krav (rimliga sådana förstås), som har koll på sina rättigheter och som inte ser doktorn som Gud fader själv… (ursäkta, men jag är lite irriterad… 😊).

Jag tror däremot att de flesta, inte bara läkare, är otroligt irriterad på de som har taggarna utåt inför besöket.

Att vara kunnig behöver inte innebära att man behöver vara otrevlig. De flesta är ganska pålästa numera i och med att vi har oändlig information att tillgå.

Taggarna utåt får man nog först när de dåliga erfarenheterna/upplevelserna har blivit allt för många på allt för kort tid, och man blivit allt för sliten…?

Att vara påläst kan vara bra, men kan också bli "ett problem" när folk inte har bakgrundskunskaper nog att förstå det de läser. När de istället gör egna tolkningar av det de läser. Hade själv en diskussion med en bekant härom dagen som t.ex. inte alls hade koll på hur näringsämnen tas upp i tarmen och hamnar i blodet.

Jag förstår också vad Draken menar samtidigt förstår jag det Maria skriver att med vänlighet kommer man långt men ofta bara till en viss gräns där vänligheten inte längre räcker till beroende på situation.

Jag tar också ton och säger till men det vill mycket till och det första jag gör är att bemöta vänligt men när det inte längre räcker till då måste rösten höjas och jag är i ett sånt läge nu med en dement mamma.

Ingen lyssnar ingen tar notis om det allvar som vi lever i och här förväntar man sig att en dement person ska kunna agera själv och avgöra vad som är bäst för sig så ser inte hennes vardag ut och mitt tålamod är slut vad gäller både kommunen och läkare så nu är mina vänliga toner slut.

Mycket beror på vad det rör sig om och i mammas fall sköts det så illa nu men jag hade en förhoppning med en demenssköterska för hon verkade riktigt bra men visar sig inte vara bättre än någon annan och inser inte att boende är enda vägen där två personer går sönder av situationen min pappa som blir 94 kan inte ta hand om henne och konstant utsätts för psykiskt våld sen många många långa år men ändå motarbetas allt och den dementa ska själv söka och avgöra om den behöver boende en person som är borta i huvudet ska klara av allt sånt där, en person som ligger under täcket hela dagarna ska vara färdig att fixa med papper, ansökningar läkare och f och hans moster.

Jag är i läget nu med polisanmälan det räcker inte med någon liten söt patientnämnd och dom vaga rättigheter vården ger oss det krävs lagens långa arm så jo man måste ta ton till förbannelse när inget händer och människor far illa.

Jag har i dagarna gett både läkare, demenssköterska och biståndshandläggare några dagar att agera i den rådande situationen och agerar dom inte då blir det en polisanmälan för så här får det bara inte gå till och än är inte det fysiska våldet stort men det finns där och det syns att det ökar så vart i helsike anser vården att det ska sluta ska det sluta med att någon skadas allvarligt i hemmet.

Jag är väl medveten om mina skyldigheter och rättigheter, jag är väl insatt i vilka rättigheter gamla dementa och deras make, maka har så det här det ger jag mig aldrig i och jag både skäller och tar till polisiära åtgärder för nånstans finns en gräns den gränsen är redan nådd med min mamma för många år sedan och kan dom inte sköta sina jobb ja då ska dom stå till svars och dom ska ta konsekvenserna av att inte lyssna på anhöriga för vi är knappast dom enda och vi är inte heller dom sista i en situation som är så pass allvarlig så den kan orsaka fysisk skada så nu ska dom åka dit och det med besked dom ska inte få ha sina jobb kvar och dom om några som jobbar med just demens borde väl verkligen ha kunskapen och vetskapen vad demens faktiskt innebär.

Så jo vi ska säga till vi ska skälla vi ska ta vara på alla våra rättigheter och aldrig någonsin låta oss köras över av vården för vården är till för oss inte vi för den.

#32 Men är polis rätt väg att gå? Det är inte IVO eller något liknande?

#33 Nej så enkelt är det inte, det finns en enda väg att gå så ser det ut för oss.

