Jag är ganska öppen med min diagnos eftersom den påverkar väldigt stor del av hur jag fungerar som person… Min blodsjukdom döljer jag inte men har oftast ingen anledning att dra upp eftersom den påverkar inte särskilt mycket. Jag är öppen med mina allergier eftersom de är livshotande.

Helt öppen.
Omgivningen måste veta. De kommer inte förstå. Men de vet.
Jag har varit med i åtskilliga stora tidningar och just pratat om mina sjukdomar och kamp.

Nu är väl hörselskada ingen direkt sjukdom, men jag är mycket öppen med att jag är allvarligt hörselskadad och att jag gör vad jag kan för att höra så bra som möjligt. Den jag pratar med behöver ofta också anpassa sig lite till mig.

Jag är helt öppen med min sjukdom migrän , har till och med ett intyg från läkaren som jag kan lämna till arbetsgivaren.

Pratar öppet om det med mina syskon och vänner .
Annars tycker jag inte om att prata om sjukdomar hela tiden.

Vill ju prata om roliga och trevliga saker . 😊❤️🥰

Mina problem numera är ganska uppenbara och då känner jag att det behövs en förklaring.

På apoteket blir jag upplyst att mina mediciner är beroendeframkallande. De gör väl bara sitt jobb men när jag säger att jag haft en hjärntumör så så brukar de sluta.

När jag blir lite nervös som när man ringer vården t.ex så stammar och stakar jag mig. Himla irriterande men jag känner då att jag måste förklara mig.

Jag tar upp det när jag tycker det är relevant eller tror att någon tycker det är intressant eller värdefullt att veta. Det finns väl vissa sammanhang jag inte orkar ta upp tex diabetes för att jag vet att det blir diskussion, och jag är inte alltid på humör för att försvara mina val. Då kanske jag håller mig passiv i samtalet, men jag skulle inte ljuga om någon av mina sjukdomar eller aktivt dölja dom. Men ingen av mina sjukdomar kräver någon anpassning från någon annan än mig, det är inga direkta risker för mig och jag tycker inte det är särskilt trevlig att prata om sjukdomar. Därför har det väl främst blivit nära och kära som jag nämnt det för :)

Berättade rätt nyligen om min diabetes för kollegorna för att ämnet råkade komma upp, det tog drygt ett halvår.

#5:
Men hur svårt ska det vara att förstå en person och dennes mående . 😱
Ska man inte kunna ha förståelse för olika problem vad det än är.

Tycker jag i alla fall.

#6:

Tack !
Tycker som du . Man berättar om sig själv och sin sjukdom för dem närmaste .
Det som är tråkigt / jobbigt idag är att man får en ny läkare varje gång man ska till dr:n , berätta om sig själv och vilka besvär / sjukdomar man har . 😱😣🤔 Varför kan man inte få ha EN och samma läkare .
Både enklare och snabbare för båda parter .

Om nån frågar berättar jag, eller om det påverkar situationen mycket. Men det är inget jag skyltar med eller berättar om ifall det inte är relevant eller kommer upp av nån anledning. Vissa av mina diagnoser är rätt uppenbara och då säger jag typ bara "ja som du märker har jag …", medan andra kan jag behöva berätta att "såhär funkar jag pga …"

Har också märkt att jag på senare tid slutat förklara så mycket. Om jag mår psykiskt dålig en dag och inte orkar träffa nån så säger jag bara att jag inte orkar, känner liksom inte att jag behöver gå in på att min depression är orsaken om det inte är så att det är viktigt att veta just det.

Jag är väldigt öppen om min psykiska ohälsa även om det nog finns de som tycker att det är ett jobbigt ämne. Kanske beror det på att det är något jag har levt med hela livet och har accepterat sedan länge.

Däremot är jag lite kluven när det gäller min (förmodade) epilepsi. Det hänger nog delvis ihop med att jag inte har varit sjuk så länge och det har inte direkt underlättat att läkarna har hanterat situationen under all kritik.
Jag berättar det helst inte för folk jag träffar men i till exempel stallet är det förstås väldigt viktigt att alla vet om det och är medvetna hur de skall hantera situationen vid ett eventuellt anfall.
Det är ganska jobbigt att så att säga lägga över ansvaret på andra, i synnerhet när det handlar om säkerheten med hästarna.

#10 Fast jag ser det som att du faktiskt tar ett väldigt stort ansvar för hästarna. Du ser ju till deras bästa genom att berätta för andra om situationen som potentiellt skulle kunna uppstå i värsta fall. Det är väl i högsta grad att ta ansvar?

Jag berättar direkt för de som jag träffar lite då och då, hela släkten visste ju samma dag som jag fick reda på det själv.
Det är ju viktigt för mig själv att de vet att jag har diabetes om jag skulle bli konstig när jag är hos dem, som hos frissan eller bekanta.

Mitt selektiva i kosten.
Jag har blivit mer öppen med det IRL, öppen med det via nätet.
Men skäms mindre och mindre för det. Vill sprida kunskapen istället.

Skulle inte klassa det som sjukdom, eller ja kanske det är, jag vet inte. Har inte det på papper. Men inget man bara "blir av med", helsike att leva med

#13 Minns innan jag hade hört ditt problem och du frågade något om nån matgrej här på iFokus. Tyckte du var jättefånig för du verkade så negativ till alla förslag. Sen vet jag inte hur det kom upp, men det påtalades att du har den problematiken och då fattade jag direkt. Nu har jag sett dig berätta om det i trådar du frågar om mat och tycker det är jättebra för då fattar man varför det är så svårt för dig att hitta alternativ ibland!

