Jag är 21, väger 58kg och är 155cm lång, jag kan lova dig att jag inte är tjock överhuvudtaget. 
När jag var 15 vägde jag 48kg, var 155 cm och var inte tjock överhuvudtaget, du är inte tjock, du är inte normal, du är smal. 

Jag skulle säga att du behöver prata med någon. Det är inte bra att du mår så dåligt över det hela. Det går så fort att få anorexia eller bulimi och det är INGENTING du vill ha. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi

#1

Varje gång jag försöker prata med någon tar dom det inte seriöst, dom bara säger du äärrrrr smaaaal, och sen händer det inget mer. ingen tar mig på allvar typ…

Ta kontakt med skolsköterskan eller någon annan vuxen för du behöver hjälp.

Du skriver att ingen tar dig på allvar men alla andra kan inte ha fel och du rätt.

När man har en ätstörning så har man också ett stört sätt att se på sin kropp och man behöver hjälp.

Prata med någon innan problemet blir för stort.

Du är smal och inser du inte det behöver du faktiskt precis som bumbleboo skriver prata med en vuxen som kan hjälpa dig.

Självförtroendet har egentligen ingenting att göra med hur man ser ut. Det är så mycket annat kopplat till intressen och personlighet som ger självförtroende.
Hur man har det i skolan, med kompisar, familjen och fritidsintressen spelar stor roll. I vilka situationer trivs du bäst? Vad tycker du om att göra? Har du satsat på någon hobby?

Nu har jag ingen erfarenhet av just sådant här, men ett tips för att så smått börja känna dig bättre inombords när du ser dig i spegeln är att le 🙂! Ta för vana att alltid le när du ser dig själv i spegeln. Det kan kännas lite fjantigt i början, men att le frigör "må bra"-hormoner, och hjärnan kopplar samman att må bra med att se din spegelbild. Lite bra manipulation för hjärnan 😉

Och tänk på det du är nöjd med, inte det du är missnöjd med. Du är fin som du är ❤️!

Tack för alla svar!

Alltså det är inte så att jag har dåliga matvanor, eller äter för lite eller så. Jag äter som en normal tonåring med några undantag. Jag äter inte frukt, grönsaker eller bär, och jag dricker normalt sett inte vatten ( förutom när jag tränar). Jag lider inte av Anorexia eller Bulimia, utan jag hatar bara mig själv.

Jag hatar allt med mig själv, mitt ansikte, mitt hår, min personlighet, min kropp… Det går tillochmed så långt att jag gråter framför spegeln ibland därför att jag står inte ut med mig själv, jag hatar verkligen mig själv. 

och det känns som om jag kunde förändra min kropp eller whatever med mig själv, så skulle jag bli mycket "gladare" inte behöva tänka på hur jag ser ut hela tiden och må dåligt över att jag ser ut som jag gör

Det är ganska vanligt att man i din ålder är väldigt missnöjd med sig själv kroppsdelar eller det mesta. 

Är det ett så stort problem att det påverkar din vardag, din skola, din fritid och umgänget med dina vänner så borde du ta tag i detta och kontakta någon som skolsköterskan, föräldrar eller kuratorn.

Jag är inte säker på om du inser att du är mycket närmre undervikt än övervikt. Jag är 5 cm längre än dig, och när jag vägde 48 kilo (jag var 19 då) kunde man nästan se benen i mitt ansikte.

Jag tror att du kan ha en lite skev bild av dig själv, men det är inte därför du har dåligt självförtroende. Det är snarare tvärt om, att ditt dåliga självförtroende har gett dig en skev kroppsbild. Du ligger precis på idealet.

Att du mår dåligt med din egen kropp kan jag förstå, för jag har varit där du är. Från att jag var 12 tills jag var 19 var jag deprimerad. Inte konstant, utan det gick i vågor, och allt var bara fel. Jag kände mig tjock och ful, och ingenting hjälpte. Det krävdes en otrogen pojkvän och en abort för att få mig att tänka om, att förstå att jag inte var värdelös, tjock och ful. Jag hoppas att du aldrig behöver gå igenom något sådant.
Jag vet inte vad som skulle kunna hjälpa dig, men mitt råd är att kontakta någon på din skola, få kontakt med BUP eller liknande. Man är så himla lättpåverkad i din ålder, och ibland blir det bara för mycket. Jag tycker därför att du ska prata med en professionell, då din självbild mycket väl kan grunda sig i något annat.

Jag tror, att skulle du gå ner i vikt, så kommer du bli sjuk. Vilket kommer göra att du mår ännu sämre.

Det är inte lätt att sätta sig in i hur det känns att hata sig själv, men det låter hemskt och konstigt.
Själv brukade jag säga att "det man inte har på utsidan får man ha på insidan". Det brukade jag säga till kompisarna, om de anmärkte på min figur, frisyr eller annat, som faktiskt var min ensak. Jag var inte snygg eller det minsta söt, så det var bara att acceptera läget. På något sätt misstänkte kompisarna då att jag kanske hade nåt av värde inne i huvudet och accepterade mig som jag var. De kom till mig och bad om råd och ville veta vad jag tyckte om olika saker. Jag glömde bort att grubbla på mitt utseende. Då blev självförtroendet mycket, mycket bättre.

