Jag som har problem med att få nerverna fungera som de ska, får sätta kateter på mig själv vid dessa tillfällen.
Jag har aldrig upplevt några obehag av det hela. Du har inget att oroa dig för.

När man är i narkos så känner man inte av urinen utan den samlas i blåsan. Därför behöver man kateter ifall operationen av någon anledning drar ut på tiden.

Jag har fått kateter de gånger jag opererats och precis som du säger så sätts den när man är i narkos och dras när man har vaknat.

Det känns mer eller mindre ingenting när den dras.

Men precis som du skriver så ska du givetvis prata med din läkare om detta.

Jag kände likadant.
Men för mig behövdes ingen kateter för min OP men…. Efter jag vaknade kunde jag inte gå på toaletten. Försökte nästan hela dagen men det gick inte och till slut fick sköterskorna komma in och sätta in en kateter.

Jag var fullt vaken, men jag var också så himla desperat att jag brydde mig inte, de är vana vid sådana grejer, och jag kände ingenting, bara en stor lättnad när all urin kom ut och det var inte lite.

2 eller 3 gånger fick de komma med kateterna, så den sattes in och drogs ut varje gång. Kände nada!

Är kvinna, vet ej hur det känns för en man dock.

#3 Då är det förmodligen en tappning man gjort på dig. Det är vanligt när man inte kan kissa. En vanlig kateter sitter kvar så att säga tills man punkterar den.

#4

Aha 😇

Trodde de sattes in på samma sätt.

#5 Ja det gör dom ju😉  Katetrar som ska "stanna kvar" där blåser man upp en lite ballong med koksalt inne i blåsan så att den inte kan komma ut själv. När man ska ta ut den så  släpper man ut vätskan och "slangen" glider ut.

#3 Om det inte kändes något så var det nog för att du var bedövad.. också därför du inte kunde kissa själv. :)

#0 Det obehagligaste med kateter är ju just när man sätter in den och första typ 20-30 minuterna när man känner av den och bara vill dra ut den. Sen "vänjer" man sig och det kan kännas väldigt skönt sen att ha katetern när man opererats. Grymt skönt att slippa gå upp på toa.

Om man sätter katetern under narkos så slipper man ju den jobbiga biten och sen efter operationen tror jag inte att du skulle störas så värst mycket av katetern. Du skulle antagligen inte känna av den alls. Det är heller inte särskilt jobbigt att dra ut den. 

Om du behöver ha kateter är det väl för att du under en lång operation och efter inte har förmågan att kissa och då kan ju urinblåsan spricka ifall den inte töms. Om den som ska operera säger att du behöver ha kateter så är det för att det är nödvändigt och då kan du vara glad för att du får den behandling som är bäst för dig.

Jag har opererats både med och utan kateter men har aldrig varit nedsövd (mer än några minuter) och det har varit kortare operationer. Hur som helst brukar man ju behöva fasta från både mat och dryck innan operationen så av den anledningen kanske du inte behöver ha kateter ändå. Det beror nog mest på ifall man utifrån bedövningen kommer kunna använda blåsan (och ta sig till toa) eller inte efter operationen.

Tack för alla svar!

OP är ca 3-4 timmar vilket inte är någon tid alls för mig att "hålla mig". Kan med lätthet kissa endast en gång om dagen och i och med att man inte får dricka något själv innan så lär det inte bli alltför mycket urinbildning. 

Får ju ingen bedövning mer än narkos så att kisseriet inte ska fungera efter OP har jag svårt att förstå? 

Det finns två problem, det ena är att jag är fruktansvärt rädd för smärta. Smärta från sår och dylikt klarar jag av utan problem men det är just smärta vid införande av saker (t.ex. sätta kanyl eller kameraundersökning i mage/ändtarm) som jag är så otroligt rädd för. 

Har varit med om många riktigt hårdhänta undersökningar där jag legat o tokgrinat under tiden p.g.a obehag och smärta.  Just av den anledningen vore det skönt att i så fall få den insatt under narkos.

