Nu har inte jag drabbats av en så allvarlig sjukdom som du men kan ändå beskriva lite om min vardag.

Sen det startade med värk i ett knä för 14 år sen så har min hälsa stadigt försämrats och med en min förmåga att klara av de mest vanliga saker.

Har ju dels opererat mitt knä med en halvplastik, som inte blev bra utan ledde till mer värk. Den värken i sig har gett mig fibromyalgi. Min rygg är paj och stelopererad och ovanpå det har jag en ME. 

Var tvungen att ge upp mitt arbete för ca 10 år sen. Då hade jag kämpat hela tiden med att jobba och va sjukskriven på olika grader. 

Saknar såklart mitt jobb men jag saknar också att bara kunna gå ut och gå en promenad. Tänk vilken dröm att få gå en skogspromenad. Jag måste hela tiden försöka tänka ett eller två steg framåt i vad jag klarar av och orkar för att inte bli liggande helt utslagen. Inte lätt då orken en dag inte är densamma nästa dag.

Men det går. Just nu för att avlasta maken så har vi tagit hjälp med städningen hemma. Det är jättebra och så rent har vi inte haft på länge. Då utan att nån av oss är helt utarbetad så det finns ork kvar till annat.

Det du skriver om att acceptera livssituationen det tog lång tid men idag har jag nog gjort det. Fast det tog tid och jag tro det måste få ta tid. 

Det handlar ju faktiskt om ett sorgearbete. En sorg att inte längre klara av det man vill.

Sist Bumbleboo vill jag bara säga att jag hoppas att det inte är nån fara med din försämring.

Låter jobbigt Bumbleboo, men du kämpar ju på bra! :) Måste vara lite läskigt det där med hjärntumörer, men det är ju fantastiskt att de fick ut den!

Jag har ingen livshotande sjukdom, ingen som förändrar livet så radikalt som för dig. Jag har ju hypo som för med sig en massa dryga detaljer, men det är ju absolut inget att jämföra egentligen. Man kämpar på med vad det än är som behövs just då. Men värre än så är det inte för mig. Jag hade nog inte tagit en hjärntumör lika bra som du! Du är alltid så positiv och trevlig i dina trådar! :)

Tack, vad snälla ni är.

Jag har nyss hämtat posten och fick en kallelse till magnetröntgen den 12 november så det var ju bra.

Jag har haft min skolios sen barnsben och haft den riktigt svår sen jag var ungefär 11-12 år. Jag har ännu, vid 30 års ålder, problemdagar då jag bara blir less på att det gör ont, jag är sned, allt är fult och hemskt. Ena lungan orkar inte med något då den inte har utrymme att expandera , den använder knappt 50% av sin kapacitet. Allt är bara skit de dagarna. 

 Men jag försöker vara positiv och tänka på att använda det i kroppen som fungerar. Jag tror att man bara måste försöka hålla det där positiva inom sig. Jag är glad över att jag klarar livet utan medicin, att min kropp ändå hållt så pass bra som den gjort med alla mina tunga lyft genom åren.  

Har en väninna som drabbades av en tumör i hjärnan som 12 åring. Hon är delvis förlamad längs ena sidan, har ingen mättnadskänsla,nedsatt tal och syn men hon är den mest positiva jag träffat.

Maria sånt där är fruktansvärt jobbigt! Hoppas att du får all hjälp som du behöver 🤗

Jag fick en ovanlig sorts öroninflammation när jag var 10 år. Denna slog ut mig helt, så jag fick lära mig att gå en andra gång i livet. Det tog rätt lång tid innan jag kunde gå  helt utan stöd och än i denna dag har jag dåligt balanssinne. Jag förlorade hörseln på mitt ena öra också, men sedan några år tillbaka så hör jag ca 25% på det örat med hjälp av superstark hörapparat. Det är mycket det, jämfört med ingenting 🙂

Så illa som du, Maria har råkat ut har jag dock inte!

Ja, man vinner mycket med att vara positiv.

Håller tummarna för att din MR inte visar nåt återfall.

Bumble vad jag blir glad av din historia! Du är en hjälte för mig nu. :)

Nu har jag inte haft en sjukdom men när jag som yngre fick en kollaps med psyket, det var depression och ångest.

Jag fick kämpa med sjukvården och stångas med dom för att få en vettig vård, och tillslut höll jag själv på att förgås. Jag mådde så piss att jag inte ens kunde jobba 2 timmar varannan dag.

Men sedan efter ett djupare samtal med en läkaren som förstod mig så fick jag kött på bena och började kräva vård.

Detta var nu 4 år sedan, 2010 svor jag till mig själv att mår jag inte bättre om ett år så får jag sluta finnas(omskrivning av ett känsligt ord) men innan det ska jag göra allt i min makt.

Jag tog sedan makten över mitt liv och har åstadkommit mycket sedan dess.

Men jag får acceptera att jag är inte klarar stress mer och måste lyssna mer på kroppen. Men samtidig har jag mer livsglädje nu än jag någonsin haft.

Livet innebär förändringar, men våra jag är densamma.