Stå på sig eller ge upp och acceptera?
Mår så dåligt.
I cirka 2 år har jag haft domningar, smärtor, stickningar och konstiga känslor i mitt högre ben. Läkaren jag var oss sa att det var en klämd nerv. För några månader sedan började detta även i vänster ben. Har också sedan ungefär ett halvår tillbaka haft svårt att ta djupa andetag och ni har det blivit värre och värre. Det tar liksom stopp och jag känner mig inte "mätt" på luft. Ibland om det känts svårt att andas länge så får jag gäspreflex (får inte ner luft, utan blir endast tårögd och gapar), ibland kan det bli gäspreflex kanske 5 gånger på raken, men får aldrig tillfredsställelsen att få ner luft sådär skönt som man brukar efter en gäspning. Ibland måste jag ställa mig upp, framåtlutad för att i alla fall få ett djupt andetag. Iblnad känns det som att jag får luftbubblor i lungorna, det kan göra superont på ett ställe och då måste jag andas in djupt trots att det gör jätteont för att det ska släppa. Har också ofta lite ont under vänster bröst. Var hos läkaren igen och berätta detta samt det med vänster ben. Han trodde att det kunde vara B12 eller järnbrist vilket jag inte trodde men gick med på prov. Värderna var bra. Gjorde också en spirometri, låg lite under vad man skulle för mitt bmi samt ålder men det blev inte bättre efter behandling med astmamedicin så astma var är det inte. Det har gått ungefär 3 veckor sedan spirometrin men läkaren har inte hört av sig. Känns som att bara för att proverna är bra så skiter de i vad det är. Att de tror att det kanske är psykiskt. Har också till och från tryck över bröstet. Har oftast en vilopuls på mellan 46-54.
Mina strumpor stasar sig ofta på benen och trycker jag med fingret i pannan så blir det kvar en grop.
Tar oftast en promenad per dag på cirka en halvtimma. Vissa gånger blir jag jätteyr, det känns som att jag ska ramla och som att jag inte ska orka ta mig hem, blir lite darrig och helt matt ibland.
Andra symtom jag har är att det ofta känns som att jag har massa slem i halsen som jag varken kan svälja ner eller harkla upp, det är liksom mitt i mellan. Får ofta lock i öronen och ibland ringer det i dem.
Ofta varierar det från dag till dag och idag har jag haft en riktigt jobbig dag. :'(
Vill inte må såhär längre men proverna var ju bra så det känns som att läkarna bara tror att jag är hypokondrisk. Är jag det? Inbillar jag mig bara? Ska jag bara acceptera att må dåligt? Att det bara sitter i mitt huvud? För jag orkar inte ringa och hålla på mer. Och jag skäms nu när jag är där för det känns som att de tror att jag är hypokondrisk.
Jag tycker du ska gå tillbaka och berätta att astmamedicinen inte hjälper.
Tog man andra prover på dig än B12 och Hb?
Eftersom dina ben svullnar så kanske ett EKG vore bra att ta. Det här med pannan förstår jag inte riktigt. Är du svullen i resten av ansiktet också?
/Maria
Alltså när man gör spirometri så får man först blåsa. Sedan får man astmamedicin och blåser igen för att se om det haft effekt så de vet redan att medicinen inte fungerade och att jag inte har astma.
De tog ferritin eller vad det heter, för att kolla järndepåerna. Även kalcium tror jag de tog förut samt D-vitamin. Och de var bra, har inga brister.
Nej jag tror inte det, bara pannan.
Det är ju väldigt svårt när man har så spridda symtom som du har så därför tycker jag du ska gå tillbaka och berätta att du fortfarande mår dåligt och försök att skriva ner allt på en lista för det är lätt att glömma när man väl sitter där.
/Maria
Nej du får inte acceptera att du mår dåligt, om du inte står på dig så kommer det mest troligast bara stjäla mer av ditt liv. Även om detta skulle sitta i ditt huvud så behöver du hjälp att förstå, men tänk om det är något fysiologiskt som går att behandla!?! Psyket kan orsaka många konstiga besvär, men allt går inte att skylla på det! Men visst är det tufft när man får kalla handen när alla blodprover är bra tex.
Men jag har hört gång på gång om folk som varit där du är och som får kämpa för att få hjälp och många gånger är detta inte ens grundat på psykiska besvär utan något som går att behandla fysiologiskt. Många väljer dock att acceptera att deras liv ser ut som det gör och fortsätter att må dåligt. Vården som finns är till för din och min skull, inte för att läkarna ska ha det lätt alla gånger 😉