Det låter som om du har en djup depression. Har du någon läkarkontakt? Är du sjukskriven?

Du säger knappt några vänner men har du någon som du kan prata med om dina bekymmer? Även om du lever ensam så kanske du har någon familjemedlem som står nära?

Är det en depression du har så går det att få hjälp.

Nej, jag söker som jag skrev innan inte någon hjälp då jag inte har råd till en psykolog, terapeut och inte ser att månader av köer till nån slags kurator på vårdcentral kan hjälpa.

Det hjälper dessutom inte att prata, jag känner mig lika nere och ensam en halvtimme efter ändå.

Det enda de vill komma fram till i slutänden är att jag ska komma ut i arbeten jag inte trivs med i tron att detta är bättre än att vara arbetslös. Jag har under flera år försökt komma på vägar ur min situation och även om jag skulle gå hos en psykolog och det för stunden hjälper är jag lika ensam, lika arbetslös och det är precis lika kört ändå.

Du kan alltid läsa böcker, det finns en hel del att läsa om som just handlar om dina funderingar. Dessa skribenter påstår att din hjärna bestämmer vad och hur du tänker, och om du börjar tänka på positiva saker i stället, då återkommer livlusten och med det återkommer "socialiseringen. Man kanske behöver en puff i början, dvs antidepressiv preparat, men livet är inte värdelöst. Det är bara hur du tänker på det, och det kan du bara själv ändra. Likadant, om du inte skaffar/ringer/träffar vänner, utan sitter ensam hemma, då vet inte dessa om dina tankar/dina behov/dina funderingar och kan inte bistå heller. Så bara gå ut, propenera, var glad för en droppe regn, en strimma solsken, ett vackert löv på gatan, skönhet i alla former, och börja ditt "andra" liv.

Vårdcentralen kan ge dig remiss till en psykolog så det behöver inte kosta mer än ett läkarbesök.

Du skriver också att du inte söker hjälp men samtidigt skriver du här….det ger ju ändå en vink om att du är i behov av att prata och det är ju positivt i sig.

Hur bor du? I stad eller på landsbygd? Lägenhet?

Vilka hobbies har du haft tidigare?

@4: Ja, det är bara det att jag inte tror på det att gå hos en psykolog. Att det mest blir att man sitter och "pratar av sig" men man lär ju inte komma någonstans för det.

@5: Jag har aldrig haft några hobbies. Att vistas i en förening en eller två timmar i veckan skulle inte ge mig något då det i längden inte ger mig något ens när jag umgåtts med personer som känner mig väl och som jag delar en hel del tankar med. Ångesten över att inte vistas ensam dygnet om utan få ett avbrott i det dämpas men jag mår lika dåligt en halvtimme efter träffen.

Tycker inte du ska tänka så angående en psykolog eller kurator. Man kan få många bra strategier av att gå och få prata av sig. Bara detta att nån lyssnar betyder så mycket.

Sen är det olika vissa passar man ihop med och man känner att det fungerar bra annars kan man byta behandlare.

Det låter som du behöver få hjälp med att bena ut dina problem och tankar.

#7 Märkligt hur det kan bli… Du har skaffat dig två utbildningar. Är det ämnen och arbetsområden som faktiskt intresserar dig? I så fall kan det bli stimulerande att studera vidare eller pröva ett angränsande spår. På nåt vis behöver du dagliga rutiner utanför hemmet.

@9: Ja, det är områden som är intressanta men jag har inga CSN medel kvar och kan därför inte plugga något mer. Egna kvällskurser har jag som arbetssökande inte råd med och distanskurser, deltidskurser etc får man inte delta i om man är inskriven på AF. Detta oberoende av om man tar ut CSN medel eller inte.

#10 Får och får. Nog vore det väl märkligt om man inte ska få förkovra sig medan man söker arbete (dvs är inskriven på AF). Motivet är förstås att man vill öka sina chanser till ett arbete - eller hur? Då bör det gå att läsa på deltid eller distans samtidigt som man söker jobb.

Tala förstånd med någon lämplig person på AF. Om den ene inte fattar, så bör det finnas någon annan där som begriper.
Annars kan man faktiskt läsa vidare på eget initiativ och inte tala om det för AF. Man ska ju aktivera sig.

