Jag fattar inte riktigt ditt inlägg?

Har läkaren sagt att det är på grund av din ålder?

Jag förstår att det är fruktansvärt att behöva ha så ont hela tiden men de håller ju ändå på att utreda dina ryggproblem så jag tycker du ska avvakta och se vad de nya undersökningarna visar.

Först då kan man ju börja fundera på behandling och hur du ska kunna leva drägligt.

Läkarna menar att pga min unga ålder så vill de INTE göra nånting… om magnetbilderna också va oförändrade så jag tvivlar på att nervbanorna och själva kotorna skulle ändrat så mycket att de skulle åtgärda problemen i min rygg…

Med mitt inlägg är jag ute efter att få åsikter av andra, om en låg ålder faktiskt ska hindra att man åtgärdar problem? "för att det är gamla mänskors problem"… Eller om någon läkare skulle råka titta in här och ge sin åsikt på vad som borde göras…

Jag VILL inte ha ny operation men jag vill att nånting görs! Inte bara vänta och avvakta, det har jag gjort allt för länge nu redan…

När jag sa åt läkaren också att lyrican inte passar mig för jag blir så nedstämd och deppig av den (vilket jag inte behöver då jag annars också dras ner i deppighet av problemen) så jag sa att jag vill sluta pga detta och han erbjöd mig psykmedicin för att lätta på lyricans biverkningar… går inte med på sånt..

Jag kan i och för sig förstå läkarens resonemang med Lyrican.

Lyrica kan ges för neuropatisk smärta. Deppigheten kan mycket väl bero på din långvariga smärta och då är det inte konstigt att bli erbjuden ett SSRI preparat.

Illa att du kallar det för psykmedicin.

Sedan är det givetvis din självklara rätt att vägra.

Jag gissar att man undviker operation på grund av risker och att du är såpass ung och att diskbråck faktiskt kan läka utan operation. Man ser helt enkelt operation som sista utvägen.

Men jag gissar bara. Frågorna borde du ställa till din läkare.

Jag lider verkligen med dig när jag läser detta! Har själv gått med ryggproblem i ca 4 år nu, troligast inte diskbråck dock. Men att vara 23 år och må så här är fruktansvärt är inte ok.

Jag har läst att operation för diskbråck ges inte hur som helst, du ska ha svåra problem med tex smärta, inkontinens osv då det finns risker att allt blir värre. Men att behöva leva med en sådan här rejäl smärta som du beskriver är inte humant. Steloperation kan kanske vara värt att fundera på?

Min fråga är dock gör du något själv för att stärka ryggen? Muskler kan stödja svaga delar av ryggen och jag vet att folk med ryggsmärtor har blivit bättre (vissa har sluppit sin värk helt, även de med diskbråck) då de satsat på träning. Jag tror starkt på att träning kan hjälpa, kör själv styrka och kondition och jag märker absolut skillnad. Men det kan vara ett stort steg att ta om man inte tränat regelbundet innan. Men om jag hade varit du så hade jag funderat på att starta en seriös träning med inriktning på att bygga upp musklerna kring diskbråcken, men även resten av kroppen, man mår även psykiskt bättre av att hålla igång. Smärtan kan givetvis göra det svårt att komma igång, men jag tror inte det är omöjligt med smärtlindring och sunt förnuft. Men träna med en duktig sjukgymnast som kan ge dig råd, kanske även en PT hade varit värt det, men PT brukar inte vara gratis. Läs på hur man tränar, för att träna rätt.

Jag hoppas att du hittar styrkan att börja träna, det kan ta tid innan man märker skillnad men skillnaden kommer. Du ska inte sitta och avvakta på bättre tider, dessa kommer inte om du inte gör något aktivt. Jag tänkte så i början, jo men det blir säkert bättre med tiden, men det blev det inte. Det är först nu när jag tränar som jag kan se ljust på framtiden igen. Jag kommer troligast aldrig bli 100% återställd enl. min sjukgymnast, men bättre tänker jag bli och jag tänker inte ge upp.

#3 Deppigheten har kommit av Lyrican som biverkning, då vill jag inte äta någon annan medicin för att få bort en biverkning för den andra medicinen har nog också biverkningar och ska jag sen äta en tredje medicin för att få bort de nya biverkningarna osv? Kom inte på något annat namn än psykmedicin, på finska heter det mielialalääke och kom inte på någon bättre översättning… Detta med att de skulle läka av sig själv kan man glömma i mitt fall, diskbråcken har under 1,5år inte visat nåt tecken på att ens BÖRJA läka, då läker de inte heller…

#4 Ja, jag försöker promenera men det tar 15min tills jag inte har någon känsel eller styrsel kvar i benen och så får min sambo hämta hem mig med bil… Jag är helt slut efter att ha gått till postlådan och tillbaka, och detta beror inte på dålig kondition… Har hållit på med ridsport tidigare… Muskelträning i all ära… Jag har träningsprogram för ryggen men jag får en sån fruktansvärd värk genast jag försöker… Men jag försöker göra vad jag kan…. Det är ett rent helvete redan att gå och handla pga att jag tappar känsel och styrsel i mina ben, får ofta stå och hänga på butikskärran och sätta mig ner på kanten till kyldiskarna för att jag inte litar på att mina ben inte skulle vika sig…

De har pratat om nåt liknande som steloperation tidigare, de funderade på att lägga in metall som stöd… Men nu lät det som om de inte tänker göra nåt alls…

Vad besvärligt du har det!

