Jag ber om ursäkt över att detta inlägg blir långt, men jag behöver få ur mig detta.

Jag är så himla frustrerad övar att ordspråket ”Man måste vara väldigt frisk för att orka vara sjuk” verkligen stämmer, framför allt när det gäller psykiska sjukdomar. Sedan slutet av sommaren har jag varit sjukskriven på heltid på grund av depression, och det har varit en kamp med diverse myndigheter och personer både före och efter detta enbart för att jag ska ha rätten till att vara sjuk. Det ingen verkar inse är att det finns ingen i denna värld som vill att jag ska må bättre, och det fort, än jag. Hela tiden ska man grillas och frågas ut som om man vore en lögnare, och man måste dessutom passa sig för att vara för optimistisk angående sin framtid, för har du framtidsplaner så är du i regel frisk fick jag reda på för ett tag sedan.

Min familjeläkare slutade för ungefär ett år sedan, och hälsovårdscentralen som jag går till har ännu inte tillsatt hennes plats. Då de andra läkarna som är anställda där redan har fullt med patienter så kan de inte erbjuda mig en ny familjeläkare, och de har därför sagt åt mig att jag ska komma in på jourtider när jag behöver förlänga min sjukskrivning. Varje gång jag ringer för att boka tid är det dock olika bud som gäller. Vissa kan boka in mig en vecka senare när jag ringer, medan vissa andra inte ens kan boka mig dagen efter då de bara kan boka samma dag – trots att de har stängt för dagen(växeln har öppet en timme längre) och det är detsamma som att jag ringer morgonen därefter, vissa säger att jag ska in före att sjukintyget går ut eller samma dag, vissa att jag inte får boka en tid förrän sjukintyget redan har gått ut för några dagar sedan eftersom det är långtidssjukskrivning och därför inte akut, och andra säger att jag inte får komma in på jourtider överhuvudtaget pga. att det är en långtidssjukskrivning trots att de sagt att jag inte kan få någon ”riktig” tid hos en familjeläkare. För varje person jag pratar med så är det olika saker som gäller, och ibland är det olika som gäller för samma person mellan gångerna man pratar med dem. Detta är oerhört frustrerande, och gör mig väldigt stressad eftersom jag aldrig riktigt vet hur jag ska bete mig, vilket svar jag ska få när jag ringer och hur mycket jag måste bråka för att få en läkartid.

Mitt sjukhusbesök nu i Januari var totalt katastrofalt för mitt mående. Jag är alltid olustig när jag ska iväg, för eftersom jag får komma in på jourtider och de hela tiden tar in tillfälliga läkare för att täcka för min fd. familjeläkare så får jag träffa nya läkare varje gång, och denna gång var det en total idiot. Först fick jag en rejäl utskällning av läkaren för att jag kom in när sjukintyget redan hade gått ut, och han i stort sett vägrade att fylla i det några dagar bakåt trots att det aldrig har varit något problem för tidigare läkare. Dessutom nämnde jag att jag planerar att börja plugga så fort som möjligt, och att jag hade planer på att kontakta Folkhögskolan för att se hur pass mycket hjälp jag skulle kunna få så att jag kan utvärdera om jag kunde börja redan nu eller om jag måste få bättre mående innan jag kan klara av det. Men på grund av att jag hade planer på detta så ansåg han att jag mådde för bra för att vara sjukskriven hundra procent, och ansåg att jag kunde behöva en ”knuff” för att komma igång – detta efter att ha haft ett samtal på ca. 15 min.

Så vadå, bara för att jag funderar på att ringa och boka ett samtal för att diskutera om det finns någon chans överhuvudtaget att anpassa det såpass att det möjligtvis skulle kunna finnas en chans för att jag skulle kunna börja plugga på en extremt låg nivå, och därmed har planer och hopp för framtiden så är jag frisk? När det skulle kräva en extremt elevanpassad skolgång och ett enormt engagemang från skolan för att det ens skulle kunna finnas en chans att jag kanske skulle kunna klara av att prova? Det är i regel samma sak som att jag skulle ringa och kräva Försäkringskassan på föräldrapenning för att jag någon gång i framtiden funderar på att kanske planera att skaffa barn.

Till saken hör att ett av mina stora problem är extrem prestationsångest, så är det någonting jag inte behöver så är det press på att jag måste bli bättre – den pressen sätter jag redan tillräckligt mycket på mig själv. Resultatet av detta var att jag bröt ihop totalt så fort jag hade smält vad han sa, och fick en rejäl panikångestattack. Efter många om och men sjukskrev han mig på hundra procent två veckor framåt, och sedan 75% till slutet av februari.

Nu i efterhand har jag varit in och ordnat så att jag har fått 100% februari ut också, men jag har fortfarande inte repat mig efter det här läkarbesöket utan har fortfarande rejäl ångest pga. det. Detta har också ställt till så att jag har blivit extremt osäker på mig själv, om jag verkligen mår så mycket bättre som jag har trott att jag har gjort, och gjort mig extremt tveksam till om jag ens kommer kunna börja studera lite smått efter sommaren då jag reagerade så här så fort jag fick press på mig. Det gör mig väldigt ledsen och frustrerad, och sänkte min tilltro till läkarvården ännu mer. Jag vill inte behöva ha ångest över att jag är sjuk, vara rädd för att jag inte ska tillåtas vara det och behöva passa mig för vad jag säger för att ha rätten till att känna det jag gör varje gång jag ska in till sjukhuset…

Efter denna incident kommer jag dock att byta hälsovårdscentral, då det bara är krångel med denna. Jag vill ha en fast läkare så att jag får träffa samma varje gång, och inte behöva gå igenom min livshistoria till främlingar en gång i månaden. En läkare som kan arbeta med mig mot en ljusare framtid, där jag tillåts att ha framtidsplaner, hopp och drömmar utan att genuinitet hos mitt mående blir ifrågasatt. Förhoppningsvis kan jag hitta en sådan läkare någonstans.

Jag vill ge en rejäl styrkekram till alla där ute som också behöver slåss för sin rätt att vara sjuk, för jag vet att jag inte är ensam. Ge inte upp, och om ni känner att ni hela tiden blir ifrågasatta – våga byt läkare och ställ krav. Jag vet att det inte är lätt att ta tag i det hela, och ännu svårare att uppbåda kraft för att orka motgångar, men det är värt det. Klarar du inte av det själv, ta hjälp av en närstående. Du har rätt att må dåligt lika mycket som du har rätten att må bra, så se till att hitta någon som respekterar dina rättigheter.