@11: Jag har redan ställt frågan och fått till svar just det jag skrev, att man inte får vara inskriven vid någon utbildning oavsett om man tar ut CSN medel eller inte. Man ska aktivera sig genom att söka jobb på heltid.

Dessutom är inte detta en fråga om att hitta nån slags aktivering, jag har redan två examen och mår dåligt av många olika delar av mitt liv som inte fungerar.

Vad vill du göra? Alltså om du kunde vifta med trollspö och få det som du önskar dig?

Vad får man göra hos en psykolog?

Ja förslagsvis övningar om du så önskar och behöver.

Vad konstigt att du skriver att man inte får studera om man har csn. Hur kommer det då sig att om du har a-kassa och studerar bara en viss procent så får man behålla a-kassa: http://www.kommunalsakassa.se/Jag-far-ersattning-fran-a-kassan/Studier-och-ersattning/

Som jag ser det har du två val: Sitta och tycka synd om dig själv eller tycka synd om dig själv, sen lösa detta.
Allt går att lösa, jag vet att det är jobbigt att må skit och känna att man är ensam och eländig. Men vill man få något gjort och må bättre så är det bara ditt egna initiativ som gör att du mår bättre, den hjälpen du får är bara verktyg.

Lycka till!

@13: Frågan är verkligen bra och det är lockande att börja drömma. Har även fått frågan av diverse jobbcoacher och man blir inspirerad för stunden men inser sen nästa minut att inget av det jag vill kommer att infrias.

@14: Jag har inte A-kassa utan andra bidrag. Det som jag möjligen kan uppnå är inte värt några ansträngningar.

Ett av problemen som jag ser de är att du inte har nåt mål, det var därför jag frågade. Sätt upp småmål som du vet att du klarar av.

Gå och handla. Ta en 20 minuters promenad. Klappa en hund. Så kan du sakta bygga upp ditt självförtroende igen.

# 16 Tycker absolut att du ska söka för att få kontakt med en bra psykolog, kurator eller sjuksköterska. Kvittar egentligen vilket yrke personen har bara det fungerar för dig att börja se hur ditt liv är idag och få hjälp med att få fram vad som behövs för att ditt liv ska fungera.

Det kräver att du anstränger dig och jobbar för att komma framåt med inte är det negativt för som det är idag verkar du inte ha nåt bra liv alls.

Även om du inte har nåt bidrag så är väl själva livet värt att anstränga sig för, eller hur?

Men för att komma framåt måste du ha ett mål som är en bra bit fram men minst lika viktigt är alla små delmål på vägen för att nå ditt stora mål. 

Vad lever du av idag? Bor du ensam? Hur klarar du mat och hyra och andra nödvändiga utgifter?

Har du läst så länge att din möjlighet att få studielån är över pga det eller är det pga att du inte klarat av att ta de poäng som krävs?

Tyvärr tror jag inte du kommer att må bättre förrän du tar tag i ditt liv och söker hjälp. Då menar jag söka hjälp och inte bara känna att det inte är nån idé. För det är ett måste att göra nåt.

Livet är för viktigt för att inte göra allt man kan för att komma ut och leva.

Börja med att ringa din Vc och kolla vad det finns för möjligheter att få hjälp där. Boka läkarbesök för att dels få en remiss men också för att få en allmän genomgång av din hälsa.

Du har stött på motgångar på arbetsmarknaden och socialt och har gett upp, verkar det som.

Du är ju smart (väl studerad) så jag tycker du ska läsa in dig på allt om medicinsk och psykologisk behandling av depression. Kunskap är en lätt börda att bära. I bästa fall kommer du på sådant du kan göra för att må bättre.

Homo sapiens är en social djurart. När vi hamnar utanför flocken känner vi oss avvisade och mår emotionellt dåligt. Det är normalt att må dåligt i din situation, men lösningen blir i så fall att hitta nya sociala sammanhang som känns bra.

Har du funderat på att träffa folk i föreningslivet? Snacka bort en stund i bastun i simhallen? Skaffa hund och prata med andra hundägare?

#16 Här är något som inte stämmer. Du lever inte på A-kassa, skriver du, utan har andra bidrag. I så fall har AF inget att göra med om du studerar, för de har ju ingen A-kassa att dra in och "straffa" dig med så att säga. Det är väl minst lika illa eller rent av värre att du inte söker jobb fastän du är inskriven på AF.