Tycker det är väldigt underligt att de inte tänker göra något när du har känselbortfall m.m. Du får ligga på dina läkare och hävda att din livskvalitet bara blir sämre och sämre, om man till och med är redo att operera sig igen (operation ska alltid vara sista utvägen) så visar det ju att man nått en gräns. Du har säkert gjort det redan, men ge inte upp; tyvärr är det ju enda vägen att gå. Ibland kan det tyvärr vara väldigt svårt att få fram budskapet om hur mycket man lider. Man ska inte behöva käka starka smärtstillnade i din ålder, ja inte i någon ålder.

Är detta svensk sjukvård?

Nej, finsk sjukvård… Min gräns är nådd för längesen… Jag/mamma började strida med sjukvården redan när jag gick i lågstadiet och då var det mina knän som blev totalt värdelösa… var alla problem kommer ifrån vet man inte… och jag var långt ifrån överviktig när problemen började så de är ursprungligen inte därifrån, vikten har ökat pga att jag inte klarar av att röra mig som jag borde och maten är inte så lätt att orka fundera på… När vi äntligen efter 5års strid med hälsovården fick hjälp med mina knän var de tvungna att akut operera först det vänstra och 4mån senare det andra, de flyttade senfästen och putsade bråsket som var i dåligt skick… efter det har jag även varit på bråskputsning med båda knäna (titthålsoperation)…

Så kort därefter började ryggen bråka och ingen har hjälp mig före i mars förra året och oj, jag har visst 3 stora diskbråck för att jag inte fått någon hjälp tidigare!! Så i många år har jag av och till ätit smärtstillande, starka sådana… Nu har jag ätit varenda dag mycket och starka smärtstillande i 1,5år :/ Så gränsen är nådd!

Skrev detta med knäna för att påpeka att ryggproblemen bara är en liten pusselbit… Min enda önskan har alltid varit att jag skulle få leva ett normalt liv men har inte fått den önskan uppfylld än…

Har dessutom svårt att hålla båda axlarna på plats då de hoppar ur led titt som tätt men de har inte varit långvarigt sjuka eller gjort vardagen extra svår så har inte sökt läkare för detta…

Så jag är 23år, har förslitningar i både knän och rygg… Tack och lov har det inte röntgats axlar och höfter för jag fasar för hur alla andra leder skulle se ut…

Allt känns bara tröstlöst… Men jag skulle gärna vilja veta varför jag i så ung ålder ha så svagt bråsk och så otroligt lösa ledband så lederna inte hålls på rätt plats…

Måste ju finnas nåt (okänt) grundliggande fel på mig som orsakar hela det här helvetet??

Verkligen en jobbig situation för dig. Tragiskt att du mår så när du är så ung.

Du har alltid rätt till en s.k. second opinion, att gå till en annan läkare för att få en bedömning av läget på din rygg. Om du känner det minsta osäker på det din nuvarande läkare sagt och gjort tycker jag du ska kolla med en annan.

Sen med nervsmärtor så är det läkemedel som t.ex. Lyrica som kan ha effekt så du behöver troligen ha kvar dom. Sen tycker jag inte du ska va så negativ till att få en medicin för din deppighet.

Visst kan Lyrican va boven i din deppighet men troligen är det en kombination. Du skriver själv detta att du gått länge, ekonomi, smärta m.m. Allt det tar på kroppen och psyket, inget konstigt med det. Så jag tycker du ska ta emot den hjälpen du kan få. Kanske du också skulle må bra av att få prata med någon, kurator, psykolog. På många av våra vårdcentraler finns sjuksköterskor som är utbildade inom psykisk hälsa och är jättebra att få prata med. 

De tar inte bort din smärta men kan hjälpa dig att hantera alla känslor som kommer. (vet att det kommer många känslor när man går med ständig smärta, har själv gjort det i ca 15 år nu)

Att läkaren tvekar om operation kan vara att det är stora ingrepp och det är inte säkert att du blir hjälpt av det utan kan t.o.m. bli precis tvärtom att du blir sämre.

Har din läkare nån teori om vad det kommer sig att du är så sliten i din rygg och varför alla problem uppkommit?