Har själv kämpat med ätstörningar över 10 år. Det är en sån sjukdom som inte alltid syns utåt och som jag bara pratar om ifall nån frågar. Inte för att jag döljer det utan mest för att det inte påverkar någon annan direkt och då inte känns nödvändigt att berätta om.

Jag är lyckligt lottad av att inte ha några sjukdomar alls, om man nu inte räknar RLS , restless legs, som sjukdom. Medicinerar inte annat än 1 Alvedon ibland.

#13 Jag har nog upplevt dig som väldigt negativ och kräsen när det gäller mat men sedan du berättat så har "polletten trillat ner"😉

#13: jag har aldrig haft något problem med att utfodra dig 😅

Om man ser på sonen som egentligen bara äter mat i färgerna brun, beige och vitt. Inte kladdigt, inte blandat.

Men hos sonen har en psykolog gett en diagnos

#17 Du förstår och vet. Det underlättar mycket :)
Ja jag har inte gått till det för att få diagnos så :)

#0:

Är mer öppen nu med min schizofreni (psykossjukdom) än tidigare. Eftersom jag är relativt anonym online känner jag inte att det är något att dölja. Har mest vänner irl som har samma problematik, så de vet så klart. Och även familjen vet allt.

På mitt förra jobb sade jag inget om det på tre år, för det var aldrig ett problem, förrän på slutet. Men då slutade jag jobba där ganska snart.

Men på mitt nästa jobb vill jag vara mer öppen med det om det behövs.

Mina allergier är jag öppen med, av förklarliga själ. Dock så stöter jag ändå ibland på restauranger där man inte tar mig på allvar även om jag betonar vad jag inte tål och varför det är viktigt att jag inte får i mig det…

Min autism diagnos är jag inte öppen med utanför iFokus då jag inte ser en anledning med att vara det samt att jag inte orkar ta diskussioner om fördomar hela tiden. Jag vill även inte att personer ska se mig som om jag plötsligt inte kan tänka eller liknande (har tyvärr hänt det med). Klart enstaka individer vet om min diagnos men då berättar jag det eftersom det blir relevantare när personer umgås med mig regelbundet och i många olika sammanhang där jag har det svårare på grund av min diagnos.

Jag försöker vara öppen (fysiska problem), men jag tycker det är rätt svårt. Dels är inte min diagnos så tydlig. Det är nog lättare om man kan säga jag har sjukdomen X, än att behöva förklara exakt hur man funkar och inte funkar. Sen har jag med tiden blivit mycket bättre och klarar en del saker väldigt bra men andra inte alls. Det är svårt för folk att förstå att någon som kan vara ute och cykla hela dan och avverka ett antal mil kan bli helt slut och ledbruten av andra saker.

Min värk är numera ganska uppenbar, så det går inte att dölja längre.Jag har bitit ihop tidigare, för att inte visa att jag har ont. Vill inte ha "särbehandling" och eftersom jag jobbar inom vården så är de lite väl mån om att jag skall ta det försiktigt och lugnt, det blir ganska jobbigt i längden.

Jag kollapsade i Januari i år pga. Utmattning och stress. Fick diagnos utmattningssyndrom och PTSD. Jag har gått på helspänn och ren viljestyrka med ena sonen de senaste två åren, och när han nu blev tvångsomhändertagen och "inlåst" i Januari, kunde jag själv slappna av, vilket då innebar att allt släppte och jag bara ramlade ihop. Jag har stora svårigheter, än idag, att ens bara vistas på sjukhuset. Jag blir tokstressad och börjar skaka när jag skall in där, oavsett var jag skall någonstans.

Har nu varit sjukskriven sedan 12 Januari i år.

#22: Tråkigt :/ jag har själv varit sjukskriven från ungefär då.

#15: RLS räknas nog som en sjukdom. Men det beror ju också på hur allvarligt du har. Om du aldrig får sova t ex? Då påverkar det ju hela ditt liv.

Jag berättar alltid om min ena sjukdom till människor jag har kontakt med. Helt enkelt för att de måste veta när jag sover, när jag kan köra bil, svara i mobilen osv. Har nämligen ett väldigt udda dygnsrytm.
Men sen, att få någon att förstå själva sjukdomen är en annan sak.
Men de behöver inte förstå den, bara veta hur jag måste leva pga den. :)

#24: För övrigt heter det inte RLS längre, utan Willis-Ekbom Disease (WED).

#26: I mars -21 gick man tillbaka till namnet RLS men Wed är ju samma sak.
Det är ju inte så allvarligt för min del eftersom jag klarar mej med en Alvedon. Men jag har märkt att vid lågtryck känns det mer än vid högtryck. Kanske jag bara tror så, vet inte.

#27: Visste jag inte att dom bytt tillbaka namnet. :)
Hjälper Alvedon? Gör det ont i benen? Inte myrkrypningar?

Jag har PLMD, Periodic Limb Movements Disorder. Lite snarlikt RLS, men inte samma sjukdom. Och den är väldigt allvarlig. Har haft den i över 40 år.

#28: Aldrig hört talas om, hur yttrar sej den?
Jag har i första hand myrkrypningar, men ibland även lite ont. Alvedon hjälper mej. Är glad för det, eftersom den medicin som finns mot RLS, ger biverkningar.

#29: Jag kan skriva om det på annat ställe. Jag äter Sifrol (hjälper mot RLS ibland också).

Jag berättar om vad PLMD är i egen tråd.

Jag har berättat när jag känner att det passar…
Jag har nervskador och nedsatt andningsförmåga som kan visa sig om man ska bära tungt, eller gå fort/springa eller så…

Ena armen är väldigt svag till följd av nervskador.
Men jag berättar bara om det är relevant för att de ska förstå..

Jag vill inte bli missförstådd… så det är oftast bäst att inte berätta något för många får helt fel bild av vad skadorna verkligen innebär.