Så här blev jag döv på ena örat
När jag var 10 år råkade jag ut för en mycket ovanlig form av öroninflammation som yttrade sig i medvetslöshet med svåra kramper under drygt ett dygn.
Läkarna på ett av Sveriges största sjukhus gav diagnosen epilepsi och började omedelbart medicinera mot detta. Resultatet var milt sagt skrämmande.
När jag först vaknade ur medvetslösheten kunde jag utan problem röra mig och prata, naturligtvis var jag "seg" och hörde mycket dåligt, men det är ju inte så konstigt.
Cirka ett dygn senare kunde jag varken röra mig eller prata. Min pappa, som då bodde i Tyskland, kontaktade sjukhuset i sin hemort och förklarade läget. Detta resulterade i att min mamma tog mig från Sverige i bil till Tyskland. Jag bars ut till bilen i Sverige, men kunde med stöd av pappa gå från bilen in till sjukhuset i Tyskland.
Där upptäckte man snabbt vad som var fel och att jag inte hade epilepsi. Här i Sverige envisades man i många år med att det ändå var epilepsi jag hade, trots att jag aldrig har haft någon sorts anfall efter ovan nämnda händelse. Jag fick en hjärnskada och förlorade balanssinnet helt. Tack vare far kom jag dock upp på benen efter en ganska kort tid och kan gå normalt, men är lite mer vingelfotad än många andra.
Sedan dess har jag en mycket grav hörselskada på ena örat och en lindrig hörselskada på det andra örat. Nu har jag mycket bra hörapparater, så att jag t o m hör lite på dövsidan och har bra hörsel på den andra sidan.
För några år sedan träffade jag en trevlig och nyfiken audionom, som frågade ut mig om vad det var som hade hänt med min hörsel. Jag berättade och audionomen sa att jag är ungefär som humlan, d v s jag fattar inte att jag inte kan gå och leva ett normalt liv, för dom som råkar ut för den här typen av skada, förblir sängliggande resten av livet.
Jag berättar om detta här för att vi alla behöver hjälpas åt att vara vaksamma på vad vi får för diagnos och också vad för behandling vi får. Det är alltså inte någon allmän kritik av den Svenska vården.
/Désirée
Nä, men vi måste hela tiden vara medvetna om att vi inte har "världens bästa sjukvård" som vi bli itutade. Jag vet fler som kan jämföra sjukvård i Sverige resp Tyskland, även om det gällde ett helt annat område.
Jättetråkigt att du skulle behöva råka ut för detta och få sådana men, men så tuff du är som skapat dig ett så mycket bättre liv än svensk sjukvård var beredd att ge dig.
Apropå epilepsi så har väl de flesta läst om kvinnan som också felaktigt diagnosticerades med det och var halvt borta av medicinering under flera år och bodde på sjukhem. Så blev hon sjuk och kunde inte ta sina mediciner på länge, och vaknade upp en dag och var helt normal. Hon hade definitivt inte epilepsi.
Undrar hur många fler som sitter fast i den medicineringen. Man kan ju få kramper av hög feber och vissa läkare verkar väldigt snabba att ge mediciner av olika slag.
Jättebra att det finns sjukvård, men för allvarliga diagnoser bör man alltid få en "second opinion".
Min man blev diagnosticerad med KOL för flera år sedan, han som aldrig rökt. Vi var i chock, han blev jättedeprimerad och fick sån dödsångest. Vi berättade inte för barnen och det var bra, för som tur var behövde han uppsöka läkare när vi var på semester och den läkaren sa -Bah! Här finns ingen KOL, vad är det för larv. Och han hade ju rätt!
#1 Sjukvården här i Sverige är bra på många sätt. Det finns det många bevis för, men det finns också brister precis som det gör överallt i världen. Exvis finns det en del tyskar som har fått bättre hjälp här i Sverige än i Tyskland. Så det är inte svart/vitt.
/Désirée
Jodå, been there, done that, have the t-shirts så att säga.
Fick en tung psykisk diagnos som ganska ung och med den flera tunga mediciner. Gjorde nyligen ny utredning och enligt den har jag ingen diagnos (och tror själv inte heller jag har det). Det var förmodligen "bara" sköldkörteln som spökade, eller snarare att jag fick fel medicin för det också.
Får man en diagnos så fastnar man ju i den boxen, och det kan krävas en hel jävla del av en för att ta sig ur igen.
"I'm too old for this shit."
För att inte tala om då jag som 13åring fick ett anfall av enorm smärta i revbenstrakterna. Gick över efter en stund men anfallen fortsatte att komma med ojämna mellanrum. Gjorde ultraljud av gallblåsan och de sa att det fanns stenar där som kanske kunde ge problemi framtiden så inte det tydligen.
En läkare kände på magen och sa att det var förstoppning.
Så varje gång ett anfall kom (oftast på natten såklart) satte jag mig på toa och ibland laxermedel.
Spola fram nästan 2 decennier efter ett särskilt jävligt anfall (på natten) så tänkte jag "Detta Kan inte vara förstoppning" och åkte till akuten. Opererades akut för gallsten. 🙃
"I'm too old for this shit."
Starta ny diskussion