Varför söker du inte jobb?

#22 Det verkar som om du redan har klart för dig vad det är för vård eller behandling du kommer att få och den bilden är väldigt negativ.

Så som det låter så behöver du både hjälp med att få en mer positiv syn på livet och framtiden och kanske även medicinering.

Varför ger du det inte en chans? Så som det verkar har du ingenting att förlora men allt att vinna….

#21 Har man haft jobb, som man inte trivdes med eller inte lyckades bra med, så har man fått en värdefull erfarenhet. Alltså söker man annan typ av arbete nästa gång.

Jag testade att jobba på en liten firma och insåg snart att det inte passade mig. Uppgifterna kändes inte meningsfulla heller. Då sökte jag till en stor organisation med en verksamhet, som jag anser viktig för samhället, och då blev det helt rätt.

Hur tänker du om det?

Håller med #24 och rekommenderar att du läser denna tråden: http://halsa.ifokus.se/discussions/5270e8b2ce12c47bd00001bc-acceptera-livssituation

Sen funderar jag på vad du egentligen vill belysa då du börjar med att skriva här och beklagar över att livet är som det är, för att sedan när folk vill hjälpa att få en ny syn på det bara sitter och säger nej nej det funkar inte?

Du är så pass negativt inställd just nu att du inte ens verkar cilja se hur dåligt du mår.

kolla detta testet och meddela sen hur många poäng du fick: http://www.netdoktor.se/depression/artiklar/madrs-sjalvskattning-for-depression/

#27 Men du vill ju inte söka vård heller?

#27 Försörjningsstöd är nåt som jag inte har haft och inte känner till på annat sätt heller. Där fick jag lära mig nåt nytt, så ursäkta!

Nej, jag har inte missat att du saknar motivation och därmed har tappat ork att söka jobb. Frågan är väl först och främst varför du saknar motivation till arbete, arbetskamrater, att göra något viktigt?

Vill påpeka att ingen från sajten har modererat tråden utan inläggen har förmodligen tagits bort av användaren under  den timme man har på sig att "ångra"

@18: Jag har försörjningsstöd så jag klarar mig ekonomiskt men har inte kvar några studiemedel och kan inte plugga mer. Jag har svårt att se hur en kurator kan hjälpa en mer än för stunden. Jag vet hur personer i en hjälpande ställning resonerar, om klarar personen inte sig själv och man inte "köper" de verktyg DE anser är tillräckliga, då får man skylla sig själv.

Jag har redan gjort en mängd åtgärder innan jag började känna mig dålig, sökt en mängd jobb, varit aktiv på olika sätt, gått i coaching mm så det är inte så att jag bara satt mig och väntat på att nåt ska hända.

Men jag ser inte att hjälpen finns någonstans, att prata kan man säkerligen få göra på en vårdcentral men mina problem kommer de inte att kunna lösa. När jag väl kommer ut ifrån samtal kommer jag inte att ha ork att ta tag i olika problem ensam.

@19: Jag har under flera år sökt nya vänner t ex via forum men det har inte lett till varaktiga kontakter. Alla har fullt upp med sitt. Jag önskar jag hade energi till att läsa en massa böcker och förkovra mig men allt sånt är bara en påminnelse om hur ensam jag har och att jag hela tiden försöker hitta substitut för ett normalt och socialt liv.

@24: Anledningen till att jag inte sökt hjälp är att jag ser det som ännu ett steg mot ännu mer besvikelse då jag från många håll hört att så länge man inte är djupt deprimerad med självmordstankar, självskadebeteende mm så får man dels vänta länge på hjälp, dels får man ofta prata med nån som inte kan säga mer än ens egen mamma.

Dvs att återigen kämpa för något som ändå inte ger nåt i slutänden.

@25: För det första är det inte så att man bara kan komma in nånstans och byta när man inte har en massa erfarenhet. Man blir lätt fast och jag har varit i flera situationer där jag otrivts och på andra sätt hamnat i en dålig psykisk hälsa pga arbetsplatser. Visst kan man ha tur att träffa på rätt arbetsplats och göra ett lyckat byte men har man inte jobbat på flera år och inte ens kommer in på ett "första" jobb så känns såna tankar som att byta arbetsplats väldigt avlägsna.