Jag tycker du kan börja med det svåraste först; att tycka om dig själv. Bara för att du förlorar allt kroppsfett kommer ju du forfarande störa dig på vad du ser i spegeln.. för du är ju fortfarande den som du inte tycker om att se. Det finns de som tror att ingen kommer vilja vara med dem för att de har en vårta under foten exempelvis.. Vilket förmodligen inte har med vårtan att göra överhuvudtaget.

Som lill-kisse säger kan det kännas lättare om du lägger din energi på saker utanför. Du skulle kunna skaffa en hobby eller gå med i en gruppsport så du kan få nya personer att umgås med.

Jag vet känslan, tro mig, kämpar för tillfället med att gå upp i vikt och sluta skära mig själv

Men du kan svälta dig allt du vill, du kommer ALDRIG bli nöjd! Det blir man inte, inte förrän du inser hur  snygg man blir i en vettig vikt! 

Okej, nu är jag 163 och väger strax under 50 kg, men när jag var 15 var jag lika lång och vägde 45, och gissa vad? Jag tyckte att jag var lika tjock och motbjudande ändå! Det var inte förrän folk gav mig kommentarer som "vad smal du är!" och jag tackade och fick till svar "det var ingen komplimang.." som jag insåg att , jag ser faktiskt inte bra ut nu heller!

Det som har hjälpt mig med detta och andra svårigheter har varit KBT (kognitiv beteende terapi, med risk för eventuella felstavningar), men det passar inte alla heller! I vilket fall som helst så kommer du bara må sämre av att gå ner, och om du inte dricker vatten så blir det inte bättre! Man blir SNYGG av vatten ;) du sköljer ut skit, du luktar bättre (jag upplever det så) och huden mår bra! Och du får plattare mage (i mitt fall i alla fall)

Men SÖK HJÄLP! Det är inget liv som du lever, du KAN må bra, jag lovar! Jag var där! Jag satt och jämförde med vännerna vems revben som syntest mest och vems skärsår som var djupast, men man blev ju ALDRIG nöjd ändå! För första gången på länge kan jag se mig i speglen och tänka att "wow, jag är faktiskt ganska snygg!" och har haft sån tur att på sistone hittat en kille som blir mållös av min kropp, hur svullen magen än är och så, det hjälper med

Men nu tappade jag tråden, poängen är att du mår bättre när du lär dig njuta av dig själv! (och personligen har jag insett att ALLA tycker det är snyggt med kurvor, du behöver inte vara "mullig" för att ha kurvor, som kvinna kommer det när du har din ideal vikt!)

Du kan alltid skicka ett meddelande om du behöver prata med någon! (kan man göra det på iFokus förresten? Nåja, det går väl?)

Du bör INTE gå ner mer, snarare sagt gå upp!

Det är inte fint att vara skin och ben..

Att ha förvriden självbild och se sig själv som fet fast andra inte ser det kan vara ett varningstecken att du håller på eller har fallit in i anorexia. Försök prata med någon och se om det finns nåt du kan göra för att undvika att du blir sjuk "på riktigt".

Du är långt ifrån tjock!
Som hade nog skrivit, du behöver hjälp. Kanske låter elakt/hemskt att skriva men det är sanningen.
Du behöver få en annan bild av dig själv. Se dig själv på rätt sätt liksom.

Annars är risken stor att du får anorexia eller liknande och det är definitivt inte bra!
Att vara underviktig/för smal är inte bättre än att vara normalviktig eller mullig.

Hur är det med TS nu för tiden då? 🙂

Hon är nästan aldrig inne på iFokus #16. Hon mår bra

#13 Jag tycker att det du säger är väldigt fel och det gör mig ganska arg. "Det är inte fint att vara skinn och ben" En svältfödd kropp är så klart inte fin, men det finns folk som är födda som skinn och ben. 

Både jag och min bästa vän t.ex. är väldigt smala, våra ben och armar är som stickor, men vi är födda så och är vi hur  fina som helst. Vi äter som hästar (men vi äter bra och näringsrik mat) och rör på oss 30-60 min per dag (Vilket är rekommenderat. Nu menar jag inte hård träning varje dag, utan vardagsmotion). 

Ändå så får vi ofta höra "Gud vad du ser anorektisk ut" eller "Ät lite kvinna" eller som du säger "Det är inte fint att vara skinn och ben"

Men jag kan inte gå upp i vikt. Trots det måste jag stå ut med att höra sånt som du säger och hur tror du att det får mig att må? 

Förlåt att jag går lite OT från TS ämne, men jag kan inte låta bli att kommentera när jag ser kommentarer som din. 