Men då kommer vi till den andra biten och det är att jag verkligen verkligen inte vill visa mitt underliv för ett gäng främlingar. Jag vet att det är vardag för dem o att de ser massvis av olika underliv, både kvinnliga och manliga dagligen men trots det vill jag verkligen verkligen inte,. 

Det känns än värre att de ska pilla i mitt underliv när jag sover och inte är medveten om vad som händer där nere! Det är total utlämning av min egen kropp och det är jag inte över huvud taget bekväm med p.g.a diverse incidenter. 

Usch har sån fruktansvärd ångest över det här att det håller mig vaken om nätterna :(

Du kommer väl få träffa läkarna innan operation på ett så kallat inskrivningssamtal och då är det bra om du talar om allt detta så det vet vad det handlar om.

#8 Vad räknas in i dessa 3-4 timmar? Det kanske är inklusive alla förberedelser och sådant, och isåfall är det kanske inte någon längre operation. Allt runtomkring själva operationen brukar ta lång tid. Vill du berätta vad det är för slags operation? Kanske behöver du inte alls ha kateter och då är det ju så onödigt att du ska behöva oroa dig för detta nu. Försök fråga någon som kan ge svar. :)

För min del har en kateter aldrig varit ett problem. Kanske är de lite kluriga att få in men jag har upplevt mycket värre saker än det.

De trycktestade blåsan för mig på urologen i Malmö. Jag fick ligga med rumpan bar i något som liknade en gyn-stol medan sköterskan och läkaren trixade lite med mina "privata delar". Jag tyckte det kändes lite ovant, men jag vande mig fort och "genansen" lade sig efter ett tag.

Som väl är behöver jag bara "slanga" mig omkring en gång per månad, annars klara jag det på det naturliga sättet.

👍

Män har ju annars den nackdelen att det kan vara lite trixigare eftersom mannens urinrör är så mycket längre än kvinnans.

Svårigheten hos kvinnan är att "hitta" urinröret som har lite olika placering från kvinna till kvinna.

Jo det är riktigt trixigt.
Man skulle behöva tre händer. Dessutom är ju katetern hal och böjer sig lätt när den når motstånd.

Kvinnor får lära känna sin kropp eller skaffa sig en spegel på stativ.
😉

#13 Ja, det är ett bra sätt men jag tänkte snarare när man tappar eller sätter kateter på en "annan" kvinna. Då kan det vara lurigt😉

Det finns andra orsaker att sätta kateter. Det är exempelvis ett sätt att hålla koll på organen, och tidigt upptäcka en organsvikt under op. Läkarna håller koll på om du producerar urin, samt mängd under hela op. Skulle det förändrad är det ett tidigt tecken på att något inte är rätt och man kan vidta åtgärder för att förhindra svårare åkommor. En operation är trots allt ett trauma på kroppen.

Håller med om att du borde höra av dig till dem så de får lugna dig. Jag har genomgått detta (benmärgsdonation) men faktum är att jag inte hade fått reda på kateterdelen innan - vilket jag är glad för för då nojjade jag mig inte. Gjorde inte alls ont att dra ut; det kändes som när man kissar, alltså inte alls ont. Och jag är Superdupermegakänslig! Och hatar nålar och så. Just därför är det skönt att vara i narkos när de gör det för jag slipper tänka, vara närvarande. Det är en övning i tillit.
 Det som kan hända efteråt är att urinröret blir något svullet efter att man dragit ut den, så om man inte kissar på länge kan de behöva tappa en igen. Men det är ganska ovanligt att det händer. 
Det är ju så att man är alldeles lealös under narkos så man kan inte "hålla sig" utan man skulle förmodligen kissa flera gånger under 4 h kan jag tänka mig. 
Men iallafall, prata med dem när du och de kan. De är där för dig och du ska ha det så bekvämt som möjligt. Om du är rädd behöver de veta det och de kommer lyssna på dig (gör de inte det så se till att få byta om du kan). Lycka till!

