Vet inte va vi ska göra..
Hej,
Ska försöka göra det här lite kortfattat..
Det började för kanske ca 4 år sen. Jag började märka att pappa va sur och arg hela tiden utan anledning. Och ofta. Frågade min mamma om det och hon hade oxå märkt av det. Men vi visste inte riktigt varför. Vi visste att han har haft en jobbig uppväxt (slagen som barn) och kontakten med syskonen är usel. Dom pratar inte med varandra alls. Vi funderade på om det kunde ha med det att göra men vi va inte så säkra.
och i sommarreas så bröt min pappa ihop. han berättade för mamma att det fans tillfällen när han va liten som han trodde att han skulle bli i gäl slagen. Han har växt upp med att hela tiden höra att han är kass och gör allt fel. Blivit anklagad för saker han inte har gjort. Och hon fick även veta att han för bara något år sen försökte ta livet av sej två gånger.
mer än så vet jag inte om hans barndom då han inte vill prata om det.
Mamma fick han att söka psykologisk hjälp när allt detta kom fram. och han har nu gått där ett tag. Men det värkar inte hjälpa.
Jag bor inte hemma längre. Och märker inte så mycket på han att han inte mår bra. han har en fasad uppe när jag är hemma och hälsar på. Men mot mamma är han bara sur och arg hela tiden. Och bara skäller hela tiden. Detta har lett till att deras förhållande har blivit dåligt och att dom kanske kommer gå isär om det fortsätter så här. .
Hos psykologen verkar det som att dom pratar om pappas och mammas relation hela tiden. För psykologen säger till pappa att han och mamma ska göra saker tillsammans hela tiden. Men det är inget mamma känner för när han bara är sur och arg jämt. Psykologen säger även att det inte är hans barndom som gör att han mår dåligt. utan det som är här och nu..
Jag kan försåt att han mår dåligt över det som händer nu med. Men om man som bar tror man kommer bli i ihjälslagen av en av sina föräldrar borde inte det sätta ljupa sår då? Eller tänker jag helt fel,
Men saken är den att det värkar inte hjälpa att han pratar med en psykolog. och nu funderar han på att sluta att gå dit. Vi tror även att han inte har sagt allt till psykologen heller om din barndom.
Och vi vet inte va vi ska göra.. Vi vet inte hur vi ska göra för att hjälpa han att börja må bättre och tro på sej själv.. Vi känner om helt maktlösa.. Vet inte vart vi ska vända oss eller något.. Finns det någon som kan hjälpa med tips och förslag. Snälla
Nu vet jag inte hur gammal din pappa är men det verkar ju som om han förändrats på senare tid. Antingen är det hans tunga bagage som gör sig påmint och kanske det skulle vara bra om din mamma och han gick tillsammans på terapi?
Sedan funderade jag på en annan sak. Det är ingen demenssjukdom som gör att hans personlighet håller på att ändras?
/Maria
Han är 56.
vet inte om det kan va en demenssjukdom har inte tänkt på det faktiskt.
#2 Som sagt så är det bara spekulationer men demens kan ibland starta som personlighetsförändringar.
/Maria
Din pappa har inte gått till psykologen så himla länge. Att förändra sina tankar om sig själv är en lång resa och när man börjar att peta på gammalt elände så blir det oftast värre ett tag.
Om din mamma vill rädda äktenskapet så måste hon se bortom hans humör och beteende och kanske just göra saker tillsammans med honom. Man brukar ju säga att "älska mig som mest när jag förtjänar det som minst", vilket stämmer väldigt bra in på när man vänder ut och in på sig själv som din pappa gör.
Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus
Har din pappa undersökts av en läkare nyss? Tänker också på demenssjukdomar som kan visa sig så här.
Håller också med om att din mamma måste försöka att göra mera saker med din pappa även om han är sur och arg. Det kan va en spärr som han måste över tillsammans med henne för att kunna gå vidare.
Men jag tycker att ett besök på en Vc är bra att göra för att se hur din pappas hälsa är överlag.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Det låter ju som att de behöver gå tillsammans på terapi. Det låter som att din pappa och din mamma har olika syn på vad som är problemet nu.
Jag tänker också på att din pappa, efter att ha mått dåligt en längre tid, valde att berätta om känsliga saker från sin barndom med din mamma. Din mamma hjälpte genom att få honom att gå till en psykolog, men här kanske något missades också. Det var ju bra att få till en psykologkontakt, men framför allt så ville väl din pappa kanske hitta kontakt med din mamma, få henne att förstå vad han går igenom. En psykolog kan ju inte ersätta närheten mellan de här två personerna.
Säkert beror en hel del av din pappas "problem" på barndomen, men det betyder inte att den enda lösningen är att prata med en psykolog om det. Man behöver ju få prata med sina närmaste också. Och det är inte säkert att det är barndomen han känner att han behöver prata om, men jag tror att han behöver prata, med de närmaste.
Ibland när man längtar efter kärlek och närhet så visar man det genom att gå runt och vara arg. Som barn fick han nog mycket uppmärksamhet när han var arg - han blev tillrättavisad och slagen. Nu reagerar din mamma kanske på ett helt annat sätt - genom att undvika honom, leva sitt eget liv utan honom, och din pappa vet nog inte hur han ska få någon uppmärksamhet annat än genom att vara arg. Är det också så att din mamma slutat vilja göra saker tillsammans med honom, så lär han ju bara bli argare. Det blir en dålig spiral från bådas sida, och de behöver kanske professionell hjälp för att hitta varann igen. Men då behöver nog din mamma delta också, och inte passivt vänta på att din pappa ska lösa "sina" problem. Jag tror nog att de har gemensamma problem också som de behöver lösa tillsammans.
/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus
Starta ny diskussion