#34 Trist. Hoppas ni får styrfart på det.

#32: Min bror slet med vår dementa moster i flera år. Kom ingen vart med någon instans.

Men nr 1 är:
Vad vill din mamma?
Problemet är att dom kan inte göra något mot hennes vilja.

2) Har hon av läkare fått diagnosen dement? Då kan man köra över hennes egen vilja.
(Blev räddningen för min moster.)

3) Min moster bor på privat dementboende. Det kostar förstås pengar. Skulle din mamma ha råd med det?

Beror ju också lite på var i landet hon bor. Finns det ens boende för dementa där hon bor?

#36: Vi har vart inne på privat boende men avstånden blir för stora då far vill kunna hälsa på men har inte orken att åka.

Diagnosen är ställd av läkare men vi får bara höra att hon själv måste bestämma men hon är inte kapabel att avgöra saker och ting varken det här eller något annat. Du skriver att har man fått diagnosen kan man köra över deras vilja, finns det nån sida jag kan läsa om det för vi får endast svar hon måste avgöra själv men en person som inte kan ta hand om varken tankar eller sig själv där hoppas jag kunna hitta information som typ säger med läkares hjälp och beslut kan boende ordnas.

Det har blivit en riktig skit situation och vi bara motarbetas så finns det nån sida som skriver om det där länka mig gärna dit för det kan vara användbart mot både kommunen och demenssköterskan för är det så då har dom inget att sätta emot tvärtom då ska dom se till att boende ordnas.

#37: jag ska kolla med brorsan hur dom gjorde med min moster.

Tack Mandra, tilläggas ska att hon ena stunden säger hon ska in på hem och nästa sekund är det bortglömt och så här vevar det på år efter år hon har varken minne eller koll på vad hon gör och säger och det gäller allt inte enbart det här så hon kan inte ta egna beslut om något och allt får andra göra åt henne så hon har verkligen rätten att få ett boende där hon får den hjälp hon så väl behöver.

#39: har inte fått något svar från brorsan än.

Du kan ju läsa det här, men vet inte om det går att tillämpa här:

[https://www.umo.se/fraga-umo/fraga-umo/vad-ar-att-bli-tvangsomhandertagen-i-psykiatrin/]

Om hon var inom vanliga vården och fick sin diagnos, så kan det kanske hjälpa att träffa en privat. Dom vågar ofta lite mer.

#40 Sidan kan inte visas.

#41: Klicka i rutan längst ner. Den funkar. Väldigt märkligt.

Jag lyckades öppna länken och det där har jag läst men googlade mig vidare och hittar det här kan det vara något liknande som ni gjorde med din moster ?

https://www.internetmedicin.se/behandlingsoversikter/geriatrik/agitation-och-aggressivitet-vid-demens/

Det stämmer in så in i vassen på beteendet mor har dock har det ännu inte gått till fysiska angrepp mot oss men hon spottar på pappa och går lös på materiellt samt ägnar sig åt psykisk misshandel, vanföreställningar, hallucinationer, hot om självmord ja det mesta stämmer in och den fysiska biten märker vi kan närma sig.

Det är otroligt hur det kan bli, ta bara nu igen på morgonen har hon för sig i vanlig ordning att pappa och jag träffas på nätterna och alltid säger hon att vi medvetet försöker göra henne tokig genom att förneka men vi träffas ju inte så det är hallucinationer vilket vården också informerat henne om.

Nattetid flera gånger i veckan runt 2 och 3 tiden trasslar hon sig upp på övervåningen fast hon knappt kan gå och skäller ut far, slänger med saker, spottar på honom, anklagar, hånar, kränker och han får inte sova ifred. Det pågår sånt här dygnets alla timmar och läkare, demenssköterska och kommun hör inte på oss som om dom inte skulle tro på vad vi säger och man känner sig helt överkörd och maktlös.

Något jag är riktigt förvånad över är att dom inte larmar när en situation blir så allvarlig så den kan skada antingen den dementa eller dennes anhöriga.