Folk måste förstå att anorexia och ätstörningar sitter i huvudet, det är en mental sjukdom och inte ett fysisk/kroppsligt utseende. Vi är alla hur  fina som helst, oavsett om vi ser ut som skinn och ben, är mulliga eller kurviga eller tjocka. 

Sluta med kroppshatet, det är  inte konstigt att folk utvecklar ätstörningar och skeva kroppsbilder.

#18 ❤️

#18 Här är en till med hög metabolism! Har även jag vuxit upp med liknande kommentarer och du har så rätt så. :) 

Vi är alla byggda olika, och vi är alla vackra. Men, man ska inte falla in i en sjukdomsfälla pga dålig självkänsla.

Till ts: Jag har haft en ätstörning och jag känner många med ätstörningar. Det börjar alltid med att hoppa nån måltid eller försöka bli mer hälsosam eller helt enkelt inte hade råd att äta eller hade tid att äta eller vilken anledning som helst som man kan ha. Oftast börjar det med att man vill banta men inte alltid. 

ALLA dessa jag känner som haft en ätstörning har kronisk värk i leder. Ta hand om dig, det är inte värt det! 

Ingen som mobbar är värt det, ingen pojke är värt det. INGEN är värd att offra sin hälsa för! 

Du är perfekt precis som du är.

Kvinnor byggdes att lagra mer underhudsfett runt magen för att skydda barnet då man är gravid. Vi är genetiskt byggda att ha mull på magen! Det ska vara så, det är naturligt, det är inget fel på dig. 

Om någon pojke eller nån annan säger nåt annat så är han inte värd dig. Kasta inte pärlor åt svinen, du är värd så mycket mer!

18# Inte så jag menade..

Om man är född så o.s.v är det inga problem men det är inte ett dugg fint om nån som är helt ok säger att den är tjock och vill bli spinkig.

#21 Om det inte är så du menade får du omformulera dig i framtiden för det du menade och det du sa är två helt skilda grejer. Jag tror att jag tar lika illa åt mig av det du sa som om du hade sagt "Vad fet du är" till en överviktig person.

Ursäkta mig, är bara ett barn och kan väl inte va så himla tydlig? Med att det inte är fint med skin och ben menar jag att om man är normalvikt så ska man inte gå ner mer för man är fin som man är. Om man är född så, har ätstörningar eller så kan man inte göra något åt det. Tycker det är onödigt att vilja bli smalare om man redan är. Va tänkt mer som citat eller vad det heter, för jag hade läst det någon annanstans när det handla om att vilja gå ner mer än vad man ska typ. Tycker inget illa om er som är födda så, har ätstörningar o.s.v.. Vill inte heller starta en hel diskussion om dethär. Tror ni missuppfattade vad jag menade..

Själv blir jag förbannad att ni ska gnälla på mig för något jag skrivit men också lägger till massa grejer typ som att jag tycker att ni med ätstörning mm inte är fina. Jag tycker inte det är inget fel om man här ätstörning o.s.v och inte kan rå för det? Är du född så, kan inte gå upp fast du äter som en häst, du är fin för det! Har du ätstörning eller så? Fin för det! Är du normalviktad (eller hur man ska säga) och har ingen ätstörning mm men väl gå ner mer för att se fin ut eller så? Nej, det är inte fint att gå ner mer i onödan om man inte har svårigheter att vara normalviktad. Jag vet inte exakt HUR jag ska säga det jag menar för det missuppfattas ändå..

#24 Det kan lätt bli missförstånd i känsliga ämnen, så det är alltid en risk man får ta. Tänk inte mer på det.
Jag tycker inte att det var svårt att förstå vad du menade.

Instämmer, du menade väl. Och vad du menade är att alla är fina precis som dom är, onödigt att svälta sig i onödan för att känna sig "fin" (vilket man inte gör, för övrigt. Självkänsla kommer inifrån, inte utanpå)

# 24 Jag tyckte du menade väl och inte var det du skrev nåt att hänga upp sig på. 

Skrivna ord är ibland svåra att förstå på rätt sätt men det vet man när man läser att det kan va och då får man försöka se helheten i vad som tråden handlar om och vad som de som svarar menar. 

Men ibland så hakar en del upp sig på olika saker det kan vara ett ord som känns fel. Då är det bättre att den som läser frågar om man inte hänger med och inte lägger in mening i texten som inte finns.

#24, 26 & 27: Japp..

Känns iaf skönt att det finns några som inte är emot en :/

#28 Jag är inte emot dig utan vill mer understryka att du just nu är på internet och skriver med ord. Det gör det helt omöjligt för mig att höra tonfall eller se ditt ansiktsuttryck när du uttrycker dina åsikter vilket lämnar tolkningsfrågan kring ditt citat helt fritt. Precis som #25 säger är det en risk man får ta, speciellt när man kommenterar i känsliga ämnen. Därför bad jag dig att i framtiden omformulera dig eller så lär du stöta på sådana här problem igen.