#33 Återigen så är min spontana reaktion att du redan har bestämt dig att du kommer att få dålig vård. Du har hört från andra.

Du måste börja någonstans. Väntetider är det i vården för alla men ju längre du väntar med ett förstabesök så kommer du med all säkerhet bara att känna dig sämre.

Vad har du att förlora?

@29: Därför att jag så många gånger fått nej och är så nedslagen av min situation att jag inte orkar försöka mer. För mig skapas det ingen som helst motivation i att att jag efter flera års kämpande kan komma ut i ett arbete jag inte trivs med och som inte finns inom mina områden. Detta är nämligen det som tycks stå till buds.

Det jag vill göra kan och får jag inte göra pga hur samhället är uppbyggt. Efter alla seriösa försök och mångåriga ansträngningar och bra utbildningar kommer jag aldrig i hamna i det att det är jag som privatperson som felet ligger hos. Jag ser mig som totalt maktlös och det enda kan möjligen vara medicinering för att stå ut med ett kasst och meningslöst liv.

@35: Då alla mina försök inte lett någonstans har jag successivt börjat att må sämre och sämre. Att inte försöka eliminerar besvikelser och bakslag som gör att mitt dåliga mående eskalerar än mer.

Jag skulle för länge sen ha vänt mig till vården om jag haft ett garanterat bra resultat där jag anger exakt var jag vill komma och sen får en detaljerad och till 100% fungerande modell att följa som leder till det målet.

Jag har otaliga gånger blivit lovad bra jobb, utveckling osv när man t ex sökt utbildningar, hamnat hos AF som också lovat förbättringar men när varje ansträngning istället bara leder till bakslag så slutar man ju tro på detta. Precis som jag nu heller inte tror på att söka vård.

Men vad vill du göra då? Du säger direkt att ingen kan hjälpa dig osv. Men ge inte upp utan ta bort alla tankar på att det inte är nån idé att söka dit eller dit för det hjälper ändå inte.

Har man den inställningen från start så kommer man aldrig vidare. Man måste kämpa och kämpa hela livet. 

Livet är inte nån dans på rosor, det kan nog de allra flesta av oss kan nog skriva under på det. Men man kan inte bara sätta sig och inte göra nåt.

Vet inte vad du har utbildat dig inom men är inte det nåt att spinna vidare på? Inom det du är utbildad?

Alla har vi ansvar för våra egna liv. Det ansvaret kan vi aldrig lämna över till nån annan eller till samhället. Vi måste ta på oss det själva och göra det vi kan för att trivas med sitt liv och sin situation.

Ja det är lätt att säga att man inte får hjälp utan att ens försöka. Och om man mår dåligt och vill ha hjälp får man det. Jag ger upp i att försöka få dig att inse att hjälp finns att få. För du svarar ändå samma sak om och om igen. Jag vet inte vad du vill uppnå med detta. Men jag tänker inte låta mig dras ner i denna sörjan och slösa energi. Det har jag lärt mig av att må exakt som du gjort. Jag kan bara hoppas att du finner någon slags ro i själen och finner det du söker.

@38: Om jag skulle söka hjälp vill jag ha garantier för att det fungerar. Om jag skulle söka hjälp och även detta inte fungerar, då hamnar jag bara än djupare i ett dåligt mående. Det finns inte kraft att testa runt bland olika terapeuter och kuratorer.

Det är ingen som släpper in en på arbetsmarknaden efter flera års arbetslöshet. Mår man redan dåligt kan man inte sätta sig i ytterligare en dålig situation, dvs att hamna i ett arbete man inte trivs.

#40 det enda jag skulle kunna garantera dig är att INGENTING blir bättre av att inte göra något alls.

#40 detta är mitt sista svar: Livet kommer inte med garantier. Du måste också vilja få hjälp för att kunna få hjälp. Hur vet du att det är som du påstår? Att ingen vill ha dig på jobb. Jag kan säga en sak och det är att AF ger en sällan jobb. Att söka dom själv och skapa kontakter är a och o. Jag har aldrig fått jobb via AF. Jag har dragit nytta av praktiker och mål för vilket jobb jag vill ha. Nog för att jag bara får vik hit och dit men då samlar jag erfarenhet. Bara så du vet är det du som styr ditt liv och inte någon annan. Vill du att livet ska vara skit så kommer det fortsätta vara det.