Vi snackar extrem läkarskräck här. Jag vill inte ha dom pillandes där nere över huvud taget. Vore glad om jag slapp läkare alls. Vägrar t.ex. blodprov om jag går till vanlig husläkare. Avskyr när de ens ska lyssna på hjärtat med stetoskop.

Vill inte ha dom nära alls. Har ALLTID haft otur med läkare som inte lyssnat när jag sagt ifrån. Mött massvis av värdelösa sköterskor som inte ens kan ta blodprov utan att behöva sticka mig många gånger.. Mitt förtroende för sjukvård är i botten. 

Jag vill verkligen verkligen verkligen inte….

Det är för övrigt en njurtransplantation…

#17 De är  knappast värdelösa utan vissa människor är enormt svårstuckna och är man då dessutom rädd så gör det inte saken lättare.

Jag själv är inte stickrädd men oerhört svårstucken så det har hänt att de tagit prov i foten t.om. Jag tycker snarare synd om dom som gör så gott de kan.

Jo värdelösa eftersom de behövt kalla på en annan som då lyckats sticka rätt på en gång. Dom bordehämta någon annan efter tredje misslyckade sticket. Inte när de stuckit mig 10 gånger utan att lyckas o jag dessutom ligger där gråtandes och börjar få panik.

Det är ju också så att ju mer nervös man är, desto svårare är det att sticka rätt. Mig fick de sätta i intravenöst under narkos för sjuksköterskan inte kunde för jag var nervös. Då försvinner ådrorna från ytan serdu. Har du provat meditation och bön? Be om hjälp från Gud, att ge dig lugn och ro inombords, så du kan genomföra op:n som jag antar att du behöver göra. ❤️

#19 Det är precis som tankgirl säger att ju nervösare du är ju svårare är det att sticka och det kan synas enkelt när någon ny kommer och det funkar med en gång.

Tro mig, det är väldigt jobbigt med med svårstuckna patienter. Är de dessutom stickrädda så är det oerhört svårt.

Jag kan hålla med om att han man missat tre gånger att få blod så bör man lämna över till någon annan.

#17 alltså är det e njurtransplantation då är sannolikt ett krav på att dom måste sätta urinkateter för då är det ju oerhört viktigt att hålla koll på urinen hur mycket m.m för att se om njuren fungerar som den ska 

jättetrist att du inte blir bemött med respekt inom vården 😕 och instämmer med övriga försök att säga ifrån om det strular med att ta blodprov man kan få en paus att någon annan försöker m.m

Jag har tidigare aldrig någonsin varit rädd att ta blodprov eller ö.h.t. gå till läkaren. Det har inte varit något problem. Jag har heller aldrig varit speciellt svårstucken, men att få flera blåbär till sköterskor flera gånger som inte verkar ha lärt sig hur man tar blod, det tar på en. 

Det var där rädslan började. De stack inte bara in o sen att det inte kom blod utan de "sökte" efter ådran väl inne i armen. Det gör fruktansvärt ont att ha någon viftandes med nålen under huden många många gånger. Behöver jag ens berätta hur blå jag var om underarmarna efteråt? 

Förövrigt är det inte bara p.g.a. flera misslyckade blodprover som gjort mig rädd. Har även gjort andra obehagliga undersökningar som inte ska göra ont, men har gjort fruktansvärt ont där jag bett läkaren sluta flera gånger men fått till svar "ligg still och slappna av så är det över snart" när de har en 25 cm lång stel kamerapinne uppe i rumpan på mig som de vevar runt. 

Alltså det är inget fel på mina njurar utan jag ska eventuellt ge bort en njure till en behövande men just p.g.a. mina rädslor så kommer jag antagligen fega ur och det gör fruktansvärt ont psykiskt.

#23 Fy vad jobbigt. Så hemskt att behöva ha sådana erfarenheter. :-( Man är ju så utsatt i många undersökningssituationer så det är lätt att det skapas traumatiska minnen av detta. Jag hoppas allt utvecklar sig på ett bra sätt för dig!