Ska undersöka det här närmare för något måste vi göra och få till boende med utbildad personal som vet hur man beter sig med dementa för vi är inte utbildade visst vi kan läsa men ändå har vi inte kunskap att bemöta det här på rätt sätt. Tack och lov är jag inte biologiskt släkt med mor så förhoppningsvis blir man inte som hon och mormor var lika blev rejält dement så det där är genetiskt för flera i hennes släkt drabbades så där kan jag inte ha det nedärvt sen vet jag ju inte om min biologiska släkt om sånt här finns med i gener men det är skrämmande hur det blir och man hoppas innerligt att man aldrig själv blir så och utsätter andra för det är riktigt otäcka scener och man blir uppriktigt rädd.

#43: Återkommer med vad som gjordes med min moster.
Men vad jag undrar över är: har din pappa något trygghetslarm?
Begär det annars. Om han tillkallar dom tillräckligt ofta med det, så gör dom något till slut.

#44: Pappa är lite envis av sig och vill inte ha larm men mamma har och vi har försökt få honom att skaffa men det är omöjligt han är envis som synden där.

Han kan ju larma från hennes när det är kris men hindras så läget är minst sagt både låst och komplicerat med henne. Det är så rörigt det här så jag sätter inte ens ord på det men nånstans måste det lösa sig.

#45: Så här var det med min moster. Hon levde i fullständig misär.
Hon är horder så hela lägenheten smockfull med saker. Städade aldrig.
Hade skadat knät och kom inte ur sängen. Hon hade en rullstol, men kom inte upp i den själv.
Hon åt inte, förutom lite kaffe och pepparkakor. Blev väldigt svag till slut.
Kissade hela tiden på sig och låg mest i sin våta säng hela tiden.
Biståndshandläggarna kunde inte göra något, sa dom, för hon ville inte ha någon hjälp. Inte gå till läkare, inte ha hemtjänst, ingenting.
Till sist lyckades brorsan hitta en kvinna på hemtjänsten som hon gillade och som fick lov att komma in och hjälpa henne lite.

Sen trillade hon och skadade sig. Den här kvinnan ringde då efter ambulans och tvingade moster att åka med.
Den åkte till St Göran och där fick hon träffa överläkaren. Han ställde diagnosen demens.
Sen satte han igång med ett rent helvete med dom på kommunen som vägrat henne hjälp.
Han gav sig inte förrän hon fick ett demensboende. Hon ville inte det, men han tvingade både henne och sociala myndigheter.
Det krävs tydligen någon med pondus som inte ger sig.

#46: Det är sant det krävs någon med pondus och att man träffar på rätt person som verkligen kan agera.

Jobbig situation för er och så många som får kampa och kämpa när dementa och gamla behöver få komma in på hem och så många som berättar, skriver och delar med sig det är tragiskt att det ska vara på det viset.

Hade ett samtal med en läkare som sa att dom inom vården ofta pratat om just det här att man inte får tvinga och att en dement ska kunna avgöra själv när dom inte alls kan det där är dom inom vården inte alls överens med berättade hon för mig men ändå verkar det vara något som ingen tar tag i för i vissa situationer krävs att personer som inte klarar sig måste få den hjälpen att ta beslut när dom inte längre kan det själva.

Himla svårt sånt där och så många som möter den problematiken.

#47: Enligt den här överläkaren som min moster fick träffa, så räknas det automatiskt som att man inte kan fatta egna beslut om man är dement. Så, enligt honom, har dom fel när dom säger att man inte får tvinga dementa. För det får man.

#48: Där är jag kluven när jag läser lagen om det här och det som är så innerligt tragiskt är att ingen vill tvinga någon anhörig det är en sista utväg för att skapa ett bättre och tryggare liv för dom där dom kan få dygnet runt vård när det inte längre fungerar i hemmet.

#49: Ja vi tvingade ju vår moster. Annars hade hon ju dött säkert, av svält.
Hon tror att hon fortfarande bor hemma i sin lägenhet.