Hypokondrisk är jag inte.
Men ja emellanåt blir jag det, när jag är extra "känslig" dvs när det varit mycket stress och inte tillräckligt med återhämtning. Att gå in i väggen.

#1:

Förstår dig precis, vi måste "ta det lugnt" , med allt vi tar oss för. 😃👌❤️🌹

Visst är jag orolig, jag måste lugna ner mig med min passion -Loppis och vad det innebär. . Får ta en paus 😃👌❤️🌹

Nej inte ett dugg jag tar allt som det kommer och har aldrig vart oroad för hälsa eller sjukdomar jag tänker inte så men har känt en del folk genom åren som konstant oroar sig och sånt där tycker jag är jobbigt för minsta lilla grej har dom nåt fel och det brukar sluta med att jag bryter kontakten och drar mig undan såna personer och nu menar jag såna som har hypokondri inte allmänt snack att nån har fått det och det så gör vi alla nån gång det här är folk som fullständigt slukar energi för minsta nyp någonstans är det exempelvis värsta blodproppen och döden knackar på dörren.

Är inte orolig av mig alls jag tar saker som det kommer och har acceptans gör det bästa av situationen.

#2 ja det är helt omöjligt med mitt jobb, jobbar inom hemtjänsten, stress och press :/ Och sedan barn med diagnos med som kräver sitt med kontakt med skolan, BUP osv. Så blir mycket

Jag är inte orolig för min hälsa, för jag känner min kropp samt har kunskaper och vett/logik som jag använder vid behov.

Dock är jag tydligen också lite av en fiende för mig själv då jag vurpat med min sparkcykel, halkat på isfläckar och gjort andra saker som lett till frakturer eller leder som slagits i lite här och där. 🤦‍♀️ Även om det blivit mindre av den varan på senare tid, tack och lov.

Så ibland känns det som att vården tror att jag är hypokondriker. Och inte blir det bättre av att jag brukar kunna ha svårt att förklara exakt vad problemet är.

Det är nog därför det tog typ tre veckor innan jag lyckades boka en tid på vårdcentralen för ett finger jag slagit i vid ett fall, och fick då veta att jag ådragit mig en fraktur på inte bara ett utan två(!) fingrar.

Jag har varit sjuk en del men aldrig varit särskilt orolig
Det är nog mest mina nära som burit på oron.

#5: Förstår dig till 100 % , , hoppas du får hjälp med vila och annat .
Varm Kram från Soligajag1

Jag vet att jag är sjuk och försöker inte låta det ta över mitt liv. Men ibland gör det det och jag blir liggandes.
Men har så bra hjälp av min kiropraktor, av massage och en man som lägger mina muskler tillrätta när det behövs.
Så tacksam för mitt kontaktnät.

Jag har varit så sjuk så att jag blev klassad som rörelsehindrad och att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Jag gick på kryckor och nästan rullstol.

Idag känner jag bara glädje över livet.
Oro? Nej. Jag vet att mina sjukdomar kan förkorta mitt liv. Men kan inte gå och oroa mig

#7: Det ligger mycket i det dom nära oroar sig mer så har jag också upplevt det speciellt med mor medan hon levde men hon och mormor hade en rädsla i sig båda blev dom dementa och med den blev det där än värre det eskalerade det såg deras sjukdom till så det gick till överdrift med både rädsla oro och sjukdomar.

Jag minns jag vågade exempelvis inte hosta inför mor dom sista åren så jag gick undan såna enkla saker tog fullständigt skruv man var dödssjuk allt var riktigt farligt det gav enorma utbrott med allt sånt där som vi alla gör dagligen hostar till eller nyser men i hennes dementa värld blev det här stort och rädslan hon hade blev alldeles ohållbar ihop med att demensen så vi var livrädda här drog undan allt för att bevara lugnet hos henne så gott vi förmådde men ett host och nys kommer snabbt så det var inte alltid man hann dra sig undan för att slippa dom enorma reaktioner som det skapade i demensens spår.

#5 Frida så långt tänker inte jag som aldrig skaffade barn men ni med barn och ungdomar och har dom också diagnoser så kan jag förstå att det blir oro för olika hälsoproblem för er föräldrar så är det för alla föräldrar. Jag minns min farfar när han levde han blev 99½ och när han bodde på ålderdomshem satt han och oroade sig för min far och hans bror Åke fast dom var så gamla själva då så sånt där går nog aldrig ur föräldrar ålder spelar ingen roll föräldrar oroas över sina barn hela livet.

Min far är 96 år och 5 månader han är pigg klarar sig själv helt men i den åldern känner jag inte en oro för honom han har levt ett så långt och gott liv sen vill jag ju så klart inte att något ska hända och håller ett öga och uppsikt men åldern gör att jag tar det lugnt och jag har alltid haft en stark mental förberedelse genom yrken jag haft så även med far det kan gå jäkligt snabbt men just oro känner jag inte med en sån hög ålder det är en naturlig avgång och naturligt om han skulle bli sjuk.

