Denna, min första vecka hemma, så har min man tagit semester och det känns helt underbart eftersom jag känner mig såpass osäker själv. Han har hjälpt mig att duscha genom att stå bredvid för balansens skull och han har satt upp ett duschhandtag (vi har badkar)

Sedan kan han behöva vila själv eftersom det varit en ganska stor anspänning för honom också denna tiden. Det är inte lätt att vara bredvid någon som är sjuk.

Vad jag däremot tänker på är alla som faktiskt inte har någon nära som kan ställa upp och finnas till hands. Det räcker med att behöva handla något.

En av mina grannar på salen på sjukhuset hade fullt sjå med att pussla ihop tillvaron. Hon hade bland annat fem hundar och en katt som behövde omsorg och rastas. Samtidigt som hon själv behöver all lugn och ro för att repa sig.

Jag känner mig så lyckligt lottad och önskar att alla hade det lika bra.