@42: Har aldrig hört någon som vill att livet ska vara skit så jag ser inte vad en sån kommentar fyller för funktion. Ingen är oberoende utan styrs tvärtom till största del av hur samhället ser ut och vad man ges för möjligheter och inte. Ansvar har jag redan tagit i form av att satsa på utbildningar, vara ute på praktikplatser mm.

Man är alltså inte inne i sin egen bubbla och skapar sin egen lycka, väl hade väl varit om det varit så att man kunnat vara helt oberoende av yttre faktorer.

#43 vill att livet ska vara skit är fel sagt. Men man kan välja hur man ser livet utan att samhället lägger sig i. När jag mådde skit var jag självcentrerad och såg allt som vara svart och hopplöst. När jag sedan blev förbannad och ville inte vara kcar i skiten och bli lyssnad på så såg jag världen som mitt hjälpmedel och alla vägar jag kunde gå för att bli jag igen. Jag ser inte det som att jag är styrd av samhället. Jag är styrd av jobbet men sen är jag fri att spendera min tid och liv som jag vill. Jag låter inte en sur person förstöra min dag. Det är det. Du kan styra ditt liv. Vad är det för ansvar du pratar om då och då? Ansvar för vad? Man är faktiskt i sin bubbla och gör det och sen sprider ut glädje eller sorg på folk. När jag surrar med mina arbetskollegor på jobbet så sitter vi och sprider skratt och glädje. Jag försöker då att ge alla ett leende och skoja. Eller låta folk få bli lyssnade på. Handlar om attge och ta.

@43: Ansvar tar ju varje person, t ex att utbilda sig och att bidra till samhället på olika sätt. Men sen finns det en gräns, har man väl gjort vad man kunnat men hela tiden möter hinder så är man även påverkad av yttre faktorer man inte kan påverka. Jag köper ingenting av "du kan göra vad du vill" "du kan bli vad du vill" får vem skulle då ha ett fattigt liv, jobba nattskift på industri osv, listan kan göras oändlig.

Samhället ger definitivt inte alla samma chans, det handlar lika mycket om tur, rätta kontakter, "rätt" uppväxt osv. Viljan är en del men med vilja kommer man inte långt, det har jag fått erfara.

#45 ja jag håller inte med dig i det du skriver. För det låter inte som samhället jag ser. Och jag accepterar det. Du får tycka vad du vill och tro. Men tycker detta tillhör inte hälsa för fem öre. Du sitter och klankar ner på samhället. Vad dka samhället då göra för dig för att du ska bli nöjd? Eller finns det ens något som skulle göra dig nöjd? Och hur ska du då uppnå detta?

# 40 Hur ska du kunna få garantier att det fungerar? Livet får man inga garantier av. Det finns ingen garanti att jag blir botad om jag gör en operation som är nödvändig. Det kan bli fel trots att det är en rutinoperation.

Det finns inga garantier när jag går ut och sätter mig i bilen att jag kommer fram dit jag ska. Det kan ske en krock på vägen så jag blir skadad eller ännu värre dör.

Det finns inga garantier att en värktablett hjälper både August och Lotta men den kanske hjälper en av dom. Då får den andra be om en annan sort. osv.

Vet ärligt talat inte vad du är ute efter? Du vill inte försöka nånting då ingen kan garantera att det hjälper.

Det klart ser man det så behöver man ju inte söka jobb för det finns inga garantier för att man får det jobbet. Man behöver inte söka läkare för det finns inga garantier för att läkaren hittar vad som felas.

Som du svarar och skriver här så är jag övertygad om att du skulle ha bra hjälp av att gå till en psykolog eller terapeut och få bena ut dina tankar och känslor.

#36 Du skriver: "Det jag vill göra, kan och får jag inte göra pga hur samhället är uppbyggt."
Kan man inte acceptera samhällets uppbyggnad, får man väl ge sig in i politiken för att försöka förändra samhället eller anpassa sig till det. Att en stor grupp (= samhället) skulle ändra sig för att passa en individ, är inte rättvist mot den stora gruppen av individer.

se text

#36  "Det jag vill göra, kan och får jag inte göra pga hur samhället är uppbyggt."

Vad är det du vill göra?