Du behöver få kontakt med bra läkare i första hand som kan hjälpa dig vidare till nån samtalskontakt.

Om du känner igen symptomen som du tidigare haft så tveka inte utan sök hjälp med en gång.

Var rädd om dig!

Jag har med träningstvång, för jag vill inte gå upp ett ändaste gram. Tyvärr så gör jag ju det då vi har stora människor i släkten  -.-' Men jag har bestämt mig för att jag inte ska bli som dom, jag vägrar. Jag kan dock inte med sådant där med att räkna kalorier men har bestämt att vid viktuppgång så blir det tyvärr att jag spyr, om jag så vill eller inte.
Jag vet, det är med helt sjukt. Men jag ahr fobi för att bli fet. Dock tycker jag att stora människor är vackra. Men jag är inte vacker som stor. Jag börjar känna smärtor i bröstkorgen och revbeben, men jag har aldrig varit rätdd för smärta då min uppväxt med 2 bröder och 2 systrar kan vara väldigt smärtsamma. Jag styrketränar, rider, springer.
Dock så gick jag upp pga p-piller och blev väldigt deprimerad utav det och försökte flertal gånger spy, dock blev min kräkreflex väldigt dålig bara sådär -.-'
Sök upp hjälp nu, för om jag varit dig skulle jag inte alls gilla att bli tagen ifrån det man gillar…

#1 Vart/vem kontaktar man då? Kommer nog dröja ett bra tag då jag har en alltför stor stolthet som hindrar mig från att söka hjälp..

#2 Samma här, fast vi är den "perfekta" familjen utåt sett (fast vi syskon har också slagits genom uppväxten så jag är rätt smärthärdad jag med ;)).

Jag har alltid varit bäst på allting, jag var bäst i skolan, bäst på alla sporter jag gått på, alltid lyckats få mina drömmar att gå i uppfyllelse och jag har har lagt ner blod svett och tårar för att få mina hästar till stallets bästa. Detta är dock inget jag fått gratis utan det sitter på insidan, att jag aldrig ger upp. Och det är väl det som är problemet, att jag pressar mig själv för att jag är van vid att jag alltid uppfyller mina drömmar och ibland går det för långt, som nu t.ex.

Det största kruxet med detta är ju att folk tror att man mår så himla bra för att man ser så hälsosam ut, jag menar vem klankar ner på folk som tränar och tar hand om sina kroppar? Känns nästan som ett i-landsproblem, fast jag tror att detta är mycket mer utbrett än vad vi tror så därför tänkte jag kolla här om det finns fler som är i samma situation..

Ta kontakt med din VC där ska dom kunna hjälpa dig. Antingen med en samtalskontakt där eller också remittera dig vidare.

Lycka till!

Hej SofiaOfSweden.

Jag har varit i samma situation som du. Jag kontaktade en läkare på VC och sa att jag fått tillbaka min bulimi och har sådana problem att det förstörde mitt liv, och att jag inte kunde fortsätta leva så här, att jag ville ha en remiss till en psykolog. Och då fick jag det! Jag hade tidigare aldrig varit i kontakt med vården pga detta trots ätstörningar sen jag var 15 år. Och detta var när jag var 33.

Jag gick hos psykolog 1 gång per vecka i 1,5 år. Sen tog det ytterligare ett par år innan jag kunde tänka att jag faktiskt inte brydde mig om att jag vägde 5kg mer än när jag var som mest vältränad.

Fast nu väger jag 10 kg mer och det stör mig faktiskt lite. Jag kan dock se i spegeln att när jag har kläder på mig ser jag ganska fin ut, inte jättestor. Men på foton känner jag inte igen mig. Jag har svårt att låta min sambo se på mig, och jag kan inte ha sex med honom när jag väger så här mycket. Tyvärr är han lika kroppsfixerad som jag har varit, så det underlättar ju inte.

Ett första steg är att kontakta vården och be om remiss till specialist. Undanhåll inget och säg inte att det inte är så farligt utan nästan ta i åt det överdrivna hållet - utan att överdriva förstås.

Lycka till.

Oro och ångest kan ge sådan smärta.

Om man är undernärd så börjar kroppen bryta ner muskler och hjärtat är en muskel, så det kan vara väldigt bra att kolla upp det på fler plan än ett.

Räknar du dessutom kalorier och spyr så är det till och med anorexi :/ Min syster har/har haft det i flera år och till slut sökte hon hjälp själv för hon inte orkade. Hon var blå om läpparna av ingenting och orkade inte göra nåt.

Men när hon sökte hjälp och fick remiss till ätstörningsenheten gick det bra. Tills hon fyllde 18 och blev förflyttad till vuxenpsyk. Där hon fick noll hjälp. Men som tur är har hon SÅNT stöd i familjen, tagit hjälp av självhjälpböcker och går hos psykolog en gång i veckan. Kan inte säga att hon är frisk men mycket bättre. Hon äter i alla fall och tränar lite mindre! Dessutom har hon flyttat hem nu i ett år när hon va klar med skolan för att få stöd..

Du MÅSTE söka hjälp nu! :/ Innan det är för sent..

#6

Ja, var det som jag kom fram till efteråt fast att det snarare var ett stresssymptom. Fick ju grava smärtor bara av att springa lugnt i fem minuter.

Har fortfarande inte sökt hjälp då jag känner att jag är inne i en "bra" period nu. Jag äter och tränar normalt, visst finns irritationen över skavanker kvar men det är inte det största problemet nu. Däremot är jag förberedd på att det kan komma till hösten igen, och då tänker jag söka hjälp för att kunna hantera detta (:

Jag tror att ortorexi går under samlingsnamnet "ätstörningar" trots att det handlar ganska mycket om träning men det hänger samman med att man är fixerad vid sin hälsosamma kost.

Du har fått många goda råd här i tråden men jag skulle ändå vilja påstå att du har en stor fördel för du har en sjukdomsinsikt. Denna gången vet du vad som kanske är på gång och du kan förhoppningsvis "mota Olle i grind" som man säger. Du har varit med förr.

I och med detta så tror jag du kanske inte behöver drabbas lika hårt igen.

Håller tummarna för dig