Nej, jag bara vägrar.

Visserligen har ju rollatorn och numera kryckan lett till frågor.

Jag svarar givetvis på vad som hänt men försöker leda in samtalet på något trevligare.

Jag har också funderat i banorna vad som händer när behandling och allting är över.

Just nu så är jag ju en slags centralfigur överallt. Både hemma och har daglig vårdkontakt men till sommaren är allting över.

Jag är beredd på att det kommer att komma någon slags reaktion. Konstigt vore väl annars.

Men jag kommer att vägra vara någon sjukdom.

#1 "Men jag kommer att vägra vara någon sjukdom." Låter bra det

Jag vill inte heller va min sjukdom utan jag försöker att få fokus på annat.

Det är det sämsta om man måste ta det som identitet.

#3 "Det är det sämsta om man måste ta det som identitet."
Jag tror inte att det är någonting som man gör medvetet, men om det är det man blir uppmärksammad för så blir det nog lätt att man identifierar sig så. Folk frågar hur det går med det ena och det andra angående sjukdomen ock så vidare och då blir det lätt att man ramlar in i det.

Jag gick in i väggen för några år sedan. Jobbade så mycket jag orkade för att ta mig ur det. Hittade ett forum på nätet där det var många som gått igenom samma sak. Tyckte att det var jättebra. Tills jag märkte att flera hade haft sin utbrändhet i flera år och satt fortfarande och var som jag som var "i början" av min sjukdom. Det var första gången jag upptäckte att man kunde identifiera sig med sin sjukdom. Nästan alla på det forumet VAR sin sjukdom. Jag hoppade av det forumet, för jag konstaterade att jag skulle aldrig bli frisk genom att prata med dem.

Så jag undviker verkligen att vara mina sjukdomar.

När jag började jobba i vården för många år sedan så låg många ptienter inne månadsvis och t.om längre.

Dessa blev till slut så "hospitaliserade" som vi kallade det att det var oerhört svårt för dem att bli utskrivna många gånger.

Sedan ska det ju givetvis inte vara som idag att man knappt får stanna en timma för länge

Men jag tror stenhårt på att man måste försöka behålla sin identitet och människovärde som finns i det friska hos alla. Det andra "sjuka" är något vi drabbas av och får, om man kan, försöka hålla lite distans till.

men om man vänder på det då så att säga

att bland dom första minnena man har är sjukhus läkare och allt vad som tillhör

att man har växt upp med kroniska sjukdomar smärta begränsningar mediciner m.m

för att sen som grädde på moset efter förlossning få ännu mera kroniska sjukdomar

många säger att mina sjukdomar är min identitet och jovisst så är det men jag vet inte om något annat ju 
jag har aldrig haft lyxen att uppleva ett "normalt" liv

dessutom är det så jävla svårt när man hela tiden påminns om sina sjukdomar och handikapp aldrig ens för en minut får man en paus

jag har kommit till den punkt att jag lever hellre ensam och sköter mig själv istället för att besvära folk för det går inte att bortse ifrån hur jag mår helt enkelt och mina sjukdomar och handikapp är en del utav det tyvärr 
och emellanåt så kan jag va enormt gnällig och jävligt less på livet

Jag har funderat på dina tankar som jag egentligen tycker är väldigt ledsamt att läsa

Jag kan förstå om man med ett livslångt handikapp eller sjukdom givetvis är en del av detta.

Har man dessutom ständig värk så påverkar det både kropp och psyke.

Men någonstan "bakom" detta så finns ju DU. Hon som har intresssen, även om de kan vara svåra att utföra. Hon som har tankar och funderingar på livet i allmänhet, hon som har barn med allt vad det innebär och även om du inte kan leve ett "normalt" liv som andra så är det DITT liv och normalt för dig.

Kanske kan du tänka i banorna att leva MED sjukdommarna och inte BLI sjukdomarna.

Lättare sagt är gjort givetvis

"Hej jag har chrons sjukdom, skolios, astma, allergi osv" :D

#9 Jag hade blivit stum om någon presenterat sig så

#10 Haha jag med :o