Tillägg: 

Det är förstås inte bara viktuppgången som är jobbig. Jag svettas som en gris (ska tydligen vara en vanlig biverkning av just denna medicin). Helt seriöst kan jag ligga helt näck i sängen utan täcke, med både armar och ben isär, med ett öppet fönster som är precis bredvid sängen (mitt i vintern är det här!!) och SVETTAS för det är för varmt…!! I somras var det outhärdligt. Jag svettades floder och var tvungen att ha fläkten på, annars gick det inte. 

Min sexlust finns knappt där. I vanliga fall vill jag ha sex typ hela tiden (hehe) men nu vill jag knappt en gång i veckan. Förut fick jag orgasm 9.9 gånger av 10 men nu får jag det knappt alls, kanske 1 gång av 10. 

Är också väldigt rastlös på kvällen när jag ska sova.

Utsättningsymtom liksom biverkningar när man börjar med en medicin är väldigt olika från person till person.

Jag tycker att du ska ta upp det med din läkare och få en plan hur su ska avsluta medicineringen.

Om du får antidepp så bör du märka om den gör skillnad på 3-4 veckor i snitt. Ibland lite längre. Märker du ingen skillnad så måste du be att få prova annan medicin, om du anser dig ha behov av medicin.

Att sluta tvärt kan ge olika besvär, så som yrsel, illamående mm.

Tyvärr så ger såna här mediciner stor risk med viktuppgång. Surt då medicinen i ditt fall inte verkar ha haft positiv verkan på ditt mående. Men å andra sidan så kan du ju inte veta om den faktiskt har hjälpt ditt mående eller inte.

Det lättaste sättet att se om en medicin hjälpt är när man slutat med den.

Gällandes sexsug mm så sabbar antidepp det till 99.9%.

#2 Jo, jag förstår att det är helt individuellt. Alla reagerar även olika på medicinerna. Mmm, försökte ringa vårdcentralen idag men de hade visst stängt. När öppnar de igen? Kan jag ringa på måndag?

#3 Ja, men jag tyckte liksom att det blev lite bättra. Tog mig till skolan lite mer fast skippade även rätt mycket. Fast hur ska man veta om det hjälper, egentligen? Det är så svårt att definiera hur man mår. Ena dagen mår jag ganska bra och nästa dag riktigt nedstämd och inte ens orka borsta tänderna. 

När jag missar en tablett på kvällen har jag en ganska dålig dag, dagen efter. Min sambo och jag bråkar, jag är lättstött och har humörsvängningar m.m. Skulle kunna härda ut det i en vecka för att bli fri från alla biverkningar medicinen ger mig.

Ja, det är riktigt tråkigt. Var lite mullig innan (vägde 70 kg till mina 165 cm, BMI 25.7, jag är kurvig med stora bröst, så var inte sådär jättemullig, hade bara ett par extrakilon liksom) så nu när jag har gått upp cirka 10 kg har jag blivit fet. Känner mig fulast i världen. 

Och det där med sexlusten märkte jag ju redan från början, men jag tänkte "vad är värst? att vara deprimerad eller att inte ligga?" så då var svaret ganska enkelt. Men nu efter ett år av superlite lust och få orgasmer vill jag bara sluta. :( + viktuppgången och svettningen dårå.

Jag tror man kan känna ganska bra själv om man klarar av en utsättning eller inte. Hur skör är man, hur känslig för depressionen och ångesten är man? 

Det vanliga är att man trappar ner medicinen, men man kan också sluta tvärt. Finns nog ingen som kan säga säkert vad som är bäst.

Om du har lov nu nån vecka till kan det kanske vara ett bra läge att sluta nu, innan skolan drar igång igen. Det är väl bra som du säger att räkna med en jobbig vecka om du slutar, gör saker du mår bra av och ta det lugnt och ta hand om dig.

Tycker du ska ta kontakt med den läkare eller den mottagning där du fick medicinen. Man ska aldrig sluta tvärt med medicin vad det än gäller för sort. Då sån medicin man ätit länge.

Det kan också va så att du behöver ha nån samtalskontakt som hjälp. Många gånger kombineras man detta när den här typen av medicin sätts in.

#5 Jag går inte i skolan, tog studenten i somras. Är för tillfället arbetssökande och är timvikarie på ett gäng förskolor. Kanske är bra att sluta nu då? Jag har aldrig ångest och är verkligen inte självmordsbenägen. Jag är bara väldigt nedstämd när jag är själv, tycker att livet känns tungt och har svårt att se ljust på min framtid med t.ex jobb och sådant. Tack för de fina orden!! Ska nog sluta idag.

#6 Nä alltså jag har pratat mycket med en skolkurator när jag gick i gymnasiet. Jag är väldigt lycklig i mitt liv - har en fin pojkvän som jag trivs med, vi har bra kommunikation och tar hand om varandra. Vi har två fina katter, jag har en bra familj, jag kommer bra överens med hans familj. Jag har vänner. Det är bara det att jag är deprimerad. Så tror inte någon pratkontakt hjälper. Har inget att prata om .

Jag slutade med mina antidepp (hade samma som du) för jag tyckte inte de gjorde nån skillnad. Jag var hemsk i två veckor. Blev aggressiv, manisk, ledsen, sov hela dygn, och det slutade med en tyr till akuten pga överdos av ångestdämpande. Därmed avråder jag. Bättre att du pratar med läkaren om att ev höja dosen, trappa ner, eller byta medicin. Det läskiga är att man inte kan förutse hur man kommer påverkas om man hastigt avbryter medicinering med antideppmedicin, och drabbas man snabbt och hårt (som jag) så kan det gå riktigt illa. Onödigt att chansa.

Jag har ätit fler antidepp än jag kan minnas. Varje gång har jag slutat tvärt eftersom jag bara fick massa biverkningar. Men när jag slutade blev det sju resor värre varje gång i någon månad. Men det försvinner ju såklart. När jag tvärslutade med litium var det ingen skillnad dock, men det är inte antidepp heller.

Äter du högre än minsta dosen så ska du i alla fall inte sluta tvärt i mina ögon. Dock är jag typen av person som står ut en vecka extra för att få prata med min läkare om det.

Nu slutade jag faktiskt själv med en medicin innan jul (den gjorde inte något speciellt bättre alls), men då gick jag på minsta dosen och skulle inte kunna få tag på min läkare förrän tidigast efter jul, och missade jag då- i januari. 

Utsättningsymptom har jag aldrig upplevt själv faktiskt, men jag har också aldrig slutat tvärt av utan att prata med läkare! (eller så fick jag det, men eftersom medicinen gjorde att ja mådde så dåligt kändes allt bättre i jämförelse, hahaha)

#8 Men oj!! Det lät inte alls kul 😕 Hur kan man bli så påverkad?? Det är ju inte knark det handlar om… Hur var du när du slutade, då? Var du ångestfylld? Självmordsbenägen? Jag försöker intala mig själv att eftersom jag varken har ångest (tack och lov) eller är självmordsbenägen kommer det gå ganska bra för mig… Men du kanske också "bara" var deprimerad? 

#9 Menar du att varje gång du slutade tvärt, var det mycket värre i en månad? Litium… Det ger man manodepressiva patienter, va? Det är ju inte jag. 🤔

#10 Haha, då är vi helt olika! Jag har inga problem med att prova lite själv och tycker att ett samtal till vårdcentralen är en PINA. Dels för att jag känner att man ändå inte får någon hjälp, och dels för att det tar sådan tid att få komma dit.

#11 jag går ju i och för sig hos psykolog, så det är lite olika antar jag!

#11 jag fick litium för djup depression eftersom ssri bara orsakade biverkningar. Och jag är inte heller bipolär.

Hoppas du tagit kontakt med vårdcentralen för att få hjälp.

Det bästa vore om du fick en ny sort av medicinen. Alla reagerar olika på  medicin. Jag kan ta 150mg av en allergimedicin. Min väninna missar dörrhålet om hon tar 10 mg av samma medicin.

Att sluta tvärt med en antidepp-medicin är nog det dummaste man kan göra.

#14 Hur menar du med ny sorts medicin? Jag vill ju inte ha någon medicin alls? 🤔 

Tänkte ge er alla en liten update.  Jag slutade… Tvärt. Imorgon är det 7 dagar sedan jag slutade ta tabletten och symptomen/biverkningarna har varit många. 

Första dagen inget märkvärdigt. Lite mer lättstött kanske, annars inget! Dock drömde jag sjuka mardrömmar mellan dag 1 och 2. Sov hela natten men sov riktigt dåligt pga svettningar och känsla av att NU ÄR DOMEDAGEN HÄR! Drömde om att jorden gick under och det kändes så verkligt.

Andra dagen började det bli lite jobbigare. Hade ju drömt massa mardrömmar hela natten och hade under hela dagen konstiga stötar i huvudet som blev värre vid ansträngning. Ni vet sådana där stötar man får när man preciiis är på väg att somna? Precis så kändes det. Fick gå hem ifrån jobbet för kände mig så där dåsig och febrig! Ni vet när man både är febrig, känner sig kvalm och SEG? Precis så var det. När jag kom hem vid 14-tiden sov jag till kl 18.00, med sjuka mardrömmar där också. Hade diarré under hela dagen också. Bajsade två gånger på jobbet, två gånger hemma. I vanliga fall går jag inte ens på toa varannan dag typ, så detta var väldigt traumatiskt för mig! 😛

Tredje dagen (onsdag) fick jag sjukskriva mig från jobbet. Hade feber och mådde riktigt dåligt alltså. Hade sådana där stötar och mådde bäst när jag låg still i sängen. Min sambo fick komma hem på lunchen och ta hand om mig + peppa mig lite. Drömde även sjuka mardrömmar natten från tisdag till onsdag + hade diarré.

Fjärde dagen - sjukskriven från jobbet igen. Nu började mardrömmarna försvinna. Dock drömde jag fortfarande sjukt konstigt och mycket, men hade inte alls samma ångestkänsla under drömmarna. Hade fortfarande feber och kände mig dåsig. Som vid en vanlig influensa fast utan förkylningen. Typ. 

Under alla dessa dagar har jag varit lättstött och gråtit väldigt mycket av och till. Suttit i duschen och gråtit lungorna ur mig, haft i diarré och bajsat 5 ggr om dagen m.m. Dag 4 började jag få ångest men krigade mig till jobbet på fredagen (dag 5). Tog många toalettpauser och skakade av ångest. Ångesten avtog någon gång efter 10.00 (av någon anledning är det alltid värst på morgon och kväll…)

Nu är jag inne på dag 6 och stötarna i huvudet är betydligt mindre. Nu får jag det bara om jag rör på mig (om jag t.ex städar etc) men ångesten är däremot kvar. Värst vid kväll och morgon, som sagt. Dock bara på morgonen när jag ska till jobbet, nu när det är lördag och jag är ledig har jag inte haft någon ångest. Igårkväll skakade jag och hackade tänder som om jag frös fast jag var varm. Lite frossa-aktigt. Hade ångest så antar att det var därför. 

Jag har inte haft ångest på hur länge som helst och jag har aldrig haft det bara sådär. Brukade oftast ha en anledning till det så nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det när det kommer. Förut har jag alltid kunnat tänka på det där som gav mig ångest och liksom bearbetat det, tänkt ut worst case scenario men nu kan jag ju inte det. För jag har ju inte ångest på grund av någonting.

**Summan av kardemumman:
**Kanske borde trappat ner ändå. Jag vet inte. Nu när det är på bättringsvägen börjar redan huvudet förtränga det jobbiga och få för sig att "äh, det var ju inte så jobbigt ändå" men jag minns lite vagt att både jag och min kille var superförtvivlade när jag fick mina ångest-skaknings-attacker och låg och grät i soffan. 

Förhoppningsvis kommer det bli bättre och bättre och jag hoppas att 1 mars vara helt återställd från allting. Längtar!

Kram på dig! Så kämpigt! Tipsar om magnesiumtillskott på kvällen. Någon stark variant. Hjälper rätt bra mot ångest och man slappnar av och sover bättre av det.

#16 Tack! Ja, riktigt jobbigt. Nu uttrycker det sig i aggressioner istället. Är jätterädd att det ska förbli så för jag har ett svagt minne av att det var så här innan de antidepressiva också. Jag har alltid haft hett temperament och månaden innan jag började med läkemedlet bråkade jag och min sambo konstant. Nu har det blivit så igen. Det är verkligen raseriutbrott för ingenting 😭 Om min stackars Marcus bara tittar på mig på ett sätt jag inte gillar kan jag brusa upp som världens vulkan, skrika massor och verkligen bli HYSTERISK för att 5 minuter senare börja gråta för jag känner mig så elak och dum…..

Måste bara fråga om du tar p-piller? Eller är du helt medicinfri nu? Så jobbigt för dig. Hoppas det blir bättre.

#18 Nej, inte p-piller! Men jag har en hormonspiral - inte mirena, men jaydess. Tack för de snälla orden! ❤️

Hur länge har du haft? Kan den ha påverkat ditt humör? Det är inte helt ovanligt.

Sedan i somras. Har alltid käkat ppiller, förutom i ett halvår. Måste tyvärr äta hormoner för jag har endometrios :( :( :(