Vet inte om du går hos nån sjukgymnast men tycker att du ska göra det. Promenader är bra för ryggen men i det läget du är nu kanske det inte är bästa tänkbara för dig. Så kontakta en sjukgymnast för att få hjälp att stärka alla de små muskler som finns i kroppen. Genom det får man en muskelkorsett som kan hjälpa till så man inte lika sårbar.

Ja, funderar på att kontakta en till läkare för att fråga… Vet dock inte riktigt vilken väg man ska gå :/

Jag tycker jag inte riktigt har någon hjälp av Lyrican heller, så att vara deppig och inte få någon hjälp av medicinen känns inte rätt… Dock vet jag ju inte hur jag skulle känna mig utan den, kanske skulle ha mer ont? Men tycker den inte hjälper tillräckligt… Känns som nerverna som leder ner i benen skulle vara för korta och stramar precis hela tiden och varje steg jag tar känns det som världens kärringstöt (sådär som när man slår i armbågen någonstans) eller elstöt…

Dessutom har jag inte råd med fler mediciner :( Redan Lyrican är svindyr och till på det har jag ju panacod, pronaxen och sirdalud som inte heller är gratis. Och så är jag ju tvungen att äta laxerande som också kostar. Till på det har jag ju helt vanliga utgifter som räkningar och mat. Och jag får 500€/månad… Det går inte ihop hur man än vrider på det =(

Jag har nu ringt telefontid till läkaren här på egen vårdcentral som skött alla remisser till ortoped mm och ska diskutera medicinerna… Han nämnde i ett tidigare skede att det fanns någon annan medicin jag kunde prova så ska fråga vad det var för medicin och hur jag ska göra… Han har sagt att vi i första hand ska få ordning på smärtan och sedan fundera på fortsättning men jag begärde då själv att få remiss till magnetröntgen istället för att vänta…

Så på fredag ringer han så får jag prata med honom om mediciner och så tänkte jag nog fråga om han kan rekommendera någon kurator/psykolog jag kunde prata med för jag går snart in i väggen med detta och känner att detta är tillräckligt svårt för sambo, föräldrar och vänner så vill inte gå an om allt med dem hela tiden, det räcker att de SER att jag mår dåligt… Jag behöver inte göra det tyngre för dem med att hela tiden prata om det…

Numera har jag ingen skillnad va dom gör med mig bara det finns ens en liten chans att det kunde bli bättre… Läkaren har ingen teori om varför det är såhär… :(

Hos sjukgymnast har jag gått med jämna mellanrum och får inget annat ut av det än övningarna jag ska göra hemma, vilka jag också gör och läkarna har sagt att jag har väldigt bra muskler i mage och rygg både när de undersökt mig och när de tittat på magnetbilderna…

Suck…

Jag funderade på det där med att dina axlar hoppar ur led.

Har man kollat så att du inte har EDS?

http://www.ehlers-danlos.se/index.php?ID=20000

Nej det är inte kollat =) Men tror inte det är det… Jag är den enda i släkten som har såna här problem… Endast pappa hade någon sjukdom som liten som gjorde att han låg mycket på sjukhus och hade ställningar på benen och som sen ledde till att han i vuxen ålder fick höftproteser, han var lite på 30 då tror jag… vet inte vad sjukdomen hette och han kommer inte heller ihåg men han har själv sagt att jag nog inte har samma…

Fast det med din pappa låter ju lite alarmerande. Att få höftproteser i 30-årsåldern är ju inte så vanligt.

Hans sjukdom måste finnas dokumenterat i gamla journaler. Har du pratat med din läkare om detta?

Håller med Bumbleboo att det låter som nåt att kolla vad din pappa led av för det är inte vanligt att få höftproteser så tidigt.

Finns det nån fundering på varför du har så dålig rygg och om det kan finnas annat i din kropp som då axlarna. Det låter lite skumt. 

Du bor inte i Sverige förstår jag på din text, vad har ni för hjälp med sjukvård och läkemedel? Här har vi ju högkostnadsskydd både på sjukvård och läkemedel. Har ni nåt liknande eller får ni alltid betala? Här gäller för läkemedel att om man kommit upp i 2.200 kr inom ett år så har man resterande av året fritt. För sjukvård är det 1.100 kr (tror jag) för att sen ha fritt resten av året.

Därför blir det ju inte så kännbart om man är mycket sjuk.

Du nämner en medicin, Sirdalud, vad är det för något? Försökte hitta den men lyckades inte.

Dosen du har på Lyrica är inte så hög så det kan ju vara så att du för att få effekt skulle behöva ha mera av den. Men det är din läkares sak att ordinera.

Bra att du har telefontid med din läkare snart och ta då upp detta med en second opinion att du vill göra en sån.

Hoppas verkligen att du snart får hjälp för det tär att gå med smärta.

jag har nämnt det, ja… men dom har inte trott på någon koppling :/