Är det några jag oroar mig för när dom blir sjuka är det katterna som inte kan ge uttryck för vad dom känner så där kommer en form av oro men jag har en styrka att stå stark i dom flesta situationer sån har jag alltid vart så även med katterna men just biten att dom inte kan tala om så här mår vi så här känner vi det kan skapa en form av oro en oro innan vi kommit till en veterinär som kan bedöma läget och vad som kan göras för dom 🐈

Nej, hypokondrisk är jag inte men klart att stundtals blir jag orolig.
Det hade varit lättare att härda ut om jag hade sluppit värken jag har i kroppen som antagligen inte har med diabetes att göra.
Hade problem med värk i rygg och ben långt innan jag fick diabetes.
Smärtan gör ju att man tappar lusten för stunden att vilja göra något.
Nu är det mest ångest och irritation som gör att jag mår extra dåligt mellan varven.
Att inte själv få kunna styra hur man skall kunna må och leva är nog det värsta.

Det går lite i vågor. Ibland kan jag ha lite för livlig fantasi och överreagerar på något symtom jag inte känner igen och ibland bryr jag mig inte alls.

#0:

Generellt sett är jag inte orolig av mig för hälsan (inte rädd för att bli sjuk eller så). Men en vecka eller så efter att jag hade en minneslucka på ca 1,5 timmar för ett tag sen, hade jag en oro av någon anledning att min andning skulle sluta fungera, eller att hjärtat slog fel… Men den oron gick över.

Hörde nu på TV att man kallar oron för hälsoångest mer än hypokondri.

#14 När du säger det Maria har jag läst ordet hälsoångest men inte förknippat det med hypokondri sen alla dom här nyorden som äldre det är svårt att lära gamla hundar att sitta säger dom och ja jag känner igen mig har så svårt att ta till mig många av dom orden får se om ordet hälsoångest kan fastna eller inte 😄

#13 Det där lät inte trevligt alls med minneslucka på så lång tid hoppas du kollade upp dig och skönt att du fick tillbaka lugnet med andningen igen hoppas att du mår bra nu 😎

#15:

Jo, tack. Jag mår bra i det nu. Har tagit upp det med vården, och vi tror att jag råkade kombinera två slags mediciner som båda påverkar minnet…så får hoppas att det "bara" var så.

#13
Den där minnesluckan kan kanske ha varit TGA?
Det kan vara i någon timme upp till ett dygn ungefär.

Jag har själv haft det, det varade i ett dygn för mig.
En mystisk grej. Men som tur är får de flesta det bara en gång i livet.

#17:

Det kan ha varit TGA, eller helt enkelt att jag råkade blanda två mediciner som båda påverkar minnet. Men minnesluckan har inte kommit tillbaka iaf.

Ser att kontot jag svarar är avslutat.

Rent generellt har jag inte oro för min hälsa, däremot har jag oro över brist på vård. Att (ibland nästintill bokstavligt) skrika efter hjälp och inte få någon, det ger mig oro.
Sen vill jag alltid veta varför något är eller känns på ett visst sätt och en del tolkar nog det som "hälsoångest" eller hypokondri. Vad är det alltså som är knöligt i den här bulan på armen efter att jag ramlat, hm? (Hoppsan, det var en fraktur. Inte konstigt att det gjorde ont.
Fullt legitimt att fundera över att något var "konstigt" med andra ord.)

Kände inte till TGA (men har kollat upp det nu). Vad läskigt det låter.

För att svara på frågan, nej, rent generellt går jag inte omkring och oroar mig. Men om jag drabbas av nåt som kan vara allvarligt gör jag så klart det. Som exempel kände jag en knöl i bröstet för ett tiotal år sen. Min mor dog i sviterna av bröstcancer och jag blev skiträdd (det var bara en cysta).

Är nog som Lona, vis av skadan är jag mer rädd för bristfällig vård.

#20:

Jag fick faktiskt också kolla upp TGA. Men jo, det var ganska läskigt med minnesluckan. Vad det nu berodde på.

Du sökte aldrig vård?

#22:

Jo, eftersom jag träffar olika läkare regelbundet så tog jag bl a upp det med dem. De trodde på att det var medicinernas "fel", eftersom jag råkade ta dem samtidigt.

Det är en artikel i SVD om TAG - för den som har inloggning. Lägger in länken ändå.
https://www.svd.se/a/Ooa3vA/vinterbad-kan-utlosa-mystisk-minnesforlust-tga

Man har gjort en studie i Finland, Man fann att det finns en säsongsvariation med en t opp i december och såg också en koppling till vinterbad och misstänker att snabba temperaturväxlingar skulle kunna vara en utlösande faktor. Var du utsatt för nått sånt i samband med det som hände, snowy? Känns ju inte jättetroligt med tanke på årstiden.

#24:

Såg ditt inlägg först nu. Tyvärr kan jag inte läsa artikeln, då jag inte har inloggning… Men tack ändå, för tipset.

Nä, jag var inte utsatt för snabba temperaturväxlingar när jag drabbades av minnesluckan.