Jag känner igen mig från när jag var yngre. Något helt obetydligt som jag eller någon annan sagt men som var jobbigt, pinsamt, elakt, fel…. kunde jag gå och tänka på länge. Med åren har jag blivit duktigare att bara slänga iväg tanken när den dyker upp. Jag insåg att det är ingen idé att tänka på det eftersom det varit och jag kan inte få det ogjort. 

Det som hjälpte mig när dessa tankar dyker upp är att tänka om det är något som jag kan förändra. Kan jag prata med personen, kan jag förändra något? I så fall såg jag till att det blev gjort. Om jag inte kunde förändra det, "tvingade" jag mig att acceptera läget och släppa tanken. Det är som det är och det finns inget att göra.

Det här orden från Dalai Lama hjälpte mig mycket att "tänka rätt" och släppa oönskade tankar:

"Om problemet är sådant att det går att göra någonting åt det finns det ingen anledning att oroa sig för det. Om det å andra sidan inte finns någon utväg, någon lösning, är det också meningslöst att oroa sig eftersom man ändå inte kan göra något åt det."

/Dalai Lama

Är tankarna kopplade med en känsla? Pratar du med någon om det, pratar av dig så att säga?

Den så kallade Sinnesro-bönen är faktiskt väldigt sann att ha i bakhuvudet när man ältar tankar och händelser. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Jag känner igen det där väldigt väl med att ha tankar som maler och återkommer gång på gång, särskilt om saker jag skäms för, ångrar eller har dåligt samvete över. Det är sällan något andra gjort som jag hakar upp mig på, utan alltid saker jag gjort, sagt osv. I mitt fall bottnar det i dåligt självförtroende och extremt dålig självkänsla. Jag tror alltid att jag gjort något jag borde skämmas över och så hakar jag upp mig på det. Det som hjälper på längre sikt är att jobba mycket med acceptans för sig själv och att inte försöka bry sig så mycket om vad andra människor tycker. Man vet ju sällan egentligen vad andra tycker utan man vet vad man TROR att de tycker. Jag vet inte om du har det likadant, men i så fall så är det dig själv du behöver jobba med genom acceptans och stolthet över dig själv.

Vad just du behöver för att bryta dina tankar är svårt att ge råd om eftersom det ofta är mer komplext än bara att "sluta älta". Men generellt tycker jag det är ett gott råd att säga till sig själv att om tankarna är något man inte kan förändra så är det inte lönt att älta dem, och om man kan förändra orsaken till tankarna så får man göra det. I

Vad som kan vara bra att tänka på är att ibland kan man behöva älta vissa tankar gång på gång också. Det finns saker man helt enkelt behöver bearbeta och som man behöver tänka på gång på gång för att helt enkelt komma vidare. Ofta är ett bra råd då att prata med någon annan om just det för att få någon annans tankar och syn på det hela. Min tanke är att du behöver försöka komma underfund med varför du får dessa tankar, om de beror på ånger, skam, självförakt, bearbetning, att du ska lära dig något av just den situationen du tänker på osv. Om du kommer på varför du får såna perioder med vissa tankar så är det också lättare för dig att lista ut hur du ska gå vidare för att helt enkelt komma ur det.

Tack för era svar! Det kan både vara positiva och negativa saker som någon sagt eller gjort. Älta, älta, älta.  Just nu kan jag inte riktigt släppa ett läkarbesök som jag var på i december, där både en del negativt och en del positivt sades. Det är rätt påfrestande eftersom jag ju som ni också skriver inte kan förändra det som skedde då.

I det här fallet tror jag dock också att det kan bero på att det kändes som att läkare brydde sig, eller "såg mig". (Blev åsidosatt och på ett sätt "övergiven" som liten, en känsla som sitter djupt, och som jag nog får leva med.) Jag vet ju att jag bara är en av många patienter som denna läkare träffar, men ändå kan jag alltså inte riktigt släppa vad denne sade.