Dödligheten lär ju vara enorm hög bland dessa barn och kvinnor.

För bara några generationer sedan var det likadant i Norden: man svalt eller halvsvalt ofta och fick tio barn. Såpass litet sedan att några från den tiden fortfarande lever. Så i så fall har vi också "vant oss".

Vad jag vet ska det gå rätt långt för de flesta innan man är så utsvulten att mensen upphör. Sedan har det väl också litet att göra med vad kroppen har ställt in sig på sedan man var barn. Sedan är våra kroppar gjorda så att de prioriterar att ge ett foster näring framför sig själva ("för varje havandeskap tappar man en tand" var ett svenskt talesätt förr).

Men ändå var det många hos oss förr som föddes mindre till växten än vad de kunde ha blivit. Det kan vi se bland annat på att vi blev allt större till växten under nittonhundratalet. Det kunde åtminstone ibland också gå ut över ens mentala förmågor (fast hjärnan hör till de prioriterade organen när man får ont om näring).

Å andra sidan är det inte såhär på så många håll i tredje värden längre. Det är illa –och skamligt av oss som så lätt kunde hjälpa – att det är så på några alls. Men även tredje världen är på väg uppåt och stora grupper vanligt folk både äter hyggligt och begränsar sitt barnantal. Googla till exempel Hans Rosling, han har undervisat om det.

Tycker bara att det är så konstigt, även om menstruationen fungerar så krävs det ju väldigt mycket näring och energi när ett helt barn ska växa fram. Men ja det kanske blir mer komplikationer då. För egen del så upphör mensen så fort jag bara blir lite stressad eller får lite ångest inför något, tänker att de som måste oroa sig för om de ska överleva dagen varje dag borde vara rätt stressade förutom att de dessutom är väldigt hungriga? Men vad vet jag, kanske är det tvärtom

#3: både i mens och stresstålighet är vi ju väldigt olika. Vad som knäcker (eller helt förrycker rytmen hos) den ena märker den andra knappt av. Och det har ju aldrig varit så att alla kvinnor har fått barn.

Och, som sagt, handlar det väl delvis också om vad för liv ens kropp har ställt in sig på att klara. Därmed inte sagt att vare sig den eller psyket far väl av att behöva ställa in sig på att ständigt funka på snålaste vis.

Förutom komplikationer hos barnet far/for ofta mödrarna illa också. Många dog i barnsäng, till att börja med, och om inte i sin första så i någon av de följande, och där medverkade ofta att man var försvagad, även om det förstås också kunde vara på grund av trångt bäcken, blödning och annat. (Men t.ex. trångt bäcken kunde i sin tur bero på näringsbrist.) Överlevde man åldrades man ofta långt i förtid, kunde få diverse bristsjukdomar och så vidare. Barnen, förresten, som också ofta dog/dör: en del av dem gjorde det helt eller delvis på grund av nedsatt motståndskraft från början.