Jag tror att det är en alldeles utmärkt idé.

Däremot så är det ju bara början så att säga. Brevet kommer ju innebära att därifrån utgår samtal och eventuell behandling.

Brevet kommer att innebära att psykologen vill veta mer, behöver att gå vidare. Du kan ju inte bara skriva ett brev och sedan slippa prata mer. Då faller ju så att säga hela idén med att gå till en psykolog.

Däremot så är det en väldigt bra början. En bra inledning som gör att psykologen får reda på en del som du kanske inte hade kunnat delge om du skulle ta det verbalt.

Lycka till.

Det var nästan det jag var rädd för, att jag ändå måste förklara grejer och berätta om alla hemskheter jag varit med om.

#2 Det är ju det som är själva nyckeln till psykologisk behandling. Att få ur sig sitt "bagage" för att sedan kunna bearbeta.

Försök att inte fundera så mycket på själva mötet utan ta med dig ett brev och se hur resten utvecklar sig.

Det är dock en grej som jag inte riktigt kan förklara, men efter varje samtal jag har med en psykolog eller kurator så får jag enorma skuldkänslor och ångest, och pga det så blir mitt bagage bara större och större efter varje samtal, så det känns lite som en ond cirkel som inte vill ta slut.

Berätta det i brevet eller inför mötet.

Det är jobbigt och känns ofta jobbigt under samtalen och efter. Ju flera gånger du går dit, ju lättare känns det.

Det är min upplevelse.

Jag har också provat på att gå på samtal, och inte känt att jag velat fortsätta, just på grund av att det kändes jobbigt.

Till slut, bestämde jag mig för att ta tag i det på allvar. Det är inget som jag har ångrat. Visst blev det många tårar. Ibland hade jag dåligt samvete när jag hade pratat om exempelvis mina föräldrar. Men det hjälpte och psykologen hade ju tystnadsplikt.

Skriv ditt brev och lämna.

Ge det hela en chans